Snökaos - vad härligt!

Förmodligen är det bara jag som gillar allt det här snökaoset som pågår. Jag tycker att det ger en tankeställare. Vi är så himla vana att planera och ruta in samhället som vi vill. Och så plötsligt visar naturen vem som bestämmer. Efter alla år där jag låtit vinden stå för planeringen, har jag lite svårt att anpassa mig till den massiva planeringskultur som råder i Stockholm. Det har inte alla damer och herrar som sitter i debattpaneler och är upprörda över att kommunikationerna inte fungerar som de ska. De är inte vana vid att låta naturen styra. Men det behövs då och då. De skulle nog bli gladare med en dos surfkultur ... Always look on the kite side of life.

Kitesurfare skall med flipflops byggas

En del människor menar att man slappnar av så enormt när man är på semester, att små enkla beslut kan bli svåra att ta. Så menar Martin att det låg till, när vi efter en dag med kiteträning begav oss till surfshopen för att skaffa honom ett par flipflops, och han efter en halvtimmes provande fortfarande inte lyckats bestämma sig vilket par han ska ha. Jag tror inte att det handlar om det. Jag tror att det handlar om att flipflops kanske ser oansenliga ut, men de är liksom plattformen på vilken kitesurfaren ska byggas. Och slarvar man med grunden kan ju hela konstruktionen rasa samman.

Andra bloggar om: surfliv, surfkultur, kitekurs, kitecamp, kitesurfare, flipflops,

Frukostmöte med Barney

Barney är en av mina nya kollegor. Han har roddat lite turister här och i Chamonix de senaste tio åren. Dessutom är han arketypen för en engelsk surf-snowboard-wake-slusk. När vi trasslar in oss bland de ungefär tusen sätt att dricka kaffe på italienska, gör Barney ett försök till att skapa lite sympati för våra taffliga kaffebeställning. ”But you’re not Italian either?” Säger han till den förtvivlade servitrisen.
”No, I’m from Antwerpen.”
”Antwerpen? Sounds like Germany?”
”No, It’s Belgium!” Säger hon aningen förorättat.
”Belgium? What the fuck is that?”

Sen fick Barney betala min kaffe också, men det berättade den belgiska servitrisen inte för honom.

Andra bloggar om: surfliv, surfkultur, surfvett och etikett, kompisar, sardinien, kaffe, italien, antwerpen, belgien

En tribut till surfarsnubbar

Efter en kanske onödigt lång resa med Sardiniens lokalbuss (inget fel på bussen i sig, de går bara lite oregelbundet och väldigt sällan), med risig mage och lätt illamåendekänsla, utan att ha ätit på 36 timmar, då var det dags att träffa Jason, Barney och Attila. Samtliga är mina partners på Sardinien med avseende på boende och kiteskola. Man kanske kan tro att några helt nya partners, som bara bestämt att de ska samarbeta via mail och ombud, kanske skulle bemöta varandra lite stelt och konstlat. I vilket fall gäller inte det surfarsnubbar. Det var idel glada miner. Det var ”Hey man, great to meet you dude!”. Det var surfhälsningar i gangstastil. Det var ”No problemo”. Det var ”Multi bene!”. Och när vi hade ryggdunkat varandra en liten stund stack vi alla ut och åkte wakeboard på ett helt ok plattvatten precis utanför centret. Sen stack vi och kollade på fotbollen … så viva Italia (jo, jag vet att det var Spanien som vann)! Viva surfkulturen! Och viva surfarsnubbarna!

Och för er som undrar … jo, visst finns det kvinnliga surfarsnubbar också, även om de dessvärre inte är lika vanliga … och jo, visst är jag själv surfarsnubbe. Det är inte alls förmätet att skriva en tribut till sig själv, det är ju min blogg.

Andra bloggar om: surfliv, sardinien, surfare, surfkultur, wakeboard, surfarsnubbar, kiteskola, fotboll

Garden Route etapp 2

Plettenberg bay: Här blev det mest bara surf på stranden som kallades The Wreck eller The Corner. Själva huvudstranden var en lite softare sol-och-bad-strand som passade utmärkt att ta en tupplur på om man är helt söndersurfad.

