När jag kitesurfade hem

I söndags blåste det en ganska stark nordostlig vind. I vår nordliga vik drog det upp små vita gäss. Jag kollade på sjökortet och tänkte att det borde gå vägen. På med våtdräkten, draken på ryggen, brädan under armen och ut till den yttersta grynnan på vår ö. Där riggade jag och lät draken driva ner från grynnan. En otroligt byig vind kastade mig ut i vattnet vid starten, men brädan låg kvar på land. Efter lite kämpande lyckades jag ta mig tillbaka, få brädan på fötterna och draken i luften. Det var dags att köra. Vinden som hade sett så lovande ut alldeles nyss, var plötsligt stendöd och jag kom knappt upp på brädan. Det blev ett febrilt kämpande med åttor och kiteloopar om vartannat fick jag till sist vind i seglet. Nu kände jag att det skulle gå vägen. Det skulle gå att kitesurfa hem från vårt sommarställe på Västerö.

Nordostan drog in snett bakifrån. När jag fick upp farten bakom några låga skär söder om Marskär, klapprade brädan över de små platta krusningarna som under en speedsession. Speedkänslan försvann dock ganska snabbt när jag kom in i den sista trånga passagen mellan Stora Utterskär och Hästkobb, alldeles innan Möja söderfjärd. Tillbaka till kiteloopande och åttor och jag började bli nervös för hur vinden skulle vara ute på fjärden. Det såg inte direkt vilt ut.

Ute på fjärden tog nordan tag i den fladdrande draken och jag flög framåt ett par meter. Sen var det fullt ös. Kursen låg fast mot sundet mellan Manskärsören och Söder Manskär. Lagom till att mjölksyranivån i vänsterlåret var fylld, dog vinden bakom Grisselholmen. I valet mellan att försöka kämpa mig igenom sundet och att chansa på att gå på baksidan av Söder Manskär, valde jag det senare. Även om vinden blev betydligt svagare, fick jag fart igen vid Röko. Kanholmsfjärden korsades lite långsammare än Söderfjärden eftersom jag behövde ta ordentligt med höjd. Jag ville ta mer höjd än jag teoretiskt sätt skulle behöva eftersom jag ville komma med fart in i det trånga Skarpösundet.

Den första passagen i Skarpösundet gick enligt plan. Sen kom en motorbåt tuffandes. Eftersom jag misstänkte att han inte förstod vad jag höll på med, valde jag att hålla undan. Dessvärre gick jag för tajt mot det ostliga klipporna. Vinden dog och draken föll i vattnet. Min plan att ståndsmässigt gå i land på en brygga eller udde och landa draken kontrollerat i vattnet gick i spillror. Istället fick jag finna mig i att driva de sista metrarna till land. Trots det snöpliga slutet var jag ändå väldigt nöjd. Jag hade ju de facto kitesurfat hem från skärgården.

Det tog ungefär 45 min att åka och här ser du min väg.

På Torö behöver man 100 procent

Nu var det ganska exakt en månad sen det var någon vind att tala om. Men igår blåste det. När jag plockade ihop mina saker insåg jag att jag inte tänkt på att ta hem mitt underställ med huva. Jens väntade med bilen utanför medan jag snabbt letade alternativ. På parkeringen bytte jag om till ett vanligt superunderställ från Craft, samt dräkt, handskar och skor i neopren. Till huvudet hade jag hittat en gammal balaclava i ullfrotté från min tid som officer, tror jag. Den var i vilket fall grön. Över detta tog jag en skaljacka och tajtade till huvan så att den satt åt ordentligt kring huvudet.


Stenstranden var kall och bister. Havet var kallt och gråsvart. Men vågorna såg stora och inbjudande ut. Det här skulle kunna bli min första riktiga vågsession på Torö. Jens gled ut före mig och när jag fått på mig brädan och var på väg ut genom vågorna var jag helt säker på att det var han som låg längre fram i min linje. Det var en likadan Waimandrake, men när den gippade var det inte Jens. Istället upptäckte jag honom på stranden. Han hade blivit spolad, tappat brädan, tappat draken, fastnat med en lina under en sten och dragit av en lina. Tråkigt.


