Bortskämd eller fast?

För att klara livhanken som Stockholmare har jag ju varit tvungen att ta ett riktigt jobb också. Ett jobb som man jobbar på mellan nio och fem. Ett jobb där man sitter bakom en dator och pratar i telefon. Ett jobb där man gör powerpointpresentationer och går på kundmöte. Det känns konstigt. Jag är ju van att rätta mitt liv efter vinden, inte efter kalendern.

Men så idag började det blåsa. Jag kände hur jag var på väg att kasta loss och ge mig hän. Jag inväntade en signal som kunde få mig att strukturera om dagen. Så kom ett sms: "Blåser 8-9 m/s och är lite småvågor. Ok men inte episkt."

Jag satt kvar. Jag vet inte om det är ett gott tecken. Betyder det att jag har kommit in ordentligt i niotillfemhjulet, eller är det bara ett tecken på att jag är alldeles för bortskämd på löjligt bra kiteupplevelser?

I vilket fall ser det ut att blåsa ordentligt i helgen, så jag hoppas på att kunna jobba av lite kitekurser.

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

Chohoo i Outside

Senaste numret av outdoortidningen Outside innehåller en artikel av mig och en artikel om mig. Bara framsidan som saknas för en full pott alltså. Artikeln av mig handlar om de kitesurfing i skärgården och de offpistäventyr som jag försöker förverkliga just nu. Artikeln om mig handlar om när Magnus skulle försöka lära sig kitesurfa, men dessvärre la vindprognosen ner helt och fullt. Jag hoppas jag får fler tillfällen att lära honom att kajta, för det var en skön prick med en massa historier att berätta.

Det blev kanske inte så mycket kajtande

Precis framför biljettluckorna till Gotlandsfärjan fanns en öppen yta. Den passade perfekt för att starta drakarna ... om det bara funnits vind just där. Istället gick vi längst ut på bryggan och ... visst blåste det. Prognosen sa att det förvisso redan skulle vara tillräckligt med vind och att det dessutom skulle öka. Startplatsen var tajt. Längs bryggan stod elstolpar uppradade, men det borde gå att få upp draken mellan dem.

Först slängde vi upp min drake. En lina fastnade runt en stolpe. Både jag och Jens reagerade blixtsnabbt. Jag sprang rakt emot stolpen, Jens sprang rakt emot stolpen, och på något sätt fick vi loss linorna. Draken flög. Det var inte mycket tryck, men den flög. Det borde räcka för att ta sig ut till vinden. För med dagens prognos kunde det ju bara inte inte blåsa ... vi måste ha befunnit oss i ett lokalt lä. Trodde vi. Jens drivstartade sin drake och vi satte av, ut mot Mysingen, med drakarna i kontinuerliga åttor. Det räckte för att ta oss ut från sundet mellan Nynäshamn och Inre gården. Sen dog vinden helt. Det var inte ens en bråkdel av de 9-10 m/s som både Windguru och Foreca lovat.


Två timmar senare hade vi flutit iland vid Kattudd på Yxlö. Det var inte riktigt i närheten av varken Dalarö eller en tunnelbana. Det var bara att ringa världens snällaste flickvän och börja traska. Eller snarare klättra, huka, hoppa och snubbla ... över sju stycken feta kantareller. Plötsligt fick vår misslyckade offpisttur mellan Nynäshamn och Dalarö en helt ny innebörd. Vi hade helt enkelt gjort en svamputflykt. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nynäshamn, äventyr, offpist, yxlö, svamp

Visst blir det en offpisttur trots allt

När jag hade gett upp hoppet och börjat planera in andra aktiviteter för morgondagen, kollade jag in min Twitter. Där hittade jag detta:

jensutbult@ekroth Va fan? Trodde du kommit på bättre tankar än att kita runt i skärgården utan följebåt. Låter stört. Behöver du sällskap?
11:56 PM Aug 28th from Tweetie in reply to ekroth

