Om kitesurfing utan stroppar

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med att kitesurfa utan fotstroppar. Det känns lite som när jag började köra telemark i början av 90-talet och vissa hävdade att det enda rätta var att köra med låga läderpjäxor. Efter ett tag med låga läderpjäxor insåg jag att det blev mycket roligare med höga plastpjäxor. Efter ytterligare ett tag insåg jag i och för sig att det trots allt var roligast med vanliga skidor och lade allt vad telemark heter på hyllan. Jag har länge misstänkt att kitesurfa stropplöst är ungefär som att köra telemark i låga läderpjäxor, att göra det onödigt komplicerat för sig utan att få mer kul. Men så kom en lång period utan vågor. Då kände jag att det var dags att plocka bort stropparna och börja leka lite i plattvatten och småchopp. Och det var ju inte så pjåkigt. Här i Geraldton kom vågorna tillbaka och första dagen lämnade jag stropparna i bilen. Det blev inte roligare. Det blev inte en skönare känsla. Det blev inte svårare. Det enda som hände var att jag blev av med brädan när jag skulle ut genom en våg. Det kändes ungefär som att åka telemark i låga läderpjäxor. Nu har jag skruvat på stropparna igen.

Surfers Point

Hade hoppats att få komplettera detta klipp med lite andra vinklar från Surfers Point. Men så kom en tropisk cyklon och saboterade mina chanser. Den enda dagen jag kunde klämma in surf var en dag med byig frånlandsvind och återkommande skurar. Inte en enda kitesurfare var ute och väldigt många vindsurfare låg och simmade bland vågorna.

Nu drar vi norrut och jag hoppas på flera bra vågdagar, men till dess får ni hålla till godo med min andra session i Surfers Point.

Plattvatten i Augusta

I Augusta finns en flodmynning som är sjukt platt ... och sjukt lång. Jag satte på mig GoPron, hoppade i och brände på allt vad jag kunde. Det blev två minuter och trettifem sekunder ren kitesurfing på ett magiskt platt vatten. Här är klippet:

En downwinder i Bunbury

När man för det mesta bor i en surfbuss och bara har ström emellanåt och internet via telefonen, är inte Australien det förlovade landet för video- och bloggpublicering. Men nu är vi tillbaka i Perth och bor på hotell. Då finns det både ström och täckning. Så här kommer en kvällsdownwinder i Bunbury från någon vecka tillbaka ...

Disciplin, ordning och reda

Redan innan jag började kitesurfa tilltalades jag av livsstilen. Myten om surfaren som en slapp filur som lever för dagen ... och för nästa våg. Myten om vagabonden som far runt längs kusten i en gammal VW-buss, i jakt på vind och vågor. Men efter att snart ha bott en månad i en minimalistsik surfbuss, med både kitesurfande sambo och en ännu inte kitesurfande bebis, är alla myter krossade. Livet i en surfbuss blir outhärdligt om man ska leta efter varenda pryl man behöver. Livet i en surfbuss blir outhärdligt om inte nappflaskan alltid ligger i matväskan, pannlampan alltid ligger i förardörren och hushållspappret alltid hänger vid nackstödet. Så för att få flest feta vågor vid Surfers Point gäller numer: Var sak på sin plats ... alltid. Mitt nya, mer fascistiskt lagda surfarjag har valspråket: Disciplin, ordning och reda.

Om wow-känslan

Australien har aldrig varit något drömland för mig. Men eftersom många beskrivit stället med väldigt entusiastisk ton, kändes det ändå på något sätt rätt att åka hit. När vi till slut kom hit, kändes det som att det inte var så speciellt. Visst var människorna väldigt trevliga, visst är det varmt och skönt, men jag saknade ändå en riktig "wow-känsla". Den kan vara så att wow-känslan inte riktigt finns bland shoppingcenter, caravan parks och biluthyrare ...

Men så gjorde jag och Fredrik en soft downwinder i Bunbury ... och så kastade jag och Tobbe oss ut bland vågorna vid Surfers Point i Margaret River ... och så plötsligt var den där ... wow-känslan ... Och varje gång jag klarade mig helskinnad från det stora brytet i Surfers Point, flöt den över mig som ett maniskt skratt. Äntligen!