De andra drakarna gick upp efter ett tag och sen var jag själv på vattnet. Normalt gillar jag den känslan, men när det är riktigt kallt är känslan av utsatthet så mycket mer påtaglig. Folk fryser ju ihjäl i kallt vatten. Men jag var varm i min modifierade våtdräkt. Lite för varm faktiskt. Det blev bättre när en våg bröt över mig och jag blev blöt. Vågorna bröt rakt i vindens riktning. Jag har aldrig åkt vågor i rak onshore tidigare så det tog en stund att fundera ut hur jag skulle bete mig. Men när en och annan större våg, helt rev bort allt vatten och blottlade havsbottens svarta stenar, fanns det inte mycket att fundera på. Det var bara att gå på instinkt och styra undan. Jag fick några fina vågor, men när jag började känna trötthet gick jag upp. På Torö behöver behöver man 100 procent mental skärpa ... samt några bistra bilder från Jens Iphone, för att bryta av mot all intilliggande skärpa.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, torö,

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

Chohoo i Outside

Senaste numret av outdoortidningen Outside innehåller en artikel av mig och en artikel om mig. Bara framsidan som saknas för en full pott alltså. Artikeln av mig handlar om de kitesurfing i skärgården och de offpistäventyr som jag försöker förverkliga just nu. Artikeln om mig handlar om när Magnus skulle försöka lära sig kitesurfa, men dessvärre la vindprognosen ner helt och fullt. Jag hoppas jag får fler tillfällen att lära honom att kajta, för det var en skön prick med en massa historier att berätta.

Det blev kanske inte så mycket kajtande

Precis framför biljettluckorna till Gotlandsfärjan fanns en öppen yta. Den passade perfekt för att starta drakarna ... om det bara funnits vind just där. Istället gick vi längst ut på bryggan och ... visst blåste det. Prognosen sa att det förvisso redan skulle vara tillräckligt med vind och att det dessutom skulle öka. Startplatsen var tajt. Längs bryggan stod elstolpar uppradade, men det borde gå att få upp draken mellan dem.

Först slängde vi upp min drake. En lina fastnade runt en stolpe. Både jag och Jens reagerade blixtsnabbt. Jag sprang rakt emot stolpen, Jens sprang rakt emot stolpen, och på något sätt fick vi loss linorna. Draken flög. Det var inte mycket tryck, men den flög. Det borde räcka för att ta sig ut till vinden. För med dagens prognos kunde det ju bara inte inte blåsa ... vi måste ha befunnit oss i ett lokalt lä. Trodde vi. Jens drivstartade sin drake och vi satte av, ut mot Mysingen, med drakarna i kontinuerliga åttor. Det räckte för att ta oss ut från sundet mellan Nynäshamn och Inre gården. Sen dog vinden helt. Det var inte ens en bråkdel av de 9-10 m/s som både Windguru och Foreca lovat.


Två timmar senare hade vi flutit iland vid Kattudd på Yxlö. Det var inte riktigt i närheten av varken Dalarö eller en tunnelbana. Det var bara att ringa världens snällaste flickvän och börja traska. Eller snarare klättra, huka, hoppa och snubbla ... över sju stycken feta kantareller. Plötsligt fick vår misslyckade offpisttur mellan Nynäshamn och Dalarö en helt ny innebörd. Vi hade helt enkelt gjort en svamputflykt. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nynäshamn, äventyr, offpist, yxlö, svamp

Visst blir det en offpisttur trots allt

När jag hade gett upp hoppet och börjat planera in andra aktiviteter för morgondagen, kollade jag in min Twitter. Där hittade jag detta:

jensutbult@ekroth Va fan? Trodde du kommit på bättre tankar än att kita runt i skärgården utan följebåt. Låter stört. Behöver du sällskap?
11:56 PM Aug 28th from Tweetie in reply to ekroth

Jens och jag tog ett snack på telefon. Jag försökte luska ut vad han hade för erfarenheter. Allt lät bra. För att vara på den säkra sidan, gjorde jag vad man alltid bör göra innan man beger sig iväg på en kitesurfingblinddate ... jag googlade honom. Nu känns det klockrent. En kille som seglat över Atlanten i en jolle, borde man kunna lita på för lite kitesegling mellan Nynäshamn och Dalarö.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, offpist, tur, blinddate

Ingen offpisttur imorgon

Kalle fick förhinder för morgondagen. Eftersom jag lovat att göra min första offpisttur med sällskap, får jag bara titta på en prognos som såg helt perfekt ut för ändamålet. Eller va fan, så jävla perfekt var den ju inte. Den ska bli riktigt stark alldeles för sent, vilket skulle ha betytt sen start och sen ankomst till Sandhamn, vilken i sin tur skulle ha betytt små marginaler. Nä, det är nog bättre att invänta en bättre dag, vänta på bättre vind.