Jens och jag tog ett snack på telefon. Jag försökte luska ut vad han hade för erfarenheter. Allt lät bra. För att vara på den säkra sidan, gjorde jag vad man alltid bör göra innan man beger sig iväg på en kitesurfingblinddate ... jag googlade honom. Nu känns det klockrent. En kille som seglat över Atlanten i en jolle, borde man kunna lita på för lite kitesegling mellan Nynäshamn och Dalarö.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, offpist, tur, blinddate

Ingen offpisttur imorgon

Kalle fick förhinder för morgondagen. Eftersom jag lovat att göra min första offpisttur med sällskap, får jag bara titta på en prognos som såg helt perfekt ut för ändamålet. Eller va fan, så jävla perfekt var den ju inte. Den ska bli riktigt stark alldeles för sent, vilket skulle ha betytt sen start och sen ankomst till Sandhamn, vilken i sin tur skulle ha betytt små marginaler. Nä, det är nog bättre att invänta en bättre dag, vänta på bättre vind.

Eventuellt kan man kanske bränna ner till Torö på eftermiddagen ... och kajta lite vågor.

Kitesurfing offpist

Sedan en tid tillbaka har jag velat testa att göra långturer med draken i Stockholms skärgård, att verkligen kitesurfa offpist. Det borde egentligen vara lätt som plätt. Tanken är att vänta in en dag med stabil vind och ta pendeltåget till Nynäshamn. Där riggas och launchas draken. Sedan handlar det om att på lämpligast möjliga sätt, ta sig uppåt i skärgården och nedåt med vinden. Med lite tur kommer vi ända till Sandhamn. Funkar inte det, finns det ju ångbåtsbryggor lite här och var. Det borde gå vägen. Håller vindprognosen kommer jag och Kalle att göra ett försök på tisdag.

Jag har utrustat mig med vattentäta säckar för att kunna ta med torra kläder, men det viktigaste av allt är faktiskt en nödsändare. Jag skaffade mig en McMurdo PLB från Cordland Marine. Det är världens minsta nödsändare och innehåller dessutom en GPS. Går det totalt åt pipan är det bara att trycka på knappen. Då vet sjöräddningen att det är jag som är i knipa och de har dessutom min position.

Så nu har jag bara en förberedelse kvar. En som jag behärskar mycket väl ... att vänta på rätt vind.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, prylar, kitesurfing offpist, mc murdo, plb, nödsändare, sjöräddningen

Kitesafari Sandhamn – Grönskär uppe

Just ja! Nu har vi lagt upp info om kitesafarin från Sandhamn till Grönskär. Titta in på Chohoosidan vettja.

Kitesurfing runt Östersjön

Klockan 11 på fredagen steg vi iland i Riga. Med en vindprognos som enbart lovade vind under fredagen och lördagen, gick det inte att på allvar köra sightseeing i Riga. Det blev snabbprogrammet. Snabb biltur runt stan med små smakprov av Rigas berömda byggnader i jugendstil, lite Stalinbarock och marknaden, som jag gärna skulle vilja beskriva med något annat Stalinprefix. Sen kunde vi inte hålla oss längre. Vinden fanns i Ventspils. Och när klockan hunnit bli 18 skulle man också hitta oss där.

På en gigantisk sandstrand hittade vi några locals, några vågor och framför allt vind. Jag kände mig ivrig som ett barn och kastade mig ut bland vågor som inte var så pjåkiga.


Det skulle ju blåsa ännu mer på lördagen. Vi ville inte köra på samma ställe igen. Sara ville gärna ha plattvatten, medan jag helst såg en eller annan våg på menyn. Därför planerade vi börja med lite vågor i Liepaja, där de lettiska kajtarna sa att vågorna ofta blev lite större, för att sedan fortsätta med plattvatten i Klaipeda eller ute på Neringa.

