Ja, fröken ordförande!

I onsdags var det kitepub och årsmöte för Stockholm kiteboard. Jag anmälde mitt intresse som ledamot till styrelsen och Sara anmälde sitt intresse som ordförande. Det slutade förstås med att hon blev ordförande och jag blev ledamot. För er innebär detta att man kan komma till oss med förslag på frågor som föreningen ska driva. Det är bara att höra av sig. För mig personligen innebär detta att jag har fått byta ut "Javisst älskling!" mot "Ja, fröken ordförande!" eller "Ja, fru ordförande!"

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholm, stockholm kiteboardklubb, årsmöte, kitepub

Walk of shame i skärgårdsmiljö

Walk of shame brukar man kalla det när nybörjare, som inte kan ta höjd, får gå tillbaka längs stranden. Egentligen kan det hända vem som helst. Det räcker med att man har för lite kraft i draken. Då kan det sluta med att man får gå tillbaka till startpunkten. Men i Stockholms yttre skärgård finns ingen strand att gå tillbaka på.


Vi var ett fem personer stort gäng på Stora Alskär. Jag och Ingo skulle segla, Rasmus skulle fota, Anna och Sara var ansvariga för säkerhetsstyrkan. Jag ville runda Grönskär och det är ju roligare (och säkrare) att göra om man har sällskap. Det var precis tillräckligt för att ta höjd med min tia och vi stack iväg mot Grönskär. Jag blir alltid lycklig när jag seglar i ytterskärgård. Det finns ju inget sätt man kan röra sig i denna miljö som ens påminner om kitesurfing. Med kajakens framkomlighet och motorbåtens hastighet kan man åka precis som man vill. Vi åkte i trånga sund, mellan okända grynnor och ute på Grönskär hittade vi lite brytande vågor. Vi fortsatte runt ön och sen seglade vi tillbaka.


Ingo hade en nia som jag ville testa. Den var ju en storlek mindre och jag kände direkt att jag inte kunde hålla höjd. Jag åkte längre bort för att leta efter vind och när jag kom tillbaka, såg jag att jag var ungefär 200 m längre ner. Jag ville varken väcka den solande säkerhetsstyrkan eller simma, men mitt framför mig låg ett litet skär. På det kunde jag gå 50 meter upp i vind. På andra sidan skäret låg en ö som sträckte sig högre upp. Jag kajtade över och gick ytterligare 50 meter. Efter att ha provat att ta mig tillbaka, försökte jag med de starkare vindarna ut mot Grönskär. Det första försöket gjorde att jag kom tillbaka till samma position. Jag koncentereade mig, åkte halvägs till Grönskär och lyckades ta mig upp till nästa ö. Denna ö var lite högre och det fanns inget naturligt ställe att ta sig upp på, men jag hittade en spricka att klättra i. Genom att klättra över ön kunde jag ta mig ytterligare 150 meter längre upp. Den sista biten ner till vattnet fick jag balansera över en häll med grönslick som mötte ett vågbryt. Med lite extra kräm i draken tog jag mig ut och kunde sen köra en enkel downwinder tillbaka till Alskär.


Ganska nöjd över att ha lyckats klura ut ett sätt att ta sig tillbaka på, att göra en walk of shame genom att använda parallella öar för öhoppning, väckte jag räddningsstyrkan och berättade vad jag varit med om.
- Vi undrade lite vad du höll på med, men trodde bara att du ville vara för dig själv en stund, svarade Sara och Anna.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, säkerhet, sandhamn, grönskär, äventyr

Premiär på kiteskolan i Stockholm

Eller snarare smygpremiär. Jag har ju inte fått den nya utrustningen ännu, men å andra sidan spelar det mindre roll vilken utrustning man lär sig på. Oavsett ...

På måndag den 11 maj sparkar vi igång med den första landbaserade kursen på gärdet. Vi startar klockan 18.00 och kör till 20.30-21.00. Ring mig på 073-788 74 82 om du vill hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kiteskola, kitekurs, gärdet, stockholm

Följ min blogg med bloglovin

Kitepub med skärgårdstips

Nästa onsdag är det årsmöte i Stockholm Kiteboard, förenat med kitepub på Thaiboat. Kom till båten vid sexsnåret. Någon gång under kvällen kommer jag att berätta om kitesurfing i skärgården. Det blir lite bilder, säkerhetstips och praktiska tekniktips för att fler ska få upp ögonen för att det faktiskt går att segla drake skärgårdsmiljö.