Jag i det lilla brytet vid Surfers Point

När jag kitesurfade hem

I söndags blåste det en ganska stark nordostlig vind. I vår nordliga vik drog det upp små vita gäss. Jag kollade på sjökortet och tänkte att det borde gå vägen. På med våtdräkten, draken på ryggen, brädan under armen och ut till den yttersta grynnan på vår ö. Där riggade jag och lät draken driva ner från grynnan. En otroligt byig vind kastade mig ut i vattnet vid starten, men brädan låg kvar på land. Efter lite kämpande lyckades jag ta mig tillbaka, få brädan på fötterna och draken i luften. Det var dags att köra. Vinden som hade sett så lovande ut alldeles nyss, var plötsligt stendöd och jag kom knappt upp på brädan. Det blev ett febrilt kämpande med åttor och kiteloopar om vartannat fick jag till sist vind i seglet. Nu kände jag att det skulle gå vägen. Det skulle gå att kitesurfa hem från vårt sommarställe på Västerö.

Nordostan drog in snett bakifrån. När jag fick upp farten bakom några låga skär söder om Marskär, klapprade brädan över de små platta krusningarna som under en speedsession. Speedkänslan försvann dock ganska snabbt när jag kom in i den sista trånga passagen mellan Stora Utterskär och Hästkobb, alldeles innan Möja söderfjärd. Tillbaka till kiteloopande och åttor och jag började bli nervös för hur vinden skulle vara ute på fjärden. Det såg inte direkt vilt ut.

Ute på fjärden tog nordan tag i den fladdrande draken och jag flög framåt ett par meter. Sen var det fullt ös. Kursen låg fast mot sundet mellan Manskärsören och Söder Manskär. Lagom till att mjölksyranivån i vänsterlåret var fylld, dog vinden bakom Grisselholmen. I valet mellan att försöka kämpa mig igenom sundet och att chansa på att gå på baksidan av Söder Manskär, valde jag det senare. Även om vinden blev betydligt svagare, fick jag fart igen vid Röko. Kanholmsfjärden korsades lite långsammare än Söderfjärden eftersom jag behövde ta ordentligt med höjd. Jag ville ta mer höjd än jag teoretiskt sätt skulle behöva eftersom jag ville komma med fart in i det trånga Skarpösundet.

Den första passagen i Skarpösundet gick enligt plan. Sen kom en motorbåt tuffandes. Eftersom jag misstänkte att han inte förstod vad jag höll på med, valde jag att hålla undan. Dessvärre gick jag för tajt mot det ostliga klipporna. Vinden dog och draken föll i vattnet. Min plan att ståndsmässigt gå i land på en brygga eller udde och landa draken kontrollerat i vattnet gick i spillror. Istället fick jag finna mig i att driva de sista metrarna till land. Trots det snöpliga slutet var jag ändå väldigt nöjd. Jag hade ju de facto kitesurfat hem från skärgården.

Det tog ungefär 45 min att åka och här ser du min väg.

Demodag Sandhamn den 12 juni

Längst ut i skärgården är vindarna fria. Där finns både sandstränder och barer. Där gäller inte myten om Stockholm som en usel plats för kitesurfing. Där ligger Sandhamn.

Wainman Hawaii + Chohoo Kitesurfing hälsar dig välkommen till en demodag i skärgården. Vi kommer att ladda upp med alla de senaste drakarna och brädorna från Wainman. På plats kommer det finnas grill och korv. Har du aldrig provat förr kommer du att få testa övningsdrake på stranden. Vi har dessutom spänt upp en slackline mellan träden. Och du kommer förstås att kunna ta en komplett lektion med Chohoos kiteskola.

För att ta dig till Sandhamn tar du buss eller bil till Stavsnäs. Därefter tar du båten till Sandhamn. Du kan t.ex. ta Waxholmsbåten Väddö som går klockan 09.00 från Stavsnäs. Hem kan du t.ex. ta Dalarö som går 15.55 från Sandhamn.

Efter en promenad till Oxudden på andra sidan ön är du framme. Vi kör lördagen den 12 juni från 10.00 om vindprognosen håller i sig. Välkommen till en dag med lajbans surfhäng.

Kitesurfing bland grynnor och steniga skär

Searchmagazine June 2010 #2 Surfing

Missa inte senaste numret av Search Magazine. På sidan 42 finns min kitesurfrapport och på sidan 44-45 finns min artikel om kitesurfing i ytterskärgården ...

