Blodad tand för wake

Jag har aldrig tänkt på wakeboarding som riktigt min grej. Och inom kitesurfingen har jag definitivt aldrig lockats av wakestyle. Det är mer kitesurfingens lilla suffix surfing som får mig att gå i gång. Men under mina tio dagar i Thailand blev det ju aldrig någon vind. Inte heller blev det några vågor. Däremot rullade vajern i cable parken på, outtröttligt varje dag. Trots att det varken är kite eller surf, blev jag bara mer och mer taggad. Konceptet cable park är ju rent av genialt. Dessutom var anläggningen i Phuket riktigt bra. En helt artificiell rundbana, gjorde att det blev minimalt med vågskvalp. En soft cafeteriadel skapade ett bra häng. Lite kickers, rails och ramper gjorde att det ständigt fanns nya utmaningar. Tänk er en precis likadan bana … i Stockholm … inomhus … kanske t.o.m. med att tak som går att rulla av under sköna sommardagar …

Born to be wild

Jag behövde bara gränsla vespan för att signaturmelodin från ”Easy Rider” skulle börja ringa i öronen. Så med min virtuella stereo på full volym, cruisades det längs Phukets västkust, ända till vi hittade cable parken. Där kunde jag stänga av musiken, kitta upp mig i en kiteliknande outfit, för att sedan ramla runt i ständiga försök att bemästra parkens kickers och slajders.

Blue Rock Cablepark

Under ännu en vindfri dag var det dags att testa Blue Rock Cablepark i Somerset West. Världseliten i kiteboarding var också på plats och visade hur det hela skulle gå till. Här är PKRA-mästaren Aaron Hadlow:

Här är kiteloopkungen Ruben Lenten:

Här är vindsurfesset Kevin Meevissen:

Och här är jag:

Ibland går det som man tänkt sig

Jag hade inte tänkt mig att ha Expressen här en dag utan vind. Vi försökte flyga en tvålinors foilkite, men t.o.m. en sån liten rackare trillade ur skyn hela tiden. Efter att ha kört lite allmänt kitesnack bestämde vi oss för att köra lite wakeboard, men så visar det sig att generatorn inte laddar batteriet. Båten är död. Det hade jag verkligen inte tänkt mig.

Men så frågar jag journalisten Annika hur de hittat mig. Hon sa att när de bestämde sig för att skriva om Sardinien, kom redaktören på att de hade fått något mail från mig. Och så hörde Annika av sig. Det var ju precis vad jag hade tänkt mig.

Ibland går det inte som man tänkt sig och ibland går det som man tänkt sig. Förmodligen är det så att om man bara tänker sig tillräckligt mycket, kommer en massa saker att inte gå som man tänkt sig. Men en massa saker kommer också att gå just precis som man tänkt sig. Så vill man ha det som man tänkt sig gäller det att tänka sig lite mer än man tänkt sig från början.

Andra bloggar om: surfliv, affärsutveckling, kitesurfing, wakeboard, expressen, sardinien

En tribut till surfarsnubbar

Efter en kanske onödigt lång resa med Sardiniens lokalbuss (inget fel på bussen i sig, de går bara lite oregelbundet och väldigt sällan), med risig mage och lätt illamåendekänsla, utan att ha ätit på 36 timmar, då var det dags att träffa Jason, Barney och Attila. Samtliga är mina partners på Sardinien med avseende på boende och kiteskola. Man kanske kan tro att några helt nya partners, som bara bestämt att de ska samarbeta via mail och ombud, kanske skulle bemöta varandra lite stelt och konstlat. I vilket fall gäller inte det surfarsnubbar. Det var idel glada miner. Det var ”Hey man, great to meet you dude!”. Det var surfhälsningar i gangstastil. Det var ”No problemo”. Det var ”Multi bene!”. Och när vi hade ryggdunkat varandra en liten stund stack vi alla ut och åkte wakeboard på ett helt ok plattvatten precis utanför centret. Sen stack vi och kollade på fotbollen … så viva Italia (jo, jag vet att det var Spanien som vann)! Viva surfkulturen! Och viva surfarsnubbarna!

Och för er som undrar … jo, visst finns det kvinnliga surfarsnubbar också, även om de dessvärre inte är lika vanliga … och jo, visst är jag själv surfarsnubbe. Det är inte alls förmätet att skriva en tribut till sig själv, det är ju min blogg.

Andra bloggar om: surfliv, sardinien, surfare, surfkultur, wakeboard, surfarsnubbar, kiteskola, fotboll

Kitesurfvardag

Tidigt en morgon stack Kelby iväg för att åka wakeboard. När han kom tillbaka var hans knä trasigt. Nu är vi två stycken kitesurfare som inte kan kajta. Och vinden bara fortsätter och fortsätter att blåsa. Det positiva i det hela är att jag kan köra lektioner hela tiden. Efter ett åttatimmarspass med undervisning är jag oftast så slut att jag somnar i soffan framför TV:n, så fort jag ätit upp middagen. Kelby är ju tonåring och behöver därför mycket sömn. Han somnar således i andra ändan av soffan. Partystämningen i Casa de Johan & Kelby en ordinär vardagskväll, är långt under existensminimum.

Andra bloggar om: surfliv, skador, kitesurfing, kitekurs, wakeboard, tonåringar, sömn