När man kommer till en fyrvägskorsning, är det stoppskyltar från alla riktningar. Här finns ingen direkt "vänsterregel" som berättar vem som har företräde, så alla stannar vid varsin stoppskylt, sen vinkar man till varandra och kommer på så vis överens om vem som ska köra först. Det fungerar det med.
Sjoukje har det hektiskt just nu. Nåja, det är inte så farligt som det låter. Hektiskt för en kajtare behöver inte innebära än arbetspuls högre än 65 ändå. Men sen hennes världsrekord är hon den snabbast seglande tjejen i världen ... alla katergorier ... så hon har dagliga intervjuer och fotosessioner med media. Jag har hängt med och lyssnat och kajtat i bakgrunden. Sista intevjun var på afrikaans, så jag hängde inte med helt och fullt, men jag antar att hon fick en fråga om kajtarens personlighet. Hon svarade:
Orkar inte riktigt gå upp och ligger och slöar framför datorn. Hittade ett hjärntest på Herald Suns sida. Nu har jag fått reda på att jag tillhör en minoritet som framförallt använder högra hjärnhalvan. Således har jag bäst utvecklade funktioner för:
Att jag är i rugbyland märktes under fredagskvällen när två killar med rugbytröjor och bredare nacke än huvud, hade en stillsam diskussion mitt framför mig. Plötsligt såg jag något vina genom luften, hörde jag ett dämpat smack och mitt framför mig föll en 100 kilos bjässe raklång ner på golvet. Eftersom det är World Cup har det också märkts på varenda bar runt stan. Omkring 23.00 igår kväll kulminerade rugbyyran. Efter att ha besegrat England kunde Sydafrikas landslag, Springboks, deklarera sig som världsmästare.
Tillsammans med Sjoukje är Taro, även kallad Lighty, en av Langebaans största kiteprofiler. Det beror förstås till stor del på hans internationella framgångar. Han tävlar i både freestyle och speed. I årets speedtour kom han femma och nu har han skrivit på för Bests internationella team. Han har de mest slumpmässiga dreads jag någonsin sett och försörjer sig lika slumpmässigt genom att kajta lite, tävla lite, skriva lite, arrangera events lite, meka lite … Han är ett partydjur utan like och med en flaska brandy i ena handen gjorde han entré:
Vaknade, packade och insåg att allt jag behöver i livet ryms i en omkring 100 liter stor North Face väska, samt en kitebag. Eftersom kajtarna ligger på sportcentret, tog jag min North Faceväska på ryggen och hojjade upp till familjen Bredenkamps surfhus. Eller surfhus förresten, det är snarare ett privat sportcenter med förvaring för kajtar, kajtbrädor, surfbrädor, vindsurfprylar och cyklar i källaren. På gården finns plats för rengöring av utrustning, Hobiecat och en studsmatta att träna tricks på. Och här ska jag bo ett tag. Klockrent.
... det är fler människor som dör av att få en fallande kokosnöt i huvudet, än vad som dör av hajattacker, ormar och spindlar ... tillsammans!
Cape Sports är helt sålda på Gaastra. Ett kitemärke som knappt väcker en enda känsla hos mig. Så när vinden började dra igång under eftermiddagen plockade jag ut en Gaastra Spyder. De hade bara en tolva, så jag tog vad som fanns, men blev lite orolig när jag kände den vinande sanden på stranden. Oavsett riggade jag den med minimal power och begav mig ut. Även om jag var grymt överpowrad kändes det ändå som att allt gick bra att kontrollera och vi blev snabbt kompisar, jag och Spyder. Enda nackdelen var att det är jobbigt att pumpa sju strutar.
Efter att ha fått min tjänstecykel, begav jag mig ut på upptäcktsfärd runt Langebaan. Cyklade uppför kullen för att leta stigar, frågade om vägen och fick en ny kompis. Alla är så öppna och tillmötesgående så att så fort man börjar prata med någon, om något, blir man kvar för ett tag, tills konversationen är slut. Ingen är stressad, alla har tid och tycker dessutom att det är kul att träffa nya människor. Det passar mig perfekt. Jag fick tips om att cykla till nationalparken där det fanns gott om schyssta cykelstigar, men på vägen dit hittade jag en liten stig. Jag tycker om att vara vilse så jag svängde in på den för att se vart den tog vägen. Så småningom hamnade jag precis ovanför Shark’s Bay. På vägen hann jag se tre antiloper, två sköldpaddor och massor av konstiga fåglar. Räknar man med de två valar som var inne i Langebaan Lagoon häromdagen, har jag fått en ganska okej safari. Det kanske inte går upp mot ”Big Five”, men jag är ganska tacksam över att det inte smyger runt lejon och noshörning utanför byn.
