Säsongspremiär

Vi hade sagt klockan sju, men tio i sju ringde jag till Jens och sa att det nog snarare blir kvart över. Sen sågs vi vid halvåtta med varsin bil lastade med kiteprylar, bebisprylar och picknick. Det var dags för Signes första utflykt och magnituden för min tidsoptimism hade nu sträckt sig till en halvtimme. Med en nytankad bil och en nybryggd kaffelatte i mugghållaren gick vår karavan ner mot Torö.

Sara och Karin, med Signe och Astrid i varsin Babybjörn, pulsade upp i skogen och slog läger i en snödriva. Jag och Jens började rigga en varsin tolva. Vinden kändes klen, men nu är det dags att sluta vara så petig, jag kajtar faktiskt inte varje dag längre.

Det var två andra killar på plats. Den ena hade en JN 15 m2 och den andra en Ozone 11 m2. Ozonekillen gick ut först, tappade draken och hade problem att få upp den. Det såg inte lovande ut. Sen var det min tur att halka ner för det massiva isflaket, balansera ut och lägga upp brädan för start. Det var för lite vind för att hoppa upp på brädan och åka iväg. För att hinna starta innan man dunkade in bland strandens is och sten fick jag bodydragga ut en bit. Men det räckte inte till ändå. Jag kunde inte hålla höjd och fick åka två vändor innan det blev att vada upp genom issörjan. Det gick lika illa för Jens. Den enda som kom ut på riktigt var JN-killen med sin femtonkvadratare.

Jag och Jens gick upp till våra tjejer och hade picknick i snön. Det var kul att komma i vattnet, men familjepicknick är betydligt roligare än kitesurfing i för lite vind .

I väntans tider

Normalt sett skulle jag ha varit på kitepub nu. Alltså den traditionella som Alohamikael arrangerar ett gäng gånger varje säsong. Men i morse fick Sara de första riktiga värkarna och jag har ingen lust att stå lite halvlullig på Kvarnen om det drar igång på riktigt. Jag vill helst inte missa en sekund. Jag är helt sjukt laddad inför förlossningen och att äntligen få träffa min dotter Signe ...

För er som inte riktigt förstår hur det känns så är det ungefär som att sitta på en strand och titta på set efter set, av enormt häftiga vågor som rullar in. Vinden är alldeles perfekt för nian. Du vet att du vilken stund som helt kommer att vara på vattnet och försöka bemästra vågorna. Du har egentligen ingen aning om du kommer att klara det eller inte, men är enormt fokuserad på den kommande uppgiften. Det är bara lite riggande och lintrasslande kvar så ...

När kitesurfing blev en familjesport

Nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Eller det kanske redan har börjat. Eller så börjar det när Signe kommer i mars. Oavsett så blir Signe inte ensam kitebaby i Stockholm. Efter lite minglande runt på stränder och kitepubar, kan jag bara konstatera att det är närmare tio av Stockholms kitefamiljer som väntar tillökning i januari till mars. Nu när kitesurfing kommer att kombineras med barnpassning, då är det väl dags att skrota myten om kitesurfing som extremsport. Sen kan man nog misstänka att det verkligen stämmer att det blåser mindre och mindre i Sverige. I vart fall ser det ut som om våren 2009 var extremt vindfattig i Stockholmstrakten.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, vind, stockholm, kitebaby, kitefamilj, extremsport

Bortskämd eller fast?

För att klara livhanken som Stockholmare har jag ju varit tvungen att ta ett riktigt jobb också. Ett jobb som man jobbar på mellan nio och fem. Ett jobb där man sitter bakom en dator och pratar i telefon. Ett jobb där man gör powerpointpresentationer och går på kundmöte. Det känns konstigt. Jag är ju van att rätta mitt liv efter vinden, inte efter kalendern.

Men så idag började det blåsa. Jag kände hur jag var på väg att kasta loss och ge mig hän. Jag inväntade en signal som kunde få mig att strukturera om dagen. Så kom ett sms: "Blåser 8-9 m/s och är lite småvågor. Ok men inte episkt."

Jag satt kvar. Jag vet inte om det är ett gott tecken. Betyder det att jag har kommit in ordentligt i niotillfemhjulet, eller är det bara ett tecken på att jag är alldeles för bortskämd på löjligt bra kiteupplevelser?