Kanske kommer jag också att nämna något om kiteskolan på Sandhamn och kitecampet i Essaouira. Hoppas vi ses där!

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitepub, stockhom kiteboardklubb, thai boat,

Sommarens Villa Chohoo i Essaouira

När Essaouira skapades på 1700-talet av Sultan Sidi Mohamed Ben Abdallah gavs mycket utrymme åt stadens handelsmän. Sommarens Villa Chohoo är familjen Tobys gamla handelshus. De var en av stadens förnämsta judiska handelsfamiljer, när huset byggdes samtidigt med stadens grundande.


Rummen har fem meters takhöjd och är designade för att svalka under heta sommardagar. Rummen utgår från ett atrium med en liten fontän, och de stora ytorna inbjuder både till umgänge och tid för sig själv, för den som önskar. Utanför fönster och takterrass ligger souk och stadsliv på behagligt avstånd.


Jag har reserverat Villa Chohoo mellan 11 juli och den 25 juli. Det finns tio platser och det kommer att kosta 245 Euro för en vecka med boende och frukost. Och vi kommer att ha en hushållerska som fixar middag för dem som är intresserade.


Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kitecamp, marocko, essaouira, villa chohoo, medina, souk

När man ska använda räddningsteknik

Så här ska man alltså inte göra. När Robert inte kunde ta sig tillbaka till kusten, skulle han alltså inte ha släppt drake. Draken är ju det som syns ute på vattnet. Det är till den räddningsbåtarna kommer att ta sig.

Istället skulle han ha använt en räddningsteknik som brukar kallas för self rescue. Alltså genom att släppa draken på en lina och sedan se till att draken bara hänger på en lina medan han lindade upp denna lina, samt de övriga linorna på bommen. När han sedan lindat upp linorna hela vägen fram till draken, skulle han ha fäst upp dem med ett halvslag så att de inte kunde rulla ut igen. Med lite tur med vindriktningen, kunde han ha användt draken som ett räddnigssegel genom att hålla i vingspetsarna. Fast Robert hade förmodligen frånlandsvind. Då borde han istället ha tömt leading edge på luft, behållit luften i strutarna och rullat ihop draken till ett flytetyg. Det hade både gjort att han kunnat använda mindre energi och samtidigt synts bättre när han simmade tillbaka.

För Robert Corazza gick det i och för sig bra. Men eftersom han släppte draken och därmed gjorde sig svårare att upptäcka, försvårade räddningsaktion och lät den ta längre tid, helt i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, säkerhet, self rescue, självräddning, räddning, räddningsteknik, räddningssegel

Smakprov på skärgårdskänslan

Väntar fortfarande på leveransen av drakar. Annars är väl egentligen det mesta klart för att sparka igång skolan på Sandhamn. Kommer de inte snart, kör jag igång ändå. Det går ju att köra med min tidigare utrustning. Det har jag ju gjort förr. Fast nu är det snart helg. Dags att packa ihop grejorna och ta sig ut till skärgården. Jag gillar verkligen känslan av att segla där ute, att få vara ensam med vinden, klipporna, brädan och draken. Man behöver inte göra något avancerat. Bara att glida runt bland smågrynnorna skapar en pionjärskänsla. Här är några av Björn Rasmussens bilder från förra helgen. Hoppas ni förstår vad jag menar. Trevlig helg!






Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholm, stockholms skärgård, sandhamn,

Kan man inte kajta kan man uppdatera hemsidan

Det var tänkt att det skulle kajtas i helgen. Även om plattvattenseglande i byiga förhållanden inte lockar så värst, känner jag att jag vill bekanta mig lite med de vanligaste stockholmsspotsen. Jag har ju inte kajtat på Dalarö sedan den första gången jag kom upp på brädan, midsommarafton 2004. Jag har inte inte heller kajtat på Torö sedan jag gjorde ett vansinnesrace, tokvurpade och tappade drake och bräda. Jag blev drivandes i en halvtimme och brädan återkom på posten, i form av ett utbetalningskort från Folksam.

Inte heller denna gång blev någon succé. När vi kom kämpade en trettonkvadratare för att plana, bakom spakarna stod en nätt flicka. Vi åkte och fikade. När vi kom tillbaka hade någon lite närmare min viktklass just kommit in från vattnet ... med en tjugokvadratare. Vi åkte hem. Helt plötsligt fanns tid att börja uppdatera hemsidan med kiteskolan i Sandhamn. Vad tycks?

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholm, stockholms skärgård, dalarö, sandhamn, kiteskola, torö, kiteboarding

Vad gör Björn?