Eventuellt kan man kanske bränna ner till Torö på eftermiddagen ... och kajta lite vågor.

Kitesurfing offpist

Sedan en tid tillbaka har jag velat testa att göra långturer med draken i Stockholms skärgård, att verkligen kitesurfa offpist. Det borde egentligen vara lätt som plätt. Tanken är att vänta in en dag med stabil vind och ta pendeltåget till Nynäshamn. Där riggas och launchas draken. Sedan handlar det om att på lämpligast möjliga sätt, ta sig uppåt i skärgården och nedåt med vinden. Med lite tur kommer vi ända till Sandhamn. Funkar inte det, finns det ju ångbåtsbryggor lite här och var. Det borde gå vägen. Håller vindprognosen kommer jag och Kalle att göra ett försök på tisdag.

Jag har utrustat mig med vattentäta säckar för att kunna ta med torra kläder, men det viktigaste av allt är faktiskt en nödsändare. Jag skaffade mig en McMurdo PLB från Cordland Marine. Det är världens minsta nödsändare och innehåller dessutom en GPS. Går det totalt åt pipan är det bara att trycka på knappen. Då vet sjöräddningen att det är jag som är i knipa och de har dessutom min position.

Så nu har jag bara en förberedelse kvar. En som jag behärskar mycket väl ... att vänta på rätt vind.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, prylar, kitesurfing offpist, mc murdo, plb, nödsändare, sjöräddningen

Kitesafari Sandhamn – Grönskär uppe

Just ja! Nu har vi lagt upp info om kitesafarin från Sandhamn till Grönskär. Titta in på Chohoosidan vettja.

Inga djur skadades under produktionen av detta blogginlägg

Klockan två vred vinden över till NO och det som var kvar, var endast en byig fläkt som toppade fem m/s. Klarblå himmel och spegelblankt hav ... jävla skitväder! Bara att packa ihop och åka hem igen. Jag åkte i ganska hög hastighet in i vår vik, som för övrigt kallas Älgkilen. Plötsligt ser jag att den inte bara fungerar för älgar, på kollisionskurs ligger en simmande råget. Jag kastade mig över gasen. När jag försökte mig på ett krashstop, att i full fart slå i backen, samma teknik som man använde när man körde stridsbåt, ville inte vår söndagsseglarmercury vara med längre. Den tvärdog. Våra blickar möttes och jag såg paniken i getens ögon. Turligt nog fick mitt kraschförsök ner farten så pass att hon kunde slinka förbi. Och jag fick en extra injektion av signalsubstanser, trots att fjärden låg blank som ett nybonat golv.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, djur, rådjur, viltolycka

Så skulle aldrig Mitch Buchanan ha gjort

En kitesurfingkurs går lite för långsamt för TV. Eller rättare sagt för ett stressat TV-team. Eller snarare ett överbokat team som skulle följa oss på Alskär och två kajaktjejer i stan, under en och samma dag. Bobbo Krull och hans kamera- och ljudkillar tog rygg på oss och tyckte att det att det skulle bli en bra scen när vi går över ön med alla prylarna … men bara i trettio sekunder. Påhejad av Bobbo talade jag i dubbel hastighet och rörde mig så snabbt att det karateswishade. När de fått tillräckligt med material från genomgångar och bodydragging, kommer Bobbo fram till mig. ”Vi måste hitta på något bus”, säger han. ”Kan du låta någon flyga iväg eller nåt?"

Jag funderade på vilken oförutsedd händelse man skulle kunna skapa, som ändå skulle vara tillräckligt säker. Klassikern bland mina elever är att så fort de börjat åka, får de lite hybris och åker så långt det går. När de är som allra längst ut, kraschar de draken och en räddningsaktion startar. Detta kanske skulle kunna gå att iscensätta … på ett inte alltför krystat sätt.

Jag gör i ordning Mackan och peppar honom med att ”nu ska han få testa på djupt vatten”. Bobbo ger mig direktiv att gå upp till Sara och be henne vara beredd att ringa vår säkerhetsbåt. Som en korthårig och gummerad Mitch Buchanan stövlar jag upp ur vattnet och säger: ”Marcus har utvecklats mycket bra under dagen. Jag tror bestämt att han ska få en extra utmaning. Han ska få prova kajta till ön och tillbaka. Var beredd att ringa Mike om det skulle bli problem.”
”Så tar du det en gång till, men denna gången som om du skulle prata med Sara på riktigt”, säger Bobbo.