Nu startar vi kitekurserna

Torsdagen den 15 april börjar våren på riktigt. Då är det premiär för kitekurserna på Gärdet. Därefter kör vi landkursen varje torsdag klockan 17.30. Sen dröjer det ytterligare någon vecka till premiären för vattenkurserna. Den första maj kör vi igång igen på Sandhamn ... som vanligt om vindarna är på plats. På våren blåser det ju ganska mycket nordligt så de som har tur kan ju få sin kurs på Stockholms vackraste kitespot, några minuter norr om Sandhamn.

Här hittar du mer information och bokning. Dessutom har jag startat upp en Facebooksida för att hålla kontakten lite mer löpande.

Teaser för Kitemania i Rågelund

Kite Mania Rågelund 8-9 maj 2010 teaser from Stefan Edvinsson on Vimeo.

Kiterapporten

Till nyaste numret av Search Magazine har jag skrivit ihop en kiterapport. Om du inte hittar tidningen på webben eller i någon surf- eller sportbutik, kommer texten för säkerhets skull också här:

Kitesurfingrapporten

Välkomna till Search Magazines första kitesurfingrapport! Här berättar vi om vad som är på gång inom svensk kitesurfing. Sporten organiseras av ett antal klubbar och en massa eldsjälar. Jag som fått äran att skriva är både eldsjäl och klubbengagerad. Eldsjäl genom den kitecamp- och kiteskoleverksamhet jag ägnat mig åt sedan 2005 och klubbengagerad som sekreterare i Stockholm Kiteboardklubb.

Så här års hittar vi ofta de svenska kitesurfarna på Australiens västkust och i Sydafrika. Själv har jag min första vinter i Sverige sedan 2005 och det har förstås lett till mindre kajtande än normalt. Jag har inte varit på vattnet sen i november och lyckats missa varenda dag med vind och vågor. Det beror inte på bristande abstinens, tro mig, men kanske på köldfobi. Det finns flera stenhårda kitesurfare som varit i vattnet många gånger i vinter, titta bara på bilden från den 15 december. Min gamla lärare hade kanske rätt ändå – det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt neopren … eller hur det nu var.


Foto: Jens Utbult. Christian Bergström riggad för en session på Torö den 15 dec 2009.

Fimbulvintern har bidragit till att snökajtandet nått helt nya delar av landet. Det har kajtats på sjöar i Halland, fält i Skåne och i skärgården i Blekinge. Snökite är på frammarsch och har till och med fått vara med och profilera Östersund som Vinterstaden. Därför kommer vi att se Snowkiteevent Östersund, SKEOSD, den 25-28 mars. Vill du ha fler snökitetävlingar har du också Red Bull Ragnarok i Haugastol i Norge den 15-18 april.

Det är riktigt kul att vi har svenskar på den internationella tävlingsscenen. Mike Blomvall vann 2009 års sista deltävling i KPWT i Marocko. Erika Lindberg placerade sig på sjunde plats i damernas PKRA. Snart drar årets säsong igång och inför den får vi hoppas på nya resultat från Mike, men också från Anton Liljegren, som planerar att köra den nya europeiska touren.

Ännu roligare är det att vi har en svensk kitetour på gång. Det första eventet sker i Rågelund i Halland den 8-9 maj. Nästa stopp blir i Haga Park på Öland den 5-6 juni. Mer information om kitetouren kommer, men räkna med freestyletävling, courseracing och festligheter.

Mycket är roligt inom kitesporten just nu, men det finns också tråkiga saker. Det finns krafter som vill förbjuda kitesurfing inom vissa områden. Men i samband med att det bildas klubbar och att allt fler organiserar sig för att kämpa för vår sport, finns det gott hopp. Skånes kitesurfklubb, som bildades i somras, har redan 320 medlemmar. Varbergs surfklubb har inlett en dialog med kommun och länsstyrelse om de lokala förslagen till begränsningar. Stockholms kiteboardklubb lyckades avfärda ett uppkommet förbud efter att ett kitesurfande rötägg flera gånger kört in i badzonen.

Snart är plusgraderna tillbaka och vattensäsongen börjar på allvar. Den 1-2 maj firas traditionsenligt premiären med en Kick-off i Habo Ljung, Skåne. Under dagarna kan man delta i freestyletävlingen Habo Kite Jam och provköra nyheterna för säsongen. Ses vi inte där, ses vi kanske någonstans i Stockholms skärgård! Så fort det är plusgrader och vind kommer åtminstone jag att ha en drake i luften och en bräda under fötterna.