Jeffrey's Bay: Surffilmsklassikern The Endless Summer avslutas med ”We’ve found the perfect wave”, vilket syftande på just Jeffrey’s Bay’s pointbreak (se bilden). Idag är det en av världens mest kända vänstervågor. Filmen tog surfingen till Sydafrika på sextiotalet och kan nog till och med tillskrivas äran till grundandet av själva byn. När vi kom det regnade det och var rejält trist väder, vilket passade utmärkt för att fynda löjligt billiga kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl på stans factory outlets.

Andra bloggar om: surfliv, surfing, surfkultur, sydafrika, plettenberg bay, jeffreys bay, the endless summer, pointbreak, vågsurfing, billabong, quiksilver, rip curl

Analys av affärspotential

Kelby mailade över ett helt nytt förslag:

- Why dont u and i get a van and like cruz around aussie or new zealand teaching kiteing and shit!

Hmm ... Australien ... mycket giftiga djur ... många elaka hajar ... men ... massor av stränder ... intensiv surfkultur ... så ... varför inte? Det kanske är det naturliga steget i min karriärutveckling.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, affärsutveckling, entreprenörskap, surfkultur, karriär,

Det kulturella imperativet

Du känner väl till det kulturella imperativet? Du vet det fenomen som gör att du får beröm för att du läser böcker (Nåväl, kanske inte Liza Marklund och Jan Guillou) och om du går på teater får du höra: ”Du är så duktig.” (Förutsatt att det är något mer avancerat än en buskis eller fars) Fast det här gäller ju kanske mest i finkulturella centrum, som t.ex. Stockholm. Jag lever fjärran från detta och min kultur är surfkulturen. Konsumtionskultur som böcker och teater är därför ganska oviktiga i min värld. I surfkulturen är det istället viktigt med episka kiteupplevelser och/eller vilda festkvällar. Men jag gillar finkulturens uppmuntrande ton och det faktum att man är duktig när man tar sig an kultur. Så när någon utbrister: ”Oh man what a night yesterday. I was fucked … fucked. Man down.” då brukar jag svara: ”Well done my friend, you’re such a good boy/girl. I’m proud of you.”

Andra bloggar om: surfliv, surfkultur, kultur, det kulturella imperativet, böcker, teater, konsumtionskultur, finkultur, beröm, uppmuntran, liza marklund, jan guillou, buskis, fars

Mitt lyckoarmband

Med först min förlorade trumhinna, sen mina förlorade solglasögon och slutligen min överkörda fot, borde jag ha uppfyllt regeln om det alltid kommer tre olyckor i en följd. För att ytterligare försäkra mig om att slippa mer otur gjorde Kelby ett vitt armband till mig. Att bära något vitt på vänster sida är någon form av indisk grej, upplockad från Mauritius, för att skydda mot olycka. Nu vet jag förstå inte riktigt om man kan räkna min skadade fot som olycka. Om den händelsen istället går under epitetet Ren Dumhet kanske jag har något mer att vänta. Men å andra sidan har jag ju mitt vita armband nu …

Andra bloggar om: surfliv, surfkultur, trumhinna, överkörd, armband, mauritius, otur, olycka, skydd, dumhet

Surfkultur är ingen subkultur …

… åtminstone inte i Sydafrika. Så när vågsurfaren Julian Wilson för första gången i världshistorien sätter en sushi roll, är det förstasidesstoff för de stora nationella tidningarna. Tricket går ut på att hoppa upp för vågen, grabba tag med båda händerna i brädan, rolla ett varv, släppa ut fötterna och flyga á la stålmannen med brädan framför sig för att sedan ta fötterna tillbaka till brädan och landa i vågen igen. Låter lätt som en plätt! Kolla sälv.



Andra bloggar om: surfkultur, surfing, surfglamour, sushi roll, tricks, Julian Wilson, Quiksilver