I vilket fall ser det ut att blåsa ordentligt i helgen, så jag hoppas på att kunna jobba av lite kitekurser.

Kitesurfing runt Östersjön

Klockan 11 på fredagen steg vi iland i Riga. Med en vindprognos som enbart lovade vind under fredagen och lördagen, gick det inte att på allvar köra sightseeing i Riga. Det blev snabbprogrammet. Snabb biltur runt stan med små smakprov av Rigas berömda byggnader i jugendstil, lite Stalinbarock och marknaden, som jag gärna skulle vilja beskriva med något annat Stalinprefix. Sen kunde vi inte hålla oss längre. Vinden fanns i Ventspils. Och när klockan hunnit bli 18 skulle man också hitta oss där.

På en gigantisk sandstrand hittade vi några locals, några vågor och framför allt vind. Jag kände mig ivrig som ett barn och kastade mig ut bland vågor som inte var så pjåkiga.


Det skulle ju blåsa ännu mer på lördagen. Vi ville inte köra på samma ställe igen. Sara ville gärna ha plattvatten, medan jag helst såg en eller annan våg på menyn. Därför planerade vi börja med lite vågor i Liepaja, där de lettiska kajtarna sa att vågorna ofta blev lite större, för att sedan fortsätta med plattvatten i Klaipeda eller ute på Neringa.

Vågorna var inte allt för upphetsande i Liepaja, så vi fortsatte ner till Neringa, det Kuriska näset, för att istället hitta bra plattvatten. Men när vi hade slingrat oss ner till Nida, längst ner på näset, hade vi fortfarade inte hittat något bra plattvatten. Värre var att vinden höll på att dö ut. Jag snabbriggade och stack ut på en löjligt underriggad tur, för att åtminstone få känna på platsen. Men de lokala kajtarna var trevliga och tipsade om några spotsen i lagunen, en gräsyta alldeles söder om Juodkranté, för ostliga vindar och vid Dreverna, vid västliga vindar. Men utan vindar satsade vi hellre på att runda Kaliningrad för att satsa på nya försök i Polen.

Vinden var lite för klen när vi kom till Hel, men stället hade nog fler kiteskolor, kitecamps och kitesurfare än Tarifa så det hade varit kul att vara på plats när det blåste. Istället för att vänta på vind körde vi vidare mot Swinoujscie. Där blåste det. Men det fanns ett litet problem. Det var svårt att hitta någonstans att rigga (en bild säger mer än bla bla).


Efter lite letande hittade vi till sist ett lite lugnare område där vi kunde rigga drakarna och få en tredje kajtdag under vår vecka. Det blev alltså tre dagar av sju möjliga. Inte helt tokigt. Det kändes som om hela vägen från Riga till Stralsund är en enda lång sandstrand. Det hade förstås inte skadat med mer vind. Då tror jag att länderna på andra sidan Östersjön har fantastiska möjligheter till bra segling.

Sommarfläng

Det har flängts en hel del denna sommar. En dag flängde vi över till Köpenhamn och spanade in kabelparken. En mycket trevlig sak.


En annan dag flängde vi till Lagans mynning för lite kitesurf. Det var en mycket fin kitespot, med lite vibrationer av afrikansk flodmynning.


Sen har det flängts fram och tillbaka mellan flyttande i stan och kitelektioner i skärgården.


Imorgon ska det flängas till Baltikum och Polen för att kolla vindar och stränder på den sidan Österjön.

En sedelärande historia

Under helgens kitekurs kastade jag på mig utrustningen i all hast. Jag bemödade mig icke att kontrollera att fötter eller våtdräktsskor voro rena. Under dagens lektion, där jag mången gång vandrade upp och ned för stranden vi Oxudden, fann jag min fot allt mer värkande. Jag trodde enbart att jag stött i tårna i allt för många stenar, men ...