Jag vänder om och tar åter mina Baywatchsteg fram till Sara: ”Mackan har fått en utmaning, var beredd med kameran om det skulle gå snett.”

Det är nu jag inser jag genetiskt står närmare japaner än riktiga skådespelare.

Läs även andra bloggares åsikter om kitekurs, sandhamn, surfliv, stockholms skärgård, mitch buchanan, baywatch, film, tv

Bring it on din lilla räka

Ibland kan jag få för mig att bläddra tillbaka i bloggen och läsa inlägg från två år tillbaka i tiden. Då var det mycket flipfloppande i surfshorts. Idag flipfloppas det mycket sällan. Eventuellt beror det på en juni som snarare känns som november. En sådan junidag består min på-väg-att-kajta-utstyrsel av Försvarsmaktens gummistövlar, sjöbyxor från Henri Lloyd, seglarjacka från Helly Hansen och dubbla indianmössor. Idag tog resan hem från Sandhamn drygt tre gånger så lång tid, beroende på att regnet som slog emot ansiktet i 12 m/s (vindhastigheten) + 10 m/s (båtens hastighet) = 22 m/s (den upplevda hastigheten, vilken är likvärdig med stormstyrka) gjorde att det inte gick att se. Eftersom jag redan bytt ut flipflops mot gummistövlar och surfshorts mot galonbyxor, känns nästa steg inte svårt att ta - att byta ut mina surfiga solglasögon mot skidglasögon eller cyklop. Då kan den svenska sommaren få fortsätta visa sig från sin allra kärvaste sida. Jag är beredd. Bring it on din lilla räka.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, kläder, väder, fliflops, sommar, svensk sommar

S.O.S på Rödkobbsfjärden

Pingstnordan var egentligen över. Vi skulle bara ut och myssegla, Sara, mina föräldrar och jag. Ute på Rödkobbsfjärden flockades de vita gässen. Som av en händelse låg både en drake och en bräda i båten. Det var perfekt för att testa en annan idé - att köra kitekurs med segelbåten som bas. Vi la till på baksidan av Stångskär och pumpade upp den lilla gummibåten. Med den åkte jag och Sara till en grynna mitt på Rödkobben för att starta. Jag fick chansen att testa om vår lilla gummijolle med en 1,5 hk Yamaha fungerade att undervisa med. Det gick förvånansvärt bra. Ända tills Sara seglade in i sundet öster om S:t Kargrundet. Där dog vinden helt. Med enbart en 4/3 våtdräkt tröttnade Sara ganska snart på att bada.

Jag tömde draken på luft och packade in den i båten. In sköljde en hel del vatten. Sen drog jag upp Sara ur vattnet. In följde en hel del vatten. Sen åkte vi väldigt tungt lastade upp mot vinden. In stänkte en hel del vatten. Mitt ute på Rödkobbsfjärden satt jag och Sara i en till bredden full gummibåt. Det kändes inte så bra. Något måste göras. Jag signalerade S.O.S. till mina föräldrar i båten. När vi kom fram var bordet i sittbrunnen dukat med Sill Och Snaps. De hade fått mitt meddelande. Kitesurfing, skärgård, sill och snaps ... det är då man ser fördelarna med Sverige. Så ska nationaldagen firas.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nationaldagen, mat,

Om att kajta till landet

Tittade man på prognosen såg det ut som om fredagen var den sista dagen på Pingstnordan. Tittade man på prognosen såg det också ut som om den skulle hålla på långt in på natten. Med en i övrigt vindfri helg, fanns ingen tid att förlora. När vi ändå skulle ut till Västerö fanns dessutom ett klockrent upplägg i form av en följebåt. Äntligen skulle jag få prova på att kajta till landet.