Först var jag ut och kajtade. Björn tog bilder på mig. Sen gick jag in och det var Björns tur att gå ut. Daniel tog bilder på Björn. Men vad gör han egentligen? Det första rätta svaret får fem minuter med samma sak.

S:t Alskär får oväntat besök

Det blåser en stark nordlig vind. Det är så kallt att bitvis kommer det snöbyar. Vi är på S:t Alskär och vi är ensamma i hela skärgården. Trodde vi. Rätt som det är kommer en civil variant av en Stridsbåt 90 E och lägger sig ett par 100 m längre bort. Ut från moderskeppet ploppar små flytande gummiringar, var och en bemannad av en ... ja efter ett tag kommer vi fram till att de är fiskare, i gummiringar. De har säkert betalat löjligt mycket för att få komma ut i ytterskärgården på en fiskesafari. Det enda jag tänker på är att jag vill ut och hoppa kring och över dem, samtidigt som jag ropar "Bästa svängen? Hökarängen!" Jag skyndar mig ut, men de hinner in innan jag hinner ut. Hur kan man tro att man ska få napp när man plaskar runt på en gummiring i tio minuter? Fiske kräver en genomtrist, ihärdig och långtråkig väntan. Det vet minsta barn.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, S:t Alskär, fiskare, Stridsbåt

En lite lyxigare kitesurfidé

Igår träffade jag Sandhamnsguiderna. Dels för att få lite lokala tips kring Sandhamn, och dels för att se om det fanns något annat vi kunde göra tillsammans. Det fanns det. Sandhamnsguiderna disponerar ju Grönskär, med fyr, fyrvaktarbostad och bastu. Dessutom har de tillgång till en massa båtar. Nu ska vi försöka baka ihop kitesurfing och Grönskär till ett paket. Jag tänker mig det hela ungefär så här:

1. Vi träffas, lastar alla extra kajtar, brädor och ombyte på båten.
2. Vi riggar och kör lite kitesafari med hopp och lek mellan kobbar och skär.
3. Någonstans på vägen stannar vi till och käkar en läcker lunch.
4. När vi kommer till Grönskär är bastun på och ölen kylda.
5. Innan maten tar vi en drink högst upp i den gamla fyren.
6. Middagen serveras i den gamla fyrvaktabostaden, där vi också sover.
7. Ungefär samma visa fast tvärtom tillbaka till gå.

Hur tycker ni detta låter? För övrigt jobbar jag på med att ta fram kiteskolans erbjudanden och lägga upp dem på webben.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholms skärgård, grönskär, kitesurfari, kitesafari

En perfekt kajtdag

Lördagen varm, vårlik och blåsig. Jag och Sara körde från Helsingborg och ner till Landskrona. Lundåkra är ju den spot som fostrat Mikael Blomvall, den svenska PKRA-åkaren. Nu var det dags att se vad den kunde göra åt mig. Jag trodde att jag skulle komma som en främling till en massa okända människor. Istället var Barista-Maria den första den första människa jag såg. Sen dyker Kitelife-Lidde och Tobbe upp. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, det är snarare vad jag borde förvänta, men ibland blir man bara lite extra glad över att vara kitesurfare.

Själva kajtandet gjorde mig kanske inte riktigt lika glad. Visst var det en läcker spot, löjligt långgrund och med fantastiska möjligheter att träna fristajl, men jag har ju aldrig satsat på att utveckla den grenen. Alltså vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det blev kanske inte bättre av att vara underriggad i väldigt byiga förhållanden. Fast å andra sidan är det ju inte alltid kitesurfingen som gör kitesurfingen, ibland räcker det med kajtare för en perfekt kajtdag.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kitestränder, skåne, kitesurfare, lundåkra, landskrona, helsingborg

Kitesurfingsugna journalister, se hit!

Om en månad borde jag precis ha avslutat den första kursen på Sandhamn. Men ska det komma några elever till den kursen, måste eleverna ju veta om att det faktiskt går att lära sig kitesurfa i Stockholm. Och att det är på just Sandhamn det händer. Alltså tänkte jag så här. Du är en kitesurfingsugen journalist. Samtidigt som jag lär dig kitesurfa i Stockholms skärgård, får du en story om en skärgårdskajting på köpet. Två flugor i en smäll helt enkelt. Nu ser jag fram emot horder av fantasifulla förslag om hur man kan putta in kitesurfing i reportage om mat, klimat, eller bonusskandaler.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, sandhamn, pr, marknadsföring, reportage,