Visst blir det en offpisttur trots allt

När jag hade gett upp hoppet och börjat planera in andra aktiviteter för morgondagen, kollade jag in min Twitter. Där hittade jag detta:

jensutbult@ekroth Va fan? Trodde du kommit på bättre tankar än att kita runt i skärgården utan följebåt. Låter stört. Behöver du sällskap?
11:56 PM Aug 28th from Tweetie in reply to ekroth

Jens och jag tog ett snack på telefon. Jag försökte luska ut vad han hade för erfarenheter. Allt lät bra. För att vara på den säkra sidan, gjorde jag vad man alltid bör göra innan man beger sig iväg på en kitesurfingblinddate ... jag googlade honom. Nu känns det klockrent. En kille som seglat över Atlanten i en jolle, borde man kunna lita på för lite kitesegling mellan Nynäshamn och Dalarö.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, offpist, tur, blinddate

Ingen offpisttur imorgon

Kalle fick förhinder för morgondagen. Eftersom jag lovat att göra min första offpisttur med sällskap, får jag bara titta på en prognos som såg helt perfekt ut för ändamålet. Eller va fan, så jävla perfekt var den ju inte. Den ska bli riktigt stark alldeles för sent, vilket skulle ha betytt sen start och sen ankomst till Sandhamn, vilken i sin tur skulle ha betytt små marginaler. Nä, det är nog bättre att invänta en bättre dag, vänta på bättre vind.

Eventuellt kan man kanske bränna ner till Torö på eftermiddagen ... och kajta lite vågor.

Kitesurfing offpist

Sedan en tid tillbaka har jag velat testa att göra långturer med draken i Stockholms skärgård, att verkligen kitesurfa offpist. Det borde egentligen vara lätt som plätt. Tanken är att vänta in en dag med stabil vind och ta pendeltåget till Nynäshamn. Där riggas och launchas draken. Sedan handlar det om att på lämpligast möjliga sätt, ta sig uppåt i skärgården och nedåt med vinden. Med lite tur kommer vi ända till Sandhamn. Funkar inte det, finns det ju ångbåtsbryggor lite här och var. Det borde gå vägen. Håller vindprognosen kommer jag och Kalle att göra ett försök på tisdag.

Jag har utrustat mig med vattentäta säckar för att kunna ta med torra kläder, men det viktigaste av allt är faktiskt en nödsändare. Jag skaffade mig en McMurdo PLB från Cordland Marine. Det är världens minsta nödsändare och innehåller dessutom en GPS. Går det totalt åt pipan är det bara att trycka på knappen. Då vet sjöräddningen att det är jag som är i knipa och de har dessutom min position.

Så nu har jag bara en förberedelse kvar. En som jag behärskar mycket väl ... att vänta på rätt vind.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, prylar, kitesurfing offpist, mc murdo, plb, nödsändare, sjöräddningen

Kitesafari Sandhamn – Grönskär uppe

Just ja! Nu har vi lagt upp info om kitesafarin från Sandhamn till Grönskär. Titta in på Chohoosidan vettja.

Kitesurfing runt Östersjön

Klockan 11 på fredagen steg vi iland i Riga. Med en vindprognos som enbart lovade vind under fredagen och lördagen, gick det inte att på allvar köra sightseeing i Riga. Det blev snabbprogrammet. Snabb biltur runt stan med små smakprov av Rigas berömda byggnader i jugendstil, lite Stalinbarock och marknaden, som jag gärna skulle vilja beskriva med något annat Stalinprefix. Sen kunde vi inte hålla oss längre. Vinden fanns i Ventspils. Och när klockan hunnit bli 18 skulle man också hitta oss där.

På en gigantisk sandstrand hittade vi några locals, några vågor och framför allt vind. Jag kände mig ivrig som ett barn och kastade mig ut bland vågor som inte var så pjåkiga.


Det skulle ju blåsa ännu mer på lördagen. Vi ville inte köra på samma ställe igen. Sara ville gärna ha plattvatten, medan jag helst såg en eller annan våg på menyn. Därför planerade vi börja med lite vågor i Liepaja, där de lettiska kajtarna sa att vågorna ofta blev lite större, för att sedan fortsätta med plattvatten i Klaipeda eller ute på Neringa.

Vågorna var inte allt för upphetsande i Liepaja, så vi fortsatte ner till Neringa, det Kuriska näset, för att istället hitta bra plattvatten. Men när vi hade slingrat oss ner till Nida, längst ner på näset, hade vi fortfarade inte hittat något bra plattvatten. Värre var att vinden höll på att dö ut. Jag snabbriggade och stack ut på en löjligt underriggad tur, för att åtminstone få känna på platsen. Men de lokala kajtarna var trevliga och tipsade om några spotsen i lagunen, en gräsyta alldeles söder om Juodkranté, för ostliga vindar och vid Dreverna, vid västliga vindar. Men utan vindar satsade vi hellre på att runda Kaliningrad för att satsa på nya försök i Polen.