I morse pratade jag med Anthony och Esti. De var oerhört måna om att få mig att stanna så länge som möjligt. Så nu har jag precis träffat min nya kitepimp Nicole och fått en genomgång av hur centret fungerar. Jag har redan fått en kund av henne, så imorgon ska jag undervisa sydafrikanska elever för första gången. Ska bli kul!
Där satt den! Och jag kan numer även titulera mig IKO-instruktör. Det kändes förstås bra att tillhöra en av de tre, av kursens totalt sju deltagare, som klarade kursen utan rest. Tråkigt, med tanke på de andra som behöver komplettera med mer erfarenhet, men det är ingenting jag kan hålla på att gräma mig över. Nu har jag ytterligare en komponent för att vidareutveckla Chohoo till det nya konceptet ”Kite where it’s best right now”. Och det tror jag kommer att bli bra för alla, eller rättare sagt mina kommande gäster och jag själv. Hurra!
Idag har vi haft våra övningselever och imorgon är det examen. Har också hunnit med att se till att jag har tillräckligt med lokalt jobb här i Langebaan. Min kurskompis Zelvin tyckte att jag skulle satsa på Kapstaden istället, där det finns vågor och ett helt annat uteliv. Men efter att ha undervisat i knädjupt plattvatten och gjort en riktig utekväll med Sjoukje och Taro, inser jag hur bra det här stället är för att köra kitecamps. Det är ju bara att ta några dagar i Kapstaden och slagga hos Zelvin, när jag behöver vågor och urban puls. Nu ska jag hem och plugga.
Vi sitter och äter på Pearlys. Plötsligt känner jag hur energinivån i den annars så stillsamma restaurangen ökar med ungefär 400 %. Jag vänder mig om och ser en strålande, sprittande och sprudlande Sjoukje. Hon har precis seglat 42,35 knop och därmed tagit det kvinnliga världsrekordet i speedkiting under tävlingarna i Luderitz. Det är bl.a. hon som lockat mig till Langebaan och hon fortsätter berätta att vi ska åka på sightseeing, att jag har en lägenhet de närmsta veckorna och att vi ska gå på husjakt tillsammans. Tillsammans går vi och hälsar på hennes sällskap som består av bl.a. Alex Caizergues, som precis har tagit det nya världsrekordet på 47,92 knop, samt Manu Taub som hade ett tidigare världsrekord. Jag smiter iväg för att kolla min mail och blogga lite grand, men alldeles strax ska jag bara flyta med i deras härliga feststämning ... trots att vi har examen imorgon.
Det är vackert här. Det finns en karg charm i landskapet och det är grönt. Toppat med vita sandstränder och att alla säger "This is the best place in the world." känns det helt rätt. Just nu är det vår och ganska svalt, men om en månad har jag blivit lovad att kunna köra i shorts och rashguard. Så den för att klara den närmsta månaden måste jag skaffa en ny våtdräkt. Byn känns liten och sömnig. Den är ganska utspridd, bestående av låga, vackra semestervillor som ska vakna till liv ordentligt under sommaren mellan december-februari. Vilken dag som helst ska jag ta ett snack med Esti och Anthony som driver Cape Sports Centre, för att se hur vi kan jobba ihop. Men de närmaste dagarna verkar bli smått fulltecknade med min IKO-kurs. Idag körde vi några rescue-moment med båt. Det var svinkallt, men nu när jag blivit lovad värme om en månad så känns det bra ändå.
Det började med att planet till Heathrow var sent. Jag som satt längst bak i boskapsvagnen hann förstås inte ut till British Airways specialtour till Johannesburgplanet. Jag började direkt att springa. Försökte sedan tränga mig igenom den fantastiskt ineffektiva säkerhetskontrollen, men det gick ändå supertrögt. När jag äntligen kom igenom fortsatte jag i sprintertakt. Framme vi gaten slänger jag upp biljetterna och är på väg att fortsätta när jag plötsligt hör:
Förra kapitlet slutade en aning olyckligt, med skiljsmässa och flytt från El Médano. Men nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Det är också ett nytt kapitel i mitt liv och i utvecklingen av Chohoo. Så efter ett par dagars administrerande i Stockholm åker jag snart till Arlanda. Imorgon när jag vaknar är jag i Johannesburg och strax efter lunch i Kapstaden. Det kommer att bli ett spännande kapitel med nya karaktärer, nya äventyr, nya platser och förstås en massa kitesurfing. Så missa inte den spännande fortsättningen av En kitesurfares dagbok! Börjar redan nu på lördag på enkitesurfares.blogspot.com
Känns lite sorgligt att lämna El Médano. Det är ju ändå platsen som varit hemma i mer än två år. Jag sa hej då till några men för de flesta så har jag bara glidit iväg ljudlöst och diskret. Det här är min sista bild från El Médano och Montaña Roja, för ett tag framöver.
Inlägg
Alla kommentarer