Johan Ekroth

PS. Något på gång i kitevärlden? Maila mig och berätta: johan@chohoo.com DS.

Säsongspremiär

Vi hade sagt klockan sju, men tio i sju ringde jag till Jens och sa att det nog snarare blir kvart över. Sen sågs vi vid halvåtta med varsin bil lastade med kiteprylar, bebisprylar och picknick. Det var dags för Signes första utflykt och magnituden för min tidsoptimism hade nu sträckt sig till en halvtimme. Med en nytankad bil och en nybryggd kaffelatte i mugghållaren gick vår karavan ner mot Torö.

Sara och Karin, med Signe och Astrid i varsin Babybjörn, pulsade upp i skogen och slog läger i en snödriva. Jag och Jens började rigga en varsin tolva. Vinden kändes klen, men nu är det dags att sluta vara så petig, jag kajtar faktiskt inte varje dag längre.

Det var två andra killar på plats. Den ena hade en JN 15 m2 och den andra en Ozone 11 m2. Ozonekillen gick ut först, tappade draken och hade problem att få upp den. Det såg inte lovande ut. Sen var det min tur att halka ner för det massiva isflaket, balansera ut och lägga upp brädan för start. Det var för lite vind för att hoppa upp på brädan och åka iväg. För att hinna starta innan man dunkade in bland strandens is och sten fick jag bodydragga ut en bit. Men det räckte inte till ändå. Jag kunde inte hålla höjd och fick åka två vändor innan det blev att vada upp genom issörjan. Det gick lika illa för Jens. Den enda som kom ut på riktigt var JN-killen med sin femtonkvadratare.

Jag och Jens gick upp till våra tjejer och hade picknick i snön. Det var kul att komma i vattnet, men familjepicknick är betydligt roligare än kitesurfing i för lite vind .

Premiär för Sweden Kite Tour

Denna sommar är det premiär för Sweden Kite Tour. Här kommer hela den svenska kitesurfingeliten att för första gången få chansen att tävla om den hedervärda titeln Svensk riksmästare i kitesurfing. Det kommer att ske genom en serie av fyra tävlingar. Det första eventet går av stapeln under helgen den 8-9 maj i Rågelund som ligger mellan Varberg och Kungsbacka. Nästa tävling sker helgen den 5-6 juni i Haga park på Öland. Under Landskronafestivalen den 15-17 Juli arrangeras den tredje tävlingen i Lundåkra. Sweden Kite Tour avgörs i Falkenberg i samband med SM-finalen i Thundercat. Under finaltävlingen på Skrea strand den 14-15 augusti, kommer åskådare och deltagare att vara med om att kora den första svenska riksmästaren i kitesurfing.

Snart Sandhamn

Den 31 mars är det premiär för "Sandhamn". Exakt när vi får se frukten av min insats i rollen som mig själv och hur det gick för Zara och killarna, är ännu inte helt klart ... om den alls kommit med. Men jag kommer nog hålla ögonen öppna under april.

Kiterapporten

Som kanske synes har fokus inte varit hundraprocentigt på att skriva En kitesurfares dagbok den senaste tiden. Fokus har snarare legat på att klippa mig och skaffa mig ett jobb. Själva frisyren var ganska snabbt fixad. Efter ca tre minuter med tremillimetersmunstycket var det klart. Jobbiten har jag fått slita lite mer för. Men nu så ... snart så ... ska allt vara i ordning ... mer ... eller mindre. Nu har jag vässat pennan och slagit upp en ny sida. Det första jag ska börja med är att skriva ihop en kiterapport för Search Magazine. Tanken är att i ett avslappnat krönikeformat, berätta vad som har hänt och vad som är på gång i Kitesurfsverige. Nu kanske jag inte har koll på varenda vindpust som driver upp en drake i luften mellan Treriksröset och Smygehuk. Därför är alla tips välkomna, både anekdoter och roliga planer. Maila mig gärna på johan@chohoo.com.

