När man ska använda räddningsteknik

Så här ska man alltså inte göra. När Robert inte kunde ta sig tillbaka till kusten, skulle han alltså inte ha släppt drake. Draken är ju det som syns ute på vattnet. Det är till den räddningsbåtarna kommer att ta sig.

Istället skulle han ha använt en räddningsteknik som brukar kallas för self rescue. Alltså genom att släppa draken på en lina och sedan se till att draken bara hänger på en lina medan han lindade upp denna lina, samt de övriga linorna på bommen. När han sedan lindat upp linorna hela vägen fram till draken, skulle han ha fäst upp dem med ett halvslag så att de inte kunde rulla ut igen. Med lite tur med vindriktningen, kunde han ha användt draken som ett räddnigssegel genom att hålla i vingspetsarna. Fast Robert hade förmodligen frånlandsvind. Då borde han istället ha tömt leading edge på luft, behållit luften i strutarna och rullat ihop draken till ett flytetyg. Det hade både gjort att han kunnat använda mindre energi och samtidigt synts bättre när han simmade tillbaka.

För Robert Corazza gick det i och för sig bra. Men eftersom han släppte draken och därmed gjorde sig svårare att upptäcka, försvårade räddningsaktion och lät den ta längre tid, helt i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, säkerhet, self rescue, självräddning, räddning, räddningsteknik, räddningssegel

Smakprov på skärgårdskänslan

Väntar fortfarande på leveransen av drakar. Annars är väl egentligen det mesta klart för att sparka igång skolan på Sandhamn. Kommer de inte snart, kör jag igång ändå. Det går ju att köra med min tidigare utrustning. Det har jag ju gjort förr. Fast nu är det snart helg. Dags att packa ihop grejorna och ta sig ut till skärgården. Jag gillar verkligen känslan av att segla där ute, att få vara ensam med vinden, klipporna, brädan och draken. Man behöver inte göra något avancerat. Bara att glida runt bland smågrynnorna skapar en pionjärskänsla. Här är några av Björn Rasmussens bilder från förra helgen. Hoppas ni förstår vad jag menar. Trevlig helg!






Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholm, stockholms skärgård, sandhamn,

Kan man inte kajta kan man uppdatera hemsidan

Det var tänkt att det skulle kajtas i helgen. Även om plattvattenseglande i byiga förhållanden inte lockar så värst, känner jag att jag vill bekanta mig lite med de vanligaste stockholmsspotsen. Jag har ju inte kajtat på Dalarö sedan den första gången jag kom upp på brädan, midsommarafton 2004. Jag har inte inte heller kajtat på Torö sedan jag gjorde ett vansinnesrace, tokvurpade och tappade drake och bräda. Jag blev drivandes i en halvtimme och brädan återkom på posten, i form av ett utbetalningskort från Folksam.

Inte heller denna gång blev någon succé. När vi kom kämpade en trettonkvadratare för att plana, bakom spakarna stod en nätt flicka. Vi åkte och fikade. När vi kom tillbaka hade någon lite närmare min viktklass just kommit in från vattnet ... med en tjugokvadratare. Vi åkte hem. Helt plötsligt fanns tid att börja uppdatera hemsidan med kiteskolan i Sandhamn. Vad tycks?

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholm, stockholms skärgård, dalarö, sandhamn, kiteskola, torö, kiteboarding

Vad gör Björn?

Först var jag ut och kajtade. Björn tog bilder på mig. Sen gick jag in och det var Björns tur att gå ut. Daniel tog bilder på Björn. Men vad gör han egentligen? Det första rätta svaret får fem minuter med samma sak.

S:t Alskär får oväntat besök

Det blåser en stark nordlig vind. Det är så kallt att bitvis kommer det snöbyar. Vi är på S:t Alskär och vi är ensamma i hela skärgården. Trodde vi. Rätt som det är kommer en civil variant av en Stridsbåt 90 E och lägger sig ett par 100 m längre bort. Ut från moderskeppet ploppar små flytande gummiringar, var och en bemannad av en ... ja efter ett tag kommer vi fram till att de är fiskare, i gummiringar. De har säkert betalat löjligt mycket för att få komma ut i ytterskärgården på en fiskesafari. Det enda jag tänker på är att jag vill ut och hoppa kring och över dem, samtidigt som jag ropar "Bästa svängen? Hökarängen!" Jag skyndar mig ut, men de hinner in innan jag hinner ut. Hur kan man tro att man ska få napp när man plaskar runt på en gummiring i tio minuter? Fiske kräver en genomtrist, ihärdig och långtråkig väntan. Det vet minsta barn.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, S:t Alskär, fiskare, Stridsbåt

En lite lyxigare kitesurfidé

Igår träffade jag Sandhamnsguiderna. Dels för att få lite lokala tips kring Sandhamn, och dels för att se om det fanns något annat vi kunde göra tillsammans. Det fanns det. Sandhamnsguiderna disponerar ju Grönskär, med fyr, fyrvaktarbostad och bastu. Dessutom har de tillgång till en massa båtar. Nu ska vi försöka baka ihop kitesurfing och Grönskär till ett paket. Jag tänker mig det hela ungefär så här:

1. Vi träffas, lastar alla extra kajtar, brädor och ombyte på båten.
2. Vi riggar och kör lite kitesafari med hopp och lek mellan kobbar och skär.
3. Någonstans på vägen stannar vi till och käkar en läcker lunch.
4. När vi kommer till Grönskär är bastun på och ölen kylda.
5. Innan maten tar vi en drink högst upp i den gamla fyren.
6. Middagen serveras i den gamla fyrvaktabostaden, där vi också sover.
7. Ungefär samma visa fast tvärtom tillbaka till gå.

Hur tycker ni detta låter? För övrigt jobbar jag på med att ta fram kiteskolans erbjudanden och lägga upp dem på webben.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, stockholms skärgård, grönskär, kitesurfari, kitesafari

En perfekt kajtdag

Lördagen varm, vårlik och blåsig. Jag och Sara körde från Helsingborg och ner till Landskrona. Lundåkra är ju den spot som fostrat Mikael Blomvall, den svenska PKRA-åkaren. Nu var det dags att se vad den kunde göra åt mig. Jag trodde att jag skulle komma som en främling till en massa okända människor. Istället var Barista-Maria den första den första människa jag såg. Sen dyker Kitelife-Lidde och Tobbe upp. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, det är snarare vad jag borde förvänta, men ibland blir man bara lite extra glad över att vara kitesurfare.

Själva kajtandet gjorde mig kanske inte riktigt lika glad. Visst var det en läcker spot, löjligt långgrund och med fantastiska möjligheter att träna fristajl, men jag har ju aldrig satsat på att utveckla den grenen. Alltså vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det blev kanske inte bättre av att vara underriggad i väldigt byiga förhållanden. Fast å andra sidan är det ju inte alltid kitesurfingen som gör kitesurfingen, ibland räcker det med kajtare för en perfekt kajtdag.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kitestränder, skåne, kitesurfare, lundåkra, landskrona, helsingborg

Kitesurfingsugna journalister, se hit!

Om en månad borde jag precis ha avslutat den första kursen på Sandhamn. Men ska det komma några elever till den kursen, måste eleverna ju veta om att det faktiskt går att lära sig kitesurfa i Stockholm. Och att det är på just Sandhamn det händer. Alltså tänkte jag så här. Du är en kitesurfingsugen journalist. Samtidigt som jag lär dig kitesurfa i Stockholms skärgård, får du en story om en skärgårdskajting på köpet. Två flugor i en smäll helt enkelt. Nu ser jag fram emot horder av fantasifulla förslag om hur man kan putta in kitesurfing i reportage om mat, klimat, eller bonusskandaler.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, sandhamn, pr, marknadsföring, reportage,

Säsongspremiär på Sandhamn

Jag trodde faktiskt inte detta om mig själv. Att sticka ut och kajta när det fortfarande ligger is vikarna har jag alltid tyckt kännts mest desperat. Men på måndagmorgonen ändrade jag åsikt. Helt plötsligt insåg jag att vinterkajta är det tuffaste man kan göra och tog buss 434 från Slussen tillsammans med Fotografsara och Sardiniensandra.

Kittad i min nya 5mm-dräkt från Mattias gjorde jag tummen upp, tog brädan under armen och med en psykopatisk betslutsamhet stövlade jag ner till vattnet. Jag hade med mig en färsk minnesbild från Kustjägarna, då man skulle ner i en isvak, anhålla om att få gå upp men att den plötsliga kylan gett en så kraftig köldchock att det inte gick att prata. Men jag blir nästan besviken. Jag inser att vinterkajting är en materialsport och att anledningen till att jag frusit även under sommarförhållanden, förmodligen beror på att jag aldrig haft en ny och hel våtdräkt under hela min kitekarriär. Fast min besvikenhet varar inte länge. När jag vänt och är på väg in igen, blir det extra mycket vattenstänk i ansiktet och köldeffekten blir nästan löjligt smärtsam. Jag inser ånyo att vinterkajting är en materialsport och jag måste skaffa en huva till nästa gång.

Efter tjugo minuters kajtande, har vi fått tillräckligt med bilder för att kunna använda till lanseringen av skolan. Eller egentligen handlade det inte alls om att vi hade tillräckligt. Det var istället mina fingrar som sa ifrån. De värkte så att jag trodde att de skulle hoppa bort från handen sjävmant. Tursamt nog var de bara lite lätt rosiga och jag behövde inte ens amputera. Däremot inser jag för tredje gången att vinterkajting är en materialsport och jag måste skaffa tumvantar om jag ska fortsätta med detta ... jag tror fortfarande att vinterkajta är det tuffaste man kan göra, fast jag tror att jag väntar tills det blir lite varmare.

Iskall fotosession

Ska man lansera en kiteskola, behövs det bilder. Ska man lansera en kiteskola i Stockholms skärgård, behövs det bilder från Stockholms skärgård. Även om jag onekligen är rätt bortskämd med kitesurfing i varmt klimat. Även om jag kanske inte riktigt vill inse faktum. Även om jag hör rykten om is kvar i vikarna. Även om det faktiskt är så, måste jag nog ut för en fotosession i skärgårdsmiljö, så snart det bara är möjligt. Så idag har jag börjat samla ihop lite rekvisita från mina Stockhomspartners. Det blir en Caution Mayhem från Kaj och en Ascan vinterdräkt från Mattias. Och så är det bara att vänta in vinden och ta sig ut till Sandhamn. Måndag ser ok ut ... brrrr!

Stockholm skärgårds alldeles egna kiteskola

Kiteskolan i Stockholms skärgård börjar så smått att falla på plats. Som vanligt blir det ju inte riktigt som man tänkt sig från första början. Ett tag kändes det lite som om projektet var på väg att stupa. En helt båtburen kiteskola hade ju blivit snuskigt dyr, eller gigantiskt stor. Ska man testa något för den allra första säsongen, kändes inget av de alternativen speciellt intressant. Men efter ett nytt omtag är jag tillbaka där jag var och testade i somras - på Sandhamn. Och efter några veckor med nystande kring, börjar saker falla på plats ...

Kitespoten är alltså fixad. Vinden har bra förutsättningar. Utrustningen är beställd. Transporter är på gång. Det är bara boendet, om nu någon vill stanna över natten och bo lite bättre än tält, som inte är på gång ännu. Sen ska det lanseras med dunder och brak, och Voilá! Så har Stockholms skärgård, alldeles snart en egen kiteskola.

Årets kitebild på webben

På chohoo.com ligger nu vinnarbilderna från Chohoo Kiteboarding Photo Award.

Grattis Jesper Anhede till att ha knäppt 2008 års bästa kitebild. Grattis också till Simon Carlquist och Emil Gustafsson som tog hem 2:a- och 3:e-placeringen.

Dessutom vill jag tacka alla duktiga fotografer som ställde upp i tävlingen, alla jurymedlemmar som hjälpt till med granskningen, samt de externa sponsorerna O'Neill och Outside.

Hoppas vi ses igen när det är dags att utse 2009 års bästa kitebild.

Chohoo Kiteboarding Photo Award är avgjord

Imorgon måndag kommer marsnumret av Outside ut i butik. Där finns vinnarna i Chohoo Kiteboarding Photo Award med på tre sköna helsidor. Alldeles strax kommer vinnarbilderna också att presenteras på Chohoo, tävlingens hemsida.

Langebaan Downwind Dash.

Det tog ett litet tag. Men nu fick jag tag på resultaten. Till sist. Jag pratar förstås om Langebaan Downwind Dash. Och jag kom tvåa. Av tjejerna. Jag seglade in tre sekunder innan Sjoukje, världens snabbaste tjej. Totalt sett kom jag på plats 53 efter att ha kört på 34 min och 2 sek. Det är 16 placeringar bättre än förra året, men i år blev jag inte bästa svensk. Det var istället Mårten Björnsson som var nio placeringar och 1 min och 10 sek snabbare än ego. Bästa kitesurfare blev Sydafrikas bäste kajtare, Greg Thijsse, som seglade in på 24 min och 10 sek.