När jag jag mot dagens slut tog av mig skorna, granskade jag mina fötter. Ständig väta och sand i skorna, hade gjort att huden mjukats upp så att sandorn kunnat tränga in vid sidan av stortånageln och orsaka nageltrång. Mitt slarv med renligheten kostade mig och jag haltar fortfarande. Sedan den dagen upprepade jag ofta för mina elever denna lärdom:

Vårdslöshet i ting, som synas ringa,
kan dig snarlikt stora skador bringa.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, sandhamn, hygien,

Kitesurfing i Man

Resultatet av en majdag ute på Sandhamn blev tre sidor i julinumret av Man Magazine. En artikel som avlsutas med att: "det gäller tydligen att ha tålamod ... i alla fall med det här upplägget."
Jag kan inte låta bli att fundera på vad de menar med det. Man skulle kunna uppfatta det som en smygande kritik mot Chohoo, IKO och hela utbildningssystemet för kitesurfing. Eller så förstod de aldrig hur viktigt det är med säkerheten för att vi ska slippa allvarliga olyckor i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, sandhamn, man magazine

Tidning upphittad

Idag hittade jag en tidning på marken utanför Ica. Jag plockade upp den och såg att någon visst hade tappat en tidning med den här fina artikeln. Om du som tappat din tidning vill ha tillbaka den, är det bara att höra av dig. Annars har du artikeln här ...


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, city, tidning

Kitefestival i Landskrona

Nästa vecka, mellan den 9 och den 12 juli, är det kitefestival i Landskrona. Är det för lite vind i Stockholms skärgård kommer jag garanterat att vara på plats, för hänga med Andre Phillip, Mike Blomvall och förhoppningsvis en stor bunt svenska kajtare. För anmälan och mer info, gå in på Mike Blomvalls kiteskola.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, tävling, kitefestival, landskrona

Inga djur skadades under produktionen av detta blogginlägg

Klockan två vred vinden över till NO och det som var kvar, var endast en byig fläkt som toppade fem m/s. Klarblå himmel och spegelblankt hav ... jävla skitväder! Bara att packa ihop och åka hem igen. Jag åkte i ganska hög hastighet in i vår vik, som för övrigt kallas Älgkilen. Plötsligt ser jag att den inte bara fungerar för älgar, på kollisionskurs ligger en simmande råget. Jag kastade mig över gasen. När jag försökte mig på ett krashstop, att i full fart slå i backen, samma teknik som man använde när man körde stridsbåt, ville inte vår söndagsseglarmercury vara med längre. Den tvärdog. Våra blickar möttes och jag såg paniken i getens ögon. Turligt nog fick mitt kraschförsök ner farten så pass att hon kunde slinka förbi. Och jag fick en extra injektion av signalsubstanser, trots att fjärden låg blank som ett nybonat golv.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, djur, rådjur, viltolycka

Så skulle aldrig Mitch Buchanan ha gjort

En kitesurfingkurs går lite för långsamt för TV. Eller rättare sagt för ett stressat TV-team. Eller snarare ett överbokat team som skulle följa oss på Alskär och två kajaktjejer i stan, under en och samma dag. Bobbo Krull och hans kamera- och ljudkillar tog rygg på oss och tyckte att det att det skulle bli en bra scen när vi går över ön med alla prylarna … men bara i trettio sekunder. Påhejad av Bobbo talade jag i dubbel hastighet och rörde mig så snabbt att det karateswishade. När de fått tillräckligt med material från genomgångar och bodydragging, kommer Bobbo fram till mig. ”Vi måste hitta på något bus”, säger han. ”Kan du låta någon flyga iväg eller nåt?"

Jag funderade på vilken oförutsedd händelse man skulle kunna skapa, som ändå skulle vara tillräckligt säker. Klassikern bland mina elever är att så fort de börjat åka, får de lite hybris och åker så långt det går. När de är som allra längst ut, kraschar de draken och en räddningsaktion startar. Detta kanske skulle kunna gå att iscensätta … på ett inte alltför krystat sätt.

Jag gör i ordning Mackan och peppar honom med att ”nu ska han få testa på djupt vatten”. Bobbo ger mig direktiv att gå upp till Sara och be henne vara beredd att ringa vår säkerhetsbåt. Som en korthårig och gummerad Mitch Buchanan stövlar jag upp ur vattnet och säger: ”Marcus har utvecklats mycket bra under dagen. Jag tror bestämt att han ska få en extra utmaning. Han ska få prova kajta till ön och tillbaka. Var beredd att ringa Mike om det skulle bli problem.”
”Så tar du det en gång till, men denna gången som om du skulle prata med Sara på riktigt”, säger Bobbo.