Vågorna var inte allt för upphetsande i Liepaja, så vi fortsatte ner till Neringa, det Kuriska näset, för att istället hitta bra plattvatten. Men när vi hade slingrat oss ner till Nida, längst ner på näset, hade vi fortfarade inte hittat något bra plattvatten. Värre var att vinden höll på att dö ut. Jag snabbriggade och stack ut på en löjligt underriggad tur, för att åtminstone få känna på platsen. Men de lokala kajtarna var trevliga och tipsade om några spotsen i lagunen, en gräsyta alldeles söder om Juodkranté, för ostliga vindar och vid Dreverna, vid västliga vindar. Men utan vindar satsade vi hellre på att runda Kaliningrad för att satsa på nya försök i Polen.

Vinden var lite för klen när vi kom till Hel, men stället hade nog fler kiteskolor, kitecamps och kitesurfare än Tarifa så det hade varit kul att vara på plats när det blåste. Istället för att vänta på vind körde vi vidare mot Swinoujscie. Där blåste det. Men det fanns ett litet problem. Det var svårt att hitta någonstans att rigga (en bild säger mer än bla bla).


Efter lite letande hittade vi till sist ett lite lugnare område där vi kunde rigga drakarna och få en tredje kajtdag under vår vecka. Det blev alltså tre dagar av sju möjliga. Inte helt tokigt. Det kändes som om hela vägen från Riga till Stralsund är en enda lång sandstrand. Det hade förstås inte skadat med mer vind. Då tror jag att länderna på andra sidan Östersjön har fantastiska möjligheter till bra segling.

Sommarfläng

Det har flängts en hel del denna sommar. En dag flängde vi över till Köpenhamn och spanade in kabelparken. En mycket trevlig sak.


En annan dag flängde vi till Lagans mynning för lite kitesurf. Det var en mycket fin kitespot, med lite vibrationer av afrikansk flodmynning.


Sen har det flängts fram och tillbaka mellan flyttande i stan och kitelektioner i skärgården.


Imorgon ska det flängas till Baltikum och Polen för att kolla vindar och stränder på den sidan Österjön.

En sedelärande historia

Under helgens kitekurs kastade jag på mig utrustningen i all hast. Jag bemödade mig icke att kontrollera att fötter eller våtdräktsskor voro rena. Under dagens lektion, där jag mången gång vandrade upp och ned för stranden vi Oxudden, fann jag min fot allt mer värkande. Jag trodde enbart att jag stött i tårna i allt för många stenar, men ...

När jag jag mot dagens slut tog av mig skorna, granskade jag mina fötter. Ständig väta och sand i skorna, hade gjort att huden mjukats upp så att sandorn kunnat tränga in vid sidan av stortånageln och orsaka nageltrång. Mitt slarv med renligheten kostade mig och jag haltar fortfarande. Sedan den dagen upprepade jag ofta för mina elever denna lärdom:

Vårdslöshet i ting, som synas ringa,
kan dig snarlikt stora skador bringa.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, sandhamn, hygien,

Kitesurfing i Man

Resultatet av en majdag ute på Sandhamn blev tre sidor i julinumret av Man Magazine. En artikel som avlsutas med att: "det gäller tydligen att ha tålamod ... i alla fall med det här upplägget."
Jag kan inte låta bli att fundera på vad de menar med det. Man skulle kunna uppfatta det som en smygande kritik mot Chohoo, IKO och hela utbildningssystemet för kitesurfing. Eller så förstod de aldrig hur viktigt det är med säkerheten för att vi ska slippa allvarliga olyckor i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, sandhamn, man magazine

Tidning upphittad

Idag hittade jag en tidning på marken utanför Ica. Jag plockade upp den och såg att någon visst hade tappat en tidning med den här fina artikeln. Om du som tappat din tidning vill ha tillbaka den, är det bara att höra av dig. Annars har du artikeln här ...


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, city, tidning

Kitefestival i Landskrona

Nästa vecka, mellan den 9 och den 12 juli, är det kitefestival i Landskrona. Är det för lite vind i Stockholms skärgård kommer jag garanterat att vara på plats, för hänga med Andre Phillip, Mike Blomvall och förhoppningsvis en stor bunt svenska kajtare. För anmälan och mer info, gå in på Mike Blomvalls kiteskola.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, tävling, kitefestival, landskrona