Vinden var lite för klen när vi kom till Hel, men stället hade nog fler kiteskolor, kitecamps och kitesurfare än Tarifa så det hade varit kul att vara på plats när det blåste. Istället för att vänta på vind körde vi vidare mot Swinoujscie. Där blåste det. Men det fanns ett litet problem. Det var svårt att hitta någonstans att rigga (en bild säger mer än bla bla).


Efter lite letande hittade vi till sist ett lite lugnare område där vi kunde rigga drakarna och få en tredje kajtdag under vår vecka. Det blev alltså tre dagar av sju möjliga. Inte helt tokigt. Det kändes som om hela vägen från Riga till Stralsund är en enda lång sandstrand. Det hade förstås inte skadat med mer vind. Då tror jag att länderna på andra sidan Östersjön har fantastiska möjligheter till bra segling.

Sommarfläng

Det har flängts en hel del denna sommar. En dag flängde vi över till Köpenhamn och spanade in kabelparken. En mycket trevlig sak.


En annan dag flängde vi till Lagans mynning för lite kitesurf. Det var en mycket fin kitespot, med lite vibrationer av afrikansk flodmynning.


Sen har det flängts fram och tillbaka mellan flyttande i stan och kitelektioner i skärgården.


Imorgon ska det flängas till Baltikum och Polen för att kolla vindar och stränder på den sidan Österjön.

En sedelärande historia

Under helgens kitekurs kastade jag på mig utrustningen i all hast. Jag bemödade mig icke att kontrollera att fötter eller våtdräktsskor voro rena. Under dagens lektion, där jag mången gång vandrade upp och ned för stranden vi Oxudden, fann jag min fot allt mer värkande. Jag trodde enbart att jag stött i tårna i allt för många stenar, men ...

När jag jag mot dagens slut tog av mig skorna, granskade jag mina fötter. Ständig väta och sand i skorna, hade gjort att huden mjukats upp så att sandorn kunnat tränga in vid sidan av stortånageln och orsaka nageltrång. Mitt slarv med renligheten kostade mig och jag haltar fortfarande. Sedan den dagen upprepade jag ofta för mina elever denna lärdom:

Vårdslöshet i ting, som synas ringa,
kan dig snarlikt stora skador bringa.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, sandhamn, hygien,

Kitesurfing i Man

Resultatet av en majdag ute på Sandhamn blev tre sidor i julinumret av Man Magazine. En artikel som avlsutas med att: "det gäller tydligen att ha tålamod ... i alla fall med det här upplägget."
Jag kan inte låta bli att fundera på vad de menar med det. Man skulle kunna uppfatta det som en smygande kritik mot Chohoo, IKO och hela utbildningssystemet för kitesurfing. Eller så förstod de aldrig hur viktigt det är med säkerheten för att vi ska slippa allvarliga olyckor i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, sandhamn, man magazine

Tidning upphittad

Idag hittade jag en tidning på marken utanför Ica. Jag plockade upp den och såg att någon visst hade tappat en tidning med den här fina artikeln. Om du som tappat din tidning vill ha tillbaka den, är det bara att höra av dig. Annars har du artikeln här ...


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, city, tidning

Kitefestival i Landskrona

Nästa vecka, mellan den 9 och den 12 juli, är det kitefestival i Landskrona. Är det för lite vind i Stockholms skärgård kommer jag garanterat att vara på plats, för hänga med Andre Phillip, Mike Blomvall och förhoppningsvis en stor bunt svenska kajtare. För anmälan och mer info, gå in på Mike Blomvalls kiteskola.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, tävling, kitefestival, landskrona

Inga djur skadades under produktionen av detta blogginlägg

Klockan två vred vinden över till NO och det som var kvar, var endast en byig fläkt som toppade fem m/s. Klarblå himmel och spegelblankt hav ... jävla skitväder! Bara att packa ihop och åka hem igen. Jag åkte i ganska hög hastighet in i vår vik, som för övrigt kallas Älgkilen. Plötsligt ser jag att den inte bara fungerar för älgar, på kollisionskurs ligger en simmande råget. Jag kastade mig över gasen. När jag försökte mig på ett krashstop, att i full fart slå i backen, samma teknik som man använde när man körde stridsbåt, ville inte vår söndagsseglarmercury vara med längre. Den tvärdog. Våra blickar möttes och jag såg paniken i getens ögon. Turligt nog fick mitt kraschförsök ner farten så pass att hon kunde slinka förbi. Och jag fick en extra injektion av signalsubstanser, trots att fjärden låg blank som ett nybonat golv.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, djur, rådjur, viltolycka

Så skulle aldrig Mitch Buchanan ha gjort

En kitesurfingkurs går lite för långsamt för TV. Eller rättare sagt för ett stressat TV-team. Eller snarare ett överbokat team som skulle följa oss på Alskär och två kajaktjejer i stan, under en och samma dag. Bobbo Krull och hans kamera- och ljudkillar tog rygg på oss och tyckte att det att det skulle bli en bra scen när vi går över ön med alla prylarna … men bara i trettio sekunder. Påhejad av Bobbo talade jag i dubbel hastighet och rörde mig så snabbt att det karateswishade. När de fått tillräckligt med material från genomgångar och bodydragging, kommer Bobbo fram till mig. ”Vi måste hitta på något bus”, säger han. ”Kan du låta någon flyga iväg eller nåt?"

Jag funderade på vilken oförutsedd händelse man skulle kunna skapa, som ändå skulle vara tillräckligt säker. Klassikern bland mina elever är att så fort de börjat åka, får de lite hybris och åker så långt det går. När de är som allra längst ut, kraschar de draken och en räddningsaktion startar. Detta kanske skulle kunna gå att iscensätta … på ett inte alltför krystat sätt.

Jag gör i ordning Mackan och peppar honom med att ”nu ska han få testa på djupt vatten”. Bobbo ger mig direktiv att gå upp till Sara och be henne vara beredd att ringa vår säkerhetsbåt. Som en korthårig och gummerad Mitch Buchanan stövlar jag upp ur vattnet och säger: ”Marcus har utvecklats mycket bra under dagen. Jag tror bestämt att han ska få en extra utmaning. Han ska få prova kajta till ön och tillbaka. Var beredd att ringa Mike om det skulle bli problem.”
”Så tar du det en gång till, men denna gången som om du skulle prata med Sara på riktigt”, säger Bobbo.

Jag vänder om och tar åter mina Baywatchsteg fram till Sara: ”Mackan har fått en utmaning, var beredd med kameran om det skulle gå snett.”

Det är nu jag inser jag genetiskt står närmare japaner än riktiga skådespelare.

Läs även andra bloggares åsikter om kitekurs, sandhamn, surfliv, stockholms skärgård, mitch buchanan, baywatch, film, tv

Dagen då jag lyckades förolämpa Olle Palmlöf

Jag var ute på Sandhamn, TV-teamet var ute på Sandhamn, varför jag ringde Lina som jag haft kontakt med och frågade om det inte vore lämpligt att stråla samman. Det var det. Redaktören skulle komma förbi Oxudden medsamma. När jag kommer upp från vattnet, stod Olle Palmlöf och Bobbo Krull och väntade på mig, de sjukt roliga killarna från det gamla favoritradioprogrammet Pippirull. Jag mindes deras elakheter i radion och tänkte att dem vill jag helst vara kompis med.

Jag kände att vårt samtal gick bra. Vi pratade om kitesurfing. Vi pratade om min skola. Vi pratade om hur de jobbar. Till sist var det dags att prata om något så oskyldigt som vädret, det var ju ändå det som var avgörande för när vi skulle kunna köra. Olle frågade om vi kollar vinden på smhi.se, varpå jag tappade kontrollen och brast ut i ett gapskratt. När jag tittade upp i Olles svartnande ögon, insåg jag att han tog det som ett hånskratt. Ett hånskratt riktat mot honom.

Det kanske berodde på en viss nervositet, men det spelade ingen roll, jag hade just förolämpat Olle Palmlöf. Fan. Rädda det som räddas kunde. Jag började svamla om kitesurfares ständiga diskussioner om vindar och prognoser. Kunde det vara så att det svarta i hans ögon hade blekts en gnutta? Jag svamlar vidare om hur även andra utomhussportare hellre använder norska och danska vädertjänster. Till sist säger han:

"Fast det kan ju bli bra TV om vi har en diskussion om väder och prognoser. Och när vi nämner SMHI kan du dra ett likadant hånskratt."

Jag hoppades att det betydde att jag räddat situationen. Åtminstone tillfälligt.

Vi spolformade håller brandtal

Halva grejen med att starta en kitesurfskola är att köpa en väldans massa prylar. Eftersom jag ibland fått ont i ryggen av kajtandet har min egen personliga sele tillhört det absolut viktigaste att testa och utvärdera. Kaj lånade ut en Mystic Firestarter till mig så att jag verkligen kunde prova den under en lång tid. En klockren passform tillsammans med en smidig utformning, verkar göra att jag slipper en värkande ländrygg. Det blev till att beställa en av Kent på On Top Sports. Röd tyckte jag skulle bli bra, i storlek large. Kent kontrar med att han har en tumregel som säger att större killar sällan vill ha flashiga färger, och att han alltså förmodligen inte hade röd hemma. Då blir det dags för ett brandtal:

Även om jag är en 171 cm stor kille ställer jag mig upp på stolen så att ni ser mig. Tillsammans med Ola Skinnarmo, Lasse Flinckman och Barbapappa är vi några spolformade killar som vet att glada färger gör sig så himla mycket bättre på bild. Om nu den gamla dragshowartisten Lasse Flinckman skulle börja kitesurfa, skulle han säkert vilja ha sin sele med paljetter på, Ola skulle säkert vilja ha sin i Goretex, men för mig räcker det att den är röd.

... fast svart går väl bra det också.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, prylar, ola skinnarmo, lasse flinckman, barbapappa