Jag vänder om och tar åter mina Baywatchsteg fram till Sara: ”Mackan har fått en utmaning, var beredd med kameran om det skulle gå snett.”

Det är nu jag inser jag genetiskt står närmare japaner än riktiga skådespelare.

Läs även andra bloggares åsikter om kitekurs, sandhamn, surfliv, stockholms skärgård, mitch buchanan, baywatch, film, tv

Dagen då jag lyckades förolämpa Olle Palmlöf

Jag var ute på Sandhamn, TV-teamet var ute på Sandhamn, varför jag ringde Lina som jag haft kontakt med och frågade om det inte vore lämpligt att stråla samman. Det var det. Redaktören skulle komma förbi Oxudden medsamma. När jag kommer upp från vattnet, stod Olle Palmlöf och Bobbo Krull och väntade på mig, de sjukt roliga killarna från det gamla favoritradioprogrammet Pippirull. Jag mindes deras elakheter i radion och tänkte att dem vill jag helst vara kompis med.

Jag kände att vårt samtal gick bra. Vi pratade om kitesurfing. Vi pratade om min skola. Vi pratade om hur de jobbar. Till sist var det dags att prata om något så oskyldigt som vädret, det var ju ändå det som var avgörande för när vi skulle kunna köra. Olle frågade om vi kollar vinden på smhi.se, varpå jag tappade kontrollen och brast ut i ett gapskratt. När jag tittade upp i Olles svartnande ögon, insåg jag att han tog det som ett hånskratt. Ett hånskratt riktat mot honom.

Det kanske berodde på en viss nervositet, men det spelade ingen roll, jag hade just förolämpat Olle Palmlöf. Fan. Rädda det som räddas kunde. Jag började svamla om kitesurfares ständiga diskussioner om vindar och prognoser. Kunde det vara så att det svarta i hans ögon hade blekts en gnutta? Jag svamlar vidare om hur även andra utomhussportare hellre använder norska och danska vädertjänster. Till sist säger han:

"Fast det kan ju bli bra TV om vi har en diskussion om väder och prognoser. Och när vi nämner SMHI kan du dra ett likadant hånskratt."

Jag hoppades att det betydde att jag räddat situationen. Åtminstone tillfälligt.

Vi spolformade håller brandtal

Halva grejen med att starta en kitesurfskola är att köpa en väldans massa prylar. Eftersom jag ibland fått ont i ryggen av kajtandet har min egen personliga sele tillhört det absolut viktigaste att testa och utvärdera. Kaj lånade ut en Mystic Firestarter till mig så att jag verkligen kunde prova den under en lång tid. En klockren passform tillsammans med en smidig utformning, verkar göra att jag slipper en värkande ländrygg. Det blev till att beställa en av Kent på On Top Sports. Röd tyckte jag skulle bli bra, i storlek large. Kent kontrar med att han har en tumregel som säger att större killar sällan vill ha flashiga färger, och att han alltså förmodligen inte hade röd hemma. Då blir det dags för ett brandtal:

Även om jag är en 171 cm stor kille ställer jag mig upp på stolen så att ni ser mig. Tillsammans med Ola Skinnarmo, Lasse Flinckman och Barbapappa är vi några spolformade killar som vet att glada färger gör sig så himla mycket bättre på bild. Om nu den gamla dragshowartisten Lasse Flinckman skulle börja kitesurfa, skulle han säkert vilja ha sin sele med paljetter på, Ola skulle säkert vilja ha sin i Goretex, men för mig räcker det att den är röd.