Iförd våtdräkt och med en drake under ena armen och med en bräda under den andra, klev jag av båten på en kobbe vid Kanholmsfjärden. Det riggades, driftstartades och sen stack jag iväg. En märkbar dos mjölksyra indikerade att fjärdarna var större än jag först räknat med. Mot slutet av Möja söderfjärd behövde jag göra ett vägval. Nordanvinden gjorde att jag försökte gå så långt söderut som det bara gick, men alldeles norr om Horsholmen tog vinden slut. Inte mycket att göra annat än att ta båten sista biten. Kitesurfing i innerskärgården är kul att testa på, men jag tror inte att det kommer bli någon stor fluga.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård,

Kitesafari mellan Sandhamn och Grönskär

Väderprognoserna kontrollerades en sista gång. De var nedskruvade ytterligare ett snäpp, men Windguru, Windfinder, Foreca lovade fortfarande vindar kring 7-8 m/s. Norska Yr.no:s prognos på 4-6 m/s var lite oroande, de har ju ändå koll, men SMHI:s prognos på 8-11 m/s kunde man ju lika gärna nonchalera, de har ingen som helst trovärdighet när det gäller vindar. Jag trodde att det borde gå. Det hade nog behövts en sämre prognos innan man ställer in en samlad grupp bestående av reporter, fotograf, båtförare, beachboy och testteam. Men jag var nervös.


Just när vi anlände till Sandhamn rullade dimman in. Vi avvaktade med en lunch på värdshuset. Alldeles lagom efter kaffet släppte dimman. Vi riggade på en stenig udde mellan lilla och stora Trovill. Efter att alla kommit iväg gjorde jag ett specialåk i en lite tajt klippskreva, och sen började jag jaga ifatt de andra för att ta ledningen ut mot Grönskär.


Den utlovade sydliga vinden vred mot sydost. Långt bort såg jag hur Eva och Frida inte skulle ha en chans att ta sig förbi Korsö. Det här fanns inte med i mina beräkningar. För att inte de skulle behöva landa helt ensamma bland elaka skärgårdsklippor, satte jag fart. Vi gick iland på Prickgrundet, nästan precis utanför hamnen, och tog båten till Grönskär istället.


Peder från Sandhamnsguiderna, dukade upp en fika i Fyrmästarbostaden och sen väntade något som jag drömt om i trettio år - att gå upp i Grönskärs fyr. Vi gjorde ett till försök att kajta från Grönskärs sydvästra udde. Det blev lite åka och mycket räddning. Men även om det inte blev så mycket kajtande som planerat, hade vi en kalasdag. Jag har nog aldrig sett så många glada miner under en dag med så lite vind. Tack Anders, Andreas, Eva, Frida, Mikael, Peder och Sandhamnsguiderna för att ni var med och testade. Jag vågar knappt tänka på hur bra det kommer att bli om man lägger till vinden.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, kitesafari, stockholms skärgård, smhi, windfinder, windguru, yr.no, grönskär, sandhamn, sandhamnsguiderna

Jag drar på safari

Det är mycket första... och premiär... just nu. Imorgon drar jag och kajtar. Som vanligt är det första... Imorgon är det nämligen första gången vi ska testa kitesafari i skärgårdsmiljö. Vi har samlat ihop fem hugade kajtare, varav en reporter, som ska träffas på Strandvägen imorgonbitti. Efter en Cinderellatur kommer vi att landa på Sandhamn. Där väntar lunch på Värdshuset och sen iväg och rigga. Planen är sedan att kajta från Sandhamn till Grönskär, gå iland och fika i fyren och sen kajta tillbaka. Vi ska bara testa och dokumentera turen, när vi sen gör det till ett färdigt upplevelsepaket kommer det att spetsas med bastu och delikata middagar. Om det går bra imorgon förstås ...

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, sandhamn, stockholms skärgård, kitesafari

Zoolander i Sandhamn

Kommer ni ihåg den gamla Ben Stillerkomedin Zoolander? I den halvroliga filmen undrar Derek Zoolander "Have you ever wondered if there was more to life, other than being really, really, ridiculously good looking?" När magasinet Mans redaktion insåg att man inte lär sig att kitesurfa på några timmar, valde de att fokusera på att få bra bilder. Det blåste inte ens tillräckligt för att kunna hålla höjd med nian, men med två fotografer på plats ger man ändå allt. Om Derek Zoolanders hade ställt samma fråga till mig i torsdags ... hade jag förmodligen svarat nej.

Fast sen fick jag veta att om jag nu skulle vara really, really, ridiculously good looking på bilderna i reportaget ... beror det förmodligen på Photoshop ...