När kitesurfing blev en familjesport

Nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Eller det kanske redan har börjat. Eller så börjar det när Signe kommer i mars. Oavsett så blir Signe inte ensam kitebaby i Stockholm. Efter lite minglande runt på stränder och kitepubar, kan jag bara konstatera att det är närmare tio av Stockholms kitefamiljer som väntar tillökning i januari till mars. Nu när kitesurfing kommer att kombineras med barnpassning, då är det väl dags att skrota myten om kitesurfing som extremsport. Sen kan man nog misstänka att det verkligen stämmer att det blåser mindre och mindre i Sverige. I vart fall ser det ut som om våren 2009 var extremt vindfattig i Stockholmstrakten.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, vind, stockholm, kitebaby, kitefamilj, extremsport

På Torö behöver man 100 procent

Nu var det ganska exakt en månad sen det var någon vind att tala om. Men igår blåste det. När jag plockade ihop mina saker insåg jag att jag inte tänkt på att ta hem mitt underställ med huva. Jens väntade med bilen utanför medan jag snabbt letade alternativ. På parkeringen bytte jag om till ett vanligt superunderställ från Craft, samt dräkt, handskar och skor i neopren. Till huvudet hade jag hittat en gammal balaclava i ullfrotté från min tid som officer, tror jag. Den var i vilket fall grön. Över detta tog jag en skaljacka och tajtade till huvan så att den satt åt ordentligt kring huvudet.


Stenstranden var kall och bister. Havet var kallt och gråsvart. Men vågorna såg stora och inbjudande ut. Det här skulle kunna bli min första riktiga vågsession på Torö. Jens gled ut före mig och när jag fått på mig brädan och var på väg ut genom vågorna var jag helt säker på att det var han som låg längre fram i min linje. Det var en likadan Waimandrake, men när den gippade var det inte Jens. Istället upptäckte jag honom på stranden. Han hade blivit spolad, tappat brädan, tappat draken, fastnat med en lina under en sten och dragit av en lina. Tråkigt.


De andra drakarna gick upp efter ett tag och sen var jag själv på vattnet. Normalt gillar jag den känslan, men när det är riktigt kallt är känslan av utsatthet så mycket mer påtaglig. Folk fryser ju ihjäl i kallt vatten. Men jag var varm i min modifierade våtdräkt. Lite för varm faktiskt. Det blev bättre när en våg bröt över mig och jag blev blöt. Vågorna bröt rakt i vindens riktning. Jag har aldrig åkt vågor i rak onshore tidigare så det tog en stund att fundera ut hur jag skulle bete mig. Men när en och annan större våg, helt rev bort allt vatten och blottlade havsbottens svarta stenar, fanns det inte mycket att fundera på. Det var bara att gå på instinkt och styra undan. Jag fick några fina vågor, men när jag började känna trötthet gick jag upp. På Torö behöver behöver man 100 procent mental skärpa ... samt några bistra bilder från Jens Iphone, för att bryta av mot all intilliggande skärpa.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, torö,

Den vinner som är trägen

Först åt vi de godaste grillade Sardinerna jag någonsin ätit. Sen började jag se lite krusningar i vattnet. En kite åkte upp i luften utanför Troia. Då tyckte jag det var dags att ta mig till Guincho för att få både vind och vågor ... När vi kom dit rullade en tät dimma in över stranden och det gick knappt att upptäcka vattnet. Vågorna hörde vi, men vinden såg vi inte tillstymmelsen till.


Nästa försök var i Lagoa de Albufeira. Inte en tillstymmelse till vind men det var sol och vågor. Jag skulle bara leta upp en surfbräda att hyra så skulle allt bli bra ändå. Jag gick till ett center. Stängt och låst. Jag gick till en restaurang en bit bort. De skickade tillbaka mig. Fortfarande stängt. Jag gick tillbaka till standen igen. Då stack de två SUP-surfarna neråt lagunen. Jag jagade ifatt dem tills jag var där jag startade från början. Och så hade jag helt plötsligt fått hyra en bräda av Rui Meira. Men när jag kom ut rullade dimman in. Utan full sikt blev det extra knepigt med balansen och det blev inte riktigt lika kul. Utan att ha tagit en enda våg fick jag paddla tillbaka igen.



Tredje gången gillt heter det ju och vi tog oss upp till Guincho vid nästa lovande prognos. Och till råga på allt blåste det när vi kom upp. Jag riggade toksnabbt och stack ut. Kunde precis hålla höjd några repor, men sen dog det nästan helt. Under min korta session hade jag reggats på webbkammen och lockade dit tre till kajtare ... så vi kunde vänta på vind tillsammans.