... fast svart går väl bra det också.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, prylar, ola skinnarmo, lasse flinckman, barbapappa

Bring it on din lilla räka

Ibland kan jag få för mig att bläddra tillbaka i bloggen och läsa inlägg från två år tillbaka i tiden. Då var det mycket flipfloppande i surfshorts. Idag flipfloppas det mycket sällan. Eventuellt beror det på en juni som snarare känns som november. En sådan junidag består min på-väg-att-kajta-utstyrsel av Försvarsmaktens gummistövlar, sjöbyxor från Henri Lloyd, seglarjacka från Helly Hansen och dubbla indianmössor. Idag tog resan hem från Sandhamn drygt tre gånger så lång tid, beroende på att regnet som slog emot ansiktet i 12 m/s (vindhastigheten) + 10 m/s (båtens hastighet) = 22 m/s (den upplevda hastigheten, vilken är likvärdig med stormstyrka) gjorde att det inte gick att se. Eftersom jag redan bytt ut flipflops mot gummistövlar och surfshorts mot galonbyxor, känns nästa steg inte svårt att ta - att byta ut mina surfiga solglasögon mot skidglasögon eller cyklop. Då kan den svenska sommaren få fortsätta visa sig från sin allra kärvaste sida. Jag är beredd. Bring it on din lilla räka.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, kläder, väder, fliflops, sommar, svensk sommar

Kitesafari mellan Sandhamn och Grönskär

Väderprognoserna kontrollerades en sista gång. De var nedskruvade ytterligare ett snäpp, men Windguru, Windfinder, Foreca lovade fortfarande vindar kring 7-8 m/s. Norska Yr.no:s prognos på 4-6 m/s var lite oroande, de har ju ändå koll, men SMHI:s prognos på 8-11 m/s kunde man ju lika gärna nonchalera, de har ingen som helst trovärdighet när det gäller vindar. Jag trodde att det borde gå. Det hade nog behövts en sämre prognos innan man ställer in en samlad grupp bestående av reporter, fotograf, båtförare, beachboy och testteam. Men jag var nervös.


Just när vi anlände till Sandhamn rullade dimman in. Vi avvaktade med en lunch på värdshuset. Alldeles lagom efter kaffet släppte dimman. Vi riggade på en stenig udde mellan lilla och stora Trovill. Efter att alla kommit iväg gjorde jag ett specialåk i en lite tajt klippskreva, och sen började jag jaga ifatt de andra för att ta ledningen ut mot Grönskär.


Den utlovade sydliga vinden vred mot sydost. Långt bort såg jag hur Eva och Frida inte skulle ha en chans att ta sig förbi Korsö. Det här fanns inte med i mina beräkningar. För att inte de skulle behöva landa helt ensamma bland elaka skärgårdsklippor, satte jag fart. Vi gick iland på Prickgrundet, nästan precis utanför hamnen, och tog båten till Grönskär istället.


Peder från Sandhamnsguiderna, dukade upp en fika i Fyrmästarbostaden och sen väntade något som jag drömt om i trettio år - att gå upp i Grönskärs fyr. Vi gjorde ett till försök att kajta från Grönskärs sydvästra udde. Det blev lite åka och mycket räddning. Men även om det inte blev så mycket kajtande som planerat, hade vi en kalasdag. Jag har nog aldrig sett så många glada miner under en dag med så lite vind. Tack Anders, Andreas, Eva, Frida, Mikael, Peder och Sandhamnsguiderna för att ni var med och testade. Jag vågar knappt tänka på hur bra det kommer att bli om man lägger till vinden.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, kitesafari, stockholms skärgård, smhi, windfinder, windguru, yr.no, grönskär, sandhamn, sandhamnsguiderna

Zoolander i Sandhamn

Kommer ni ihåg den gamla Ben Stillerkomedin Zoolander? I den halvroliga filmen undrar Derek Zoolander "Have you ever wondered if there was more to life, other than being really, really, ridiculously good looking?" När magasinet Mans redaktion insåg att man inte lär sig att kitesurfa på några timmar, valde de att fokusera på att få bra bilder. Det blåste inte ens tillräckligt för att kunna hålla höjd med nian, men med två fotografer på plats ger man ändå allt. Om Derek Zoolanders hade ställt samma fråga till mig i torsdags ... hade jag förmodligen svarat nej.

Fast sen fick jag veta att om jag nu skulle vara really, really, ridiculously good looking på bilderna i reportaget ... beror det förmodligen på Photoshop ...