Min comeback i etern

" ... och det var Funky ... Cold ... Medina, med Tone ... Loc. Jag heter Johan och ni lyssnar på Radiooo Mufff.", lät det för ungefär 20 år sedan. Det kanske inte var just den frasen som var den sista, men sedan någon gång på vårkanten 1990 har min röst varit helt frånvarande i etern. Ända tills idag. Idag blev jag intervjuad av Skärgårdsradion (90,2) och fick berätta om kitesurfing, kitesurfing i Stockholm och den nya kiteskolan på Sandhamn. Även om du kanske inte är lika nyfiken som jag på att höra hur det lät, kommer resultatet på lördag klockan 10.20 ... förhoppningsvis låter det aningen mindre funky, än Radio Muf för 20 år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kiteskola, stockholms skärgård, sandhamn,

Offpistplanering

När jag pratade med Kaj om mina planer på solokitesurfing offpist i Stockholms skärgård, hade jag tre saker som kändes oklara. Hur ska jag lösa säkerheten? Hur ska jag lösa navigationen? Och hur ska jag få med mig prylarna? Kaj har ju koll på lite av varje och direkt kom han upp med några bra tips.

Säkerheten borde lösas på bästa sätt genom en McMurdo PLB (Personal Locator Beacon). Med en liten Fastfind 210 PLB GPS aktiverar jag den om jag är i knipa. Sen är det bara att vänta på räddningsoperationen.

Navigationen borde lösas med en handburen plotter. Just nu står Garmin Oregon, med sjökort över Stockholms skärgård, väldigt högt upp på önskelistan.

Sen har vi packningen. Den löste vi inte igår. Jag tror på en ryggsäck med vattentät innerpåse och plats för extra drake, bom, kläder, vatten, energi m.m. Men det får ju inte bli för tungt. Får fundera lite mer på den.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, äventyr, kiteäventyr, mc murdo plb, garmin oregon

Walk of shame i skärgårdsmiljö

Walk of shame brukar man kalla det när nybörjare, som inte kan ta höjd, får gå tillbaka längs stranden. Egentligen kan det hända vem som helst. Det räcker med att man har för lite kraft i draken. Då kan det sluta med att man får gå tillbaka till startpunkten. Men i Stockholms yttre skärgård finns ingen strand att gå tillbaka på.


Vi var ett fem personer stort gäng på Stora Alskär. Jag och Ingo skulle segla, Rasmus skulle fota, Anna och Sara var ansvariga för säkerhetsstyrkan. Jag ville runda Grönskär och det är ju roligare (och säkrare) att göra om man har sällskap. Det var precis tillräckligt för att ta höjd med min tia och vi stack iväg mot Grönskär. Jag blir alltid lycklig när jag seglar i ytterskärgård. Det finns ju inget sätt man kan röra sig i denna miljö som ens påminner om kitesurfing. Med kajakens framkomlighet och motorbåtens hastighet kan man åka precis som man vill. Vi åkte i trånga sund, mellan okända grynnor och ute på Grönskär hittade vi lite brytande vågor. Vi fortsatte runt ön och sen seglade vi tillbaka.


Ingo hade en nia som jag ville testa. Den var ju en storlek mindre och jag kände direkt att jag inte kunde hålla höjd. Jag åkte längre bort för att leta efter vind och när jag kom tillbaka, såg jag att jag var ungefär 200 m längre ner. Jag ville varken väcka den solande säkerhetsstyrkan eller simma, men mitt framför mig låg ett litet skär. På det kunde jag gå 50 meter upp i vind. På andra sidan skäret låg en ö som sträckte sig högre upp. Jag kajtade över och gick ytterligare 50 meter. Efter att ha provat att ta mig tillbaka, försökte jag med de starkare vindarna ut mot Grönskär. Det första försöket gjorde att jag kom tillbaka till samma position. Jag koncentereade mig, åkte halvägs till Grönskär och lyckades ta mig upp till nästa ö. Denna ö var lite högre och det fanns inget naturligt ställe att ta sig upp på, men jag hittade en spricka att klättra i. Genom att klättra över ön kunde jag ta mig ytterligare 150 meter längre upp. Den sista biten ner till vattnet fick jag balansera över en häll med grönslick som mötte ett vågbryt. Med lite extra kräm i draken tog jag mig ut och kunde sen köra en enkel downwinder tillbaka till Alskär.


Ganska nöjd över att ha lyckats klura ut ett sätt att ta sig tillbaka på, att göra en walk of shame genom att använda parallella öar för öhoppning, väckte jag räddningsstyrkan och berättade vad jag varit med om.
- Vi undrade lite vad du höll på med, men trodde bara att du ville vara för dig själv en stund, svarade Sara och Anna.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, säkerhet, sandhamn, grönskär, äventyr