Sista dagen skulle det både blåsa och regna. Men efter tidigare vindleveranser hade jag inte alltför stora förhoppningar och följde därför med marathontränade Pedro ut på en löptur. När löpturen var färdig och jag var jag likaså, började faktiskt vinden att blåsa. Bara att rigga draken och bege sig ut i Costa Caparica där vi också bodde. Vågor och vind, men inte helt tillräckligt med vind. Jag fick köra en downwinder längs stranden och sedan gå två kilometer tillbaka. Efter mitt marathonlöppass var jag så trött att jag inte orkade kajta mer. Men jag fick i alla fall till sist kitesurfa vågor i Portugal - trägen vinner.

Hitta vind och plats att kitesurfa på

För att ta sig ut och kitesurfa krävs en hel del planering, framför allt om man bor i Stockholm. Här är det knappast någonsin lönt att bara åka till stranden och vänta på vind. Innan man kan ge sig ut och segla, bör man alltså kunna förstå väderprognoserna. Det finns en uppsjö av olika prognosverktyg att använda, men efter snart en säsong med kurser i Stockholm har jag tyckt mig märka att det är Windguru som fungerar klart bäst, förutsatt att man använder PRO-versionen. Men likaväl som alla andra meteorologitjänster är detta ingen exakt vetenskap. Det är enbart matematiska modeller som gjorts begripliga. Ofta är en prognos som ligger längre bort än fem dagar fram i tiden lika värdefull som en prognos gjord i kaffesump, därefter börjar de bli intressanta. Två dagar fram i tiden är ofta prognosen tillförlitlig, men det är fortfarande bara en prognos.

När man öppnar Windguru kommer man till prognossidan. Det är denna sida man använder mest. Visst är prognoskartan bra. Där kan man se hur vinden beter sig i geografin, men den finns bara i PRO-versionen (i.o.f.s. gratis på Windfinder)


I den översta rutan väljer man sin plats. Har man inte några favoriter inlagda, söker man i platsmenyn. Sen får man upp GFS-prognosen överst. Den är inte superdetaljerad men täcker hela världen. Jag brukar börja med att titta på den. Överst står dag, datum och klockslag. Man får inte ta allt för allvarligt på klockslaget utan se det mest som en ledtråd. Sedan kommer vindstyrkan. Jag brukar alltid ha den i knop eftersom det är den enhet man använder i resten av världen. Om man tycker det är svårt med vindar i knop räcker det att dela knopvinden med två för att få styrkan i m/s. Pilen pekar ut vindriktningen, om den pekar snett upp till höger betyder det att det blåser sydväst (och att det blåser sydväst betyder att det blåser från sydväst mot nordost). Nästa punkt handlar om temperatur och den spelar inte så stor roll. Molntäcke spelar däremot en viss roll, vinden är alltid jämnast och finast när det inte är moln. Nu ser man ju inte på Windguru om det är Cumulonimbusmoln, men i så fall ska man passa sig. Regnet spelar ju inte heller så stor roll förutom att efter en regnfront brukar vinden mojna en stund. Stjärnan är Windgurus betyg på prognosen. Betyget är baserat på windsurfare så det är inte så mycket att bry sig om. Det räcker med att veta att tolvan är bra från sju till ungefär tio m/s, nian är bra från tio till femton m/s och sjuan är bra från fjorton till kanske tjugo m/s (om man är i 75-kilosklassen). Nedanför GFS hittar man prognoser från WRF-modellen.

WRF har en mer detaljerad prognos än GFS, men är å andra sidan inte världstäckande. Den sträcker sig kortare fram i tiden och ger möjlighet att följa vinden bättre under dagen. Dessutom finns också med en post om vindbyarnas hastighet. Vill man få en mer exakt uppfattning om vindstyrkan, har jag upplevt att WRF är bättre.

Skulle det vara så att prognosen inte passar för ens lokala spot, kan man ta en titt på spotguiden. Den har filter för region och vindriktning, vilket gör att den är ett bra verktyg för att hitta den närmsta lämpliga spot för aktuell vind. Sen är det bara att ta sig till platsen. Har man ingen egen bil kan man hitta någon att samåka med på Kitenations stockholmsforum, annars finns ju alltid SL.