Min comeback i etern

" ... och det var Funky ... Cold ... Medina, med Tone ... Loc. Jag heter Johan och ni lyssnar på Radiooo Mufff.", lät det för ungefär 20 år sedan. Det kanske inte var just den frasen som var den sista, men sedan någon gång på vårkanten 1990 har min röst varit helt frånvarande i etern. Ända tills idag. Idag blev jag intervjuad av Skärgårdsradion (90,2) och fick berätta om kitesurfing, kitesurfing i Stockholm och den nya kiteskolan på Sandhamn. Även om du kanske inte är lika nyfiken som jag på att höra hur det lät, kommer resultatet på lördag klockan 10.20 ... förhoppningsvis låter det aningen mindre funky, än Radio Muf för 20 år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kiteskola, stockholms skärgård, sandhamn,

Ja, fröken ordförande!

I onsdags var det kitepub och årsmöte för Stockholm kiteboard. Jag anmälde mitt intresse som ledamot till styrelsen och Sara anmälde sitt intresse som ordförande. Det slutade förstås med att hon blev ordförande och jag blev ledamot. För er innebär detta att man kan komma till oss med förslag på frågor som föreningen ska driva. Det är bara att höra av sig. För mig personligen innebär detta att jag har fått byta ut "Javisst älskling!" mot "Ja, fröken ordförande!" eller "Ja, fru ordförande!"

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholm, stockholm kiteboardklubb, årsmöte, kitepub

Walk of shame i skärgårdsmiljö

Walk of shame brukar man kalla det när nybörjare, som inte kan ta höjd, får gå tillbaka längs stranden. Egentligen kan det hända vem som helst. Det räcker med att man har för lite kraft i draken. Då kan det sluta med att man får gå tillbaka till startpunkten. Men i Stockholms yttre skärgård finns ingen strand att gå tillbaka på.


Vi var ett fem personer stort gäng på Stora Alskär. Jag och Ingo skulle segla, Rasmus skulle fota, Anna och Sara var ansvariga för säkerhetsstyrkan. Jag ville runda Grönskär och det är ju roligare (och säkrare) att göra om man har sällskap. Det var precis tillräckligt för att ta höjd med min tia och vi stack iväg mot Grönskär. Jag blir alltid lycklig när jag seglar i ytterskärgård. Det finns ju inget sätt man kan röra sig i denna miljö som ens påminner om kitesurfing. Med kajakens framkomlighet och motorbåtens hastighet kan man åka precis som man vill. Vi åkte i trånga sund, mellan okända grynnor och ute på Grönskär hittade vi lite brytande vågor. Vi fortsatte runt ön och sen seglade vi tillbaka.


Ingo hade en nia som jag ville testa. Den var ju en storlek mindre och jag kände direkt att jag inte kunde hålla höjd. Jag åkte längre bort för att leta efter vind och när jag kom tillbaka, såg jag att jag var ungefär 200 m längre ner. Jag ville varken väcka den solande säkerhetsstyrkan eller simma, men mitt framför mig låg ett litet skär. På det kunde jag gå 50 meter upp i vind. På andra sidan skäret låg en ö som sträckte sig högre upp. Jag kajtade över och gick ytterligare 50 meter. Efter att ha provat att ta mig tillbaka, försökte jag med de starkare vindarna ut mot Grönskär. Det första försöket gjorde att jag kom tillbaka till samma position. Jag koncentereade mig, åkte halvägs till Grönskär och lyckades ta mig upp till nästa ö. Denna ö var lite högre och det fanns inget naturligt ställe att ta sig upp på, men jag hittade en spricka att klättra i. Genom att klättra över ön kunde jag ta mig ytterligare 150 meter längre upp. Den sista biten ner till vattnet fick jag balansera över en häll med grönslick som mötte ett vågbryt. Med lite extra kräm i draken tog jag mig ut och kunde sen köra en enkel downwinder tillbaka till Alskär.


Ganska nöjd över att ha lyckats klura ut ett sätt att ta sig tillbaka på, att göra en walk of shame genom att använda parallella öar för öhoppning, väckte jag räddningsstyrkan och berättade vad jag varit med om.
- Vi undrade lite vad du höll på med, men trodde bara att du ville vara för dig själv en stund, svarade Sara och Anna.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, säkerhet, sandhamn, grönskär, äventyr