Surfromantikens baksida

Oftast gillar jag surfromantiken. Jag gillar friheten, att inte bry sig om något annat surfliv. Jag gillar äventyret, att allt kan hända och jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Jag gillar att glida runt i baggyshorts och flipflops året runt. Jag gillar att ha mindre än 100 m till stranden. Jag gillar att kajta och att pressa gränserna för vad jag kan utföra. Jag gillar att dela med mig mig och lära ut kitesurfing till andra som vill lära sig. Jag gillar att se hur uppeggade de blir och hur mycket de gillar det. Jag gillar att glida ner i soffan och äta min middagslåda från SPAR, helst oduschad sandig och neoprenluktande. Surföversten i filmen Apocalypse now skulle nog ha uttryckt det: ”I just love the smell of neopren in the morning.”

Men det finns en baksida. Fattigdom må vara romantiskt, men det är ganska tröttsamt att ständigt leva under existensminimum. Jag vill ha lite mer glamour i mitt liv. Jag kanske skulle bli rockstjärna.



Andra bloggar om: surfliv, surfglamour, surfsunk, kitesurfing, frihet, romantik, apocalypse now, neopren, existensminimum, rockstjärna

Om den fria viljan

Att vara ensam svensk i Langebaan gör mig till ett ganska exotiskt inslag i vardagen. Men ibland blir jag som en ullig, bullig, gullig nallebjörn mitt emellan två trätande småglin. Jag sitter på Zizi’s och lussevakar med Simone och hennes väninnor (det var i.o.f.s. bara jag som lussevakade, de andra drack öl), när Shaun dyker upp, drar tag i mig och säger: ”Swedish, there’s another party, you must come with me.” Då ställer sig 150 cm Simone upp och ryter ifrån: ”No, Swedish stays with us!”
Jag kommer inte riktigt ihåg vilken av de gamla psykfarbröderna som pratade om att den fria viljan inte existerar. I vilket fall hade han förmodligen rätt.

Andra bloggar om: surfliv, langebaan, frihet, fria viljan, nallebjörn, småglin, psykfarbröder