Inga djur skadades under produktionen av detta blogginlägg

Klockan två vred vinden över till NO och det som var kvar, var endast en byig fläkt som toppade fem m/s. Klarblå himmel och spegelblankt hav ... jävla skitväder! Bara att packa ihop och åka hem igen. Jag åkte i ganska hög hastighet in i vår vik, som för övrigt kallas Älgkilen. Plötsligt ser jag att den inte bara fungerar för älgar, på kollisionskurs ligger en simmande råget. Jag kastade mig över gasen. När jag försökte mig på ett krashstop, att i full fart slå i backen, samma teknik som man använde när man körde stridsbåt, ville inte vår söndagsseglarmercury vara med längre. Den tvärdog. Våra blickar möttes och jag såg paniken i getens ögon. Turligt nog fick mitt kraschförsök ner farten så pass att hon kunde slinka förbi. Och jag fick en extra injektion av signalsubstanser, trots att fjärden låg blank som ett nybonat golv.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, djur, rådjur, viltolycka

På surffronten intet nytt

Ingen vind. Inga vågor. Mina vattenlevande surfkompisar, delfinerna, verkar ha gett upp och ägnar sig bara åt freestyle och wakesurfing. Själv fick jag snorkla/fridyka med en leopardhaj. Det var ett bra kitesurfingsurrogat.

Har jag berättat om min ormfobi?

Jag skulle bara hem och hämta min dator, men när jag kör in på gården ringlar sig trägårdsslangen sakta fram över gräsmattan. När jag kör fram stannar den och stirrar på mig. Sen backar jag bort varpå en meter lång trägårdsslang, med en diameter på omkring sex centimeter, ringlar sig vidare mot grannen. Sa jag att jag hade ormfobi?

Uppiggande fenor

Tanken var att köra en downwinder från Sunset Beach till Blouberg, men vinden verkade väl svag. Jag åkte ut för att kolla om det räckte. Precis när jag inser att detta inte kommer att gå dyker den upp. En fena. Varför ska detta alltid hända när jag inte har tillräckligt med vind? Även om jag lärt mig att jag inte står på menyn är det svårt att inte bli nervös. Eftersom jag inte har tillräckligvind för att plana, känner jag inte för att stanna kvar och bekanta mig med fenans ägare. Jag börjar jobba draken i åttor och plöja downwind. Ett par hundra meter längre ned var det dags att åka in till stranden. Återigen kom något att blockera min väg. En till fena. Jag fortsätter att jobba draken i åttor. Efter ytterligare ett par hundra meter lyckas jag ta mig in till stranden, skaka av mig överflödigt adrenalin och inse att jag ofrivilligt påbörjat mitt livs tråkigaste downwinder. Att kajta utan vind är ju liksom alltid tråkigt – även om lite odefinierade fenor alltid piggar upp.

Ordimmunitet

Häromdagen kom Sara ner. Jag börjar förstås guida runt henne och förklara allt omkring mig i ett Niagarafall av ord. Men jag börjar misstänka att min flickvän inte riktigt orkar med att lyssna på vad jag säger. Konversationen som gjort mig misstänksam på detta lydde:

Jag: Idag höll jag nästan på att krocka med en säl.
Sara: Med bilen eller?

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, djur, säl, krock, ordimmunitet

Dagens husmorstips

Om man har en stor gräsmatta att göra rent kajtutrustningen på, vill man att den ska vara gräsbeklädd. Då kan man skölja av utrustningen utan att det fastnat en massa jord och sand på den. Om ens gräsmatta istället hemsöks av mullvadar, som skottar upp jordhögar på den tidigare perfekta tvättytan, förlorar i princip tvättningen sin funktion. Brädor, bommar och våtdräkter täcks åter av ett lager sand. För att se till att kajtprylar förblir rena efter tvätten, och att mullvadarna istället drar till någon annans tomt, kan man bygga en mullvadsskrämmare.

Detta behöver du:

1 petflaska
1 pinne
1 kniv
1 skruv eller spik

Gör så här:

Till att börja med ska du skära ut tre vingar ur flaskans sida. Skär först tre lodräta streck på omkring 10-15 cm, jämt fördelade runt flaskans längdriktning. Från streckets båda ändar skär du sedan ut 3-5 cm långa streck. Höger- eller vänstervarv spelar ingen roll, bara du gör lika på alla sidor. När du är klar viker du ut flikarna och du har fått grunden till en vindsnurra.
Gör nu hål i flaskans botten. Skruva eller spika sedan fast flaskan på pinnen och vips har du skapat en mullvadsskrämma. Gör gärna flera som du placerar ut på strategiska ställen på tomten, där det blåser. I vinden skapar skrämman ett irriterande ljud som håller mullvadarna borta och din kajtutrustning ren.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, prylar, djur, mullvad, mullvadsskrämma

Bli av med din hajskräck

En gång i tiden hade brukade jag säga att jag var rädd för hajar, ormar och lejon. Nu har jag tagit bort hajar från den listan … lejon också för den delen, men lejon brukar inte så ofta vara i närheten när man kajtar. Min hajskräck har säkert sin rot i Hajenfilmerna. Jävla Steven Spielberg! Men eftersom Hajenfilmerna bara är fiction så har jag lyckats bota min skräck med fakta.

Vi börjar med statistiken. Tittar man på Sydafrika dör varje år 15 personer av giftormar, 200 av blixten, 408 av drunkning, 871 i bränder, 10 000 i trafiken, 20 000 i mord, 29 000 av rökning, 370 000 av AIDS och … under 25 års tid, har 7 människor dött i hajattacker. Tittar man på hela världen, dör omkring 10 personer varje år av hajattacker. Det är alltså betydligt större risk att dö i trafiken, men det kanske inte hjälper oss så mycket. Trafiken känns van och hemtam. Vi tycker att vi förstår och bemästrar den. Är man bara försiktig finns således inget att frukta. Havet däremot. Det är blött och innehåller hur mycket okänt som helst. Hamnar vi under ytan kan vi inte ens andas och … så finns där haj. Genom att lära sig mer om hajen och dess beteende kan den kännas lika hemtam som trafiken. Då behövs inte längre fruktan. Det räcker med respekt.

Hajen har funnits i flera miljoner år. Långt innan människan började existera. Människan hör inte hemma i havet och är inte ens med på hajens matlista. De flesta hajar är kräsna med maten och håller sig till ganska specifik föda. Vithajen äter främst säl, tonfisk, annan haj och marina däggdjur. Dessutom äter de bara motsvarande två procent av sin kroppsvikt varje dag. Det är mindre än vad den normale människan äter. Hajar är skygga, men nyfikna djur. Om de får syn på en människa, vänder de oftast om. De vet ju inte riktigt vad det är för något. Om vi nu skulle ligga och paddla på en surfbräda, påminner vi om en säl underifrån. Ibland får de för sig att undersöka närmare. Oftast vänder de när de inser att de gjort ett misstag. Dessvärre kan ju även deras undersökning få dödlig utgång.

Denna fakta är oftast framtagen med vågsurfaren som målgrupp. Kitesurfaren spenderar ännu mindre tid i vattnet och är mer olik än säl, än vad vågsurfaren är. För att ändå kunna kitesurfa/surfa utan att ge hajarna den minsta anledning att bli nyfikna, gör så här:

- Undvik grumligt vatten nära flodmynningar
- Undvik flodmynningar när det är högvatten eller om dammluckor är öppna
- Undvik att befinna dig i närheten av skadade eller döda sälar
- Undvik att kissa i våtdräkten
- Undvik att vara i vatten med ett blödande sår eller under menstruation
- Undvik att vara i vattnet före soluppgång eller efter solnedgång
- Undvik att vara ensam
- Undvik att vistas nära sportfiskare
- Undvik att vistas nära avloppsmynningar
- Undvik att bete dig byte. Alltså ta det lugnt om du får syn på en haj, sitt still, stirra på den, simma mot den, behandla den som en jämlike och visa att du inte är rädd. Om du beter dig som byte, alltså skriker, sprattlar, får panik, kissar på dig, kan hajen få för sig att bete sig som ett rovdjur.

Källor:

Surfing South Africa av Steve Pike, ISBN 978-1-77013-114-9
Shark Life, www.sharklife.co.za
Wikipedia, sv.wikipedia.org/wiki/Hajar


Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, surfing, djur, haj, hajar, hajattack, rovdjur

Myggjägaren

När man kommer till skärgården bänds könsrollerna tillbaka tusentals år i tiden. Medan Sara står i köket och lagar maten, tvingas jag sköta de manliga sysslorna: elda och försvara boplatsen. Det ska ju brinna överallt ... i den öppna spisen, i bastun, i grillen. Men eldandet är ändå den lätta biten. Utrustad med ett elektriskt tennisracket har jag sedan skött den mer komplicerade uppgiften - försvar mot mygg. Efter en helg med vad som närapå skulle kunna brottsrubriceras som försök till folkmord, kan jag fortfarande inte riktigt slappna av. Liksom en krigsveteran som slänger sig på golvet när en ballong smäller, fryser jag numer till vid vartenda surrande ljud och spanar med en målsökande blick ...

Andra bloggar om: stockholms skärgård, djur, mygg, myggjagare, könsroller,

Ingen mera Imse Vimse

"Uuäähh!" Hör jag mig själv utbrista, samtidigt som jag fryser till och stirrar på den jättespindel som är på väg in i vårt sovrum.
"Vad är det?" Frågar Sara oroligt från sovrummet.
"Nej, ingenting särskilt." Svarar jag med en låtsad oberördhet, samtidigt som jag hämtar en smutsig och lite fuktig handduk som jag formar till en spindelkrossare. Två matta dunsar hörs och sen är spindeln bara ett livlöst skal, som spolas ner i toaletten. Ett skrik, två dunsar och en till synes meningslös toalettspolning senare går jag in i sovrummet. Sara ställer inga frågor utan verkar låtsas som inget hänt. Jag tror vi ingick i en tyst överenskommelse om att inte tala mer om saken. Fast jag har ju svårt för det här med hemligheter. Men Sara har åkt hem och då borde väl ändå hemligstämpeln vara obsolet?

Andra bloggar om: surfliv, djur, spindel, spindlar, insekter, hemligheter, tyst överenskommelse

Jag ägnar mig åt självömkan … och slutar med det

Jag är lika intelligent som en tröglori på majja, en fiskmås på hemkört eller en chimpans på crack. Fast när tröglorin för logiska resonemang, har jag svårt att hänga med. Men tröglorin skulle ändå aldrig hitta på något så dumt som att försöka bygga en global bizniz helt på distans och i helt utan pengar …

Precis så känns det just nu. Och när det känns så här brukar jag trösta mig med att det inte är så lätt att bygga en global bizniz helt på distans och i helt utan pengar. Jättesvårt faktiskt. Men vad svamlar jag egentligen om?

Jo det var ju ganska mycket dyrare här än vad jag lyckats uppfatta … på distans … Jag har fått en enstaka gäst och behöver bil, men här på Sardinien vet man hur man kramar euro ur turister ... 400 små runda guldkantade euroslantar vill de ha för en vecka. Phuh! Och nu har jag inte ens berättat vad lägenheterna kostar. Men å andra sidan så sätter ju lite ekonomisk press igång helt nya processer i min sengångarhjärna … snacka lite här, prata lite där, internetta och entreprenöra runt lite helt enkelt. Vips så dyker en uppsjö av små intressanta erbjudanden om bilar upp. Jag behöver kanske inte trösta mig själv trots allt. Vi får se vad som händer idag.

Andra bloggar om: surfliv, entreprenörskap, affärsutveckling, djur, sardinien, bizniz, tröglori, fiskmås, chimpans

Han ville bara hälsa

Då har det då hänt igen. I Sverige. Människans bästa vän, hunden, har chockartat visat sig vara ett rovdjur. Jag har vetat det ganska bra tag. Ofta tycker jag att hundar är rätt trevliga, alltså snälla hundar. Det är bara det att hundägare är som vilken förälder som helst, typ min hund och andras byrackor. "Nej, nej, han är snäll. Han vill bara hälsa." är en ganska vanlig kommentar, oavsett hund.

En höstmorgon 1994 vaknade jag lite tidigare än vanligt. Jag pluggade franska i Frankrike och de andra som jag delade lägenhet med sov fortfarande. För att inte störa dem snörde jag på mig springskorna och stack ut på en spontan runda. Det var mörkt ute och jag hittade inte riktigt i min nya stad. Plötsligt insåg jag att jag hade sprungit in i en återvändsgränd. Jag stannade till, vände mig om och stirrade rakt in i ett par lysande gula ögon vid början av gränden. Bäst att stå still, titta på schäfern och låtsas att inte vara rädd, tänkte jag. Schäfern började springa emot mig. Jag misstänkte att han skulle springa fram, stanna två meter framför och sedan börja skälla, så jag stod kvar. Men istället för att skälla, hoppade han utan ett ljud upp och satte tänderna i min överarm. Jag vred runt, fick lös honom, men så högg han mig i underarmen istället. Vi backade undan åt varsitt håll för att samla kraft till varsin ny attack. Jag tog sats för en riktig fotbollsspark, träffade hunden över huvudet så att fradgan sprutade, men min spark var okontrollerad och hans huvud var lätt, vilket gjorde att efter träffen flög foten vidare uppåt så att jag slog omkull mig själv. Ungefär samtidigt som jag sparkade hejvilt omkring mig, för att få utrymme att resa mig upp, fick ägarna kontroll på byrackan.

Ungefär en vecka senare hade mina sår läkt så pass att jag kunde duscha och börja springa igen. Längs floden i utkanten av Annecy fanns en skön parkväg. Där sprang jag och det var skönt att röra på sig igen. Jag noterade en mellanstor hund springa runt och leka med några människor, men tänkte att den var ofarlig. En sekund senare kommer samma hund springande mot mig med ondskefulla skall. Jag försöker bli av med den, men så fort jag vände mig om, gick den till ny attack mot mina hälar. "If you don't take care of your fuckin' dog, i'll fuckin' kill him!" Skrek jag full av skräck till ägarna.
"Lugn min herre, han är snäll, han ville bara hälsa." Sade ägarna på franska, samtidigt som de tog honom i halsbandet.
Jag sprang vidare längs vägen och under en bropelare. Den lilla hunden hade ju blivit frisläppt direkt och sprang runt pelaren för en ny attack. I en millisekund övervägde jag en egen attack, den här gången en mer kontrollerad fotbollsspark, men kom direkt på andra tankar. På håll hördes ett dovt skall och när jag tittade upp såg jag en stor schäfer komma springande emot mig. Två mot en tycker jag är lite fegt, så med det gamla ordspråket Bättre fly än att illa fäkta i huvudet tog jag tre snabba sidosteg och landade i floden.

Fast det kanske var dumt. De ville säkert bara hälsa. Men det är ju så här: jag har som princip att försöka anpassa mig till lokala seder och bruk, men också att undvika hälsa på dem som lämnar köttiga sår i utbyte.

Andra bloggar om: djur, hundar, hund, schäfer, bättre fly än att illa fäkta, annecy, frankrike, hundbett, hundbiten, rovdjur, löpning,

Svensk flicka räddad från jättesjögurka

Vi anländer Le Morne vid lunch. Kajtarna pumpas och vi köper en panini av Cyril (som har träffat Kungen och säger att han är en trevlig prick) och hans rullande deli. Precis när det är dags att launcha, dör vinden. Vi tittar på alla drakar som faller ner i vattnet och kajtare som börjar simma in eller blir hämtade av båten. Efter lite diskussion kommer vi på att vi borde testa La Prairie. Kajtarna packas ihop, bilen packas och förflyttar oss till nästa spot, där de pumpas upp igen. Precis när det är dags att launcha, dör vinden. Kajtarna packas ihop, bilen packas och förflyttar oss till nästa spot, en bit nedanför Baie du Cap, där de pumpas upp igen. Vinden håller i sig. Kelby kommer ut. Elin får upp sin drake. Men så hör jag ett gallskrik. ”Det är ett djur på mig.” ropar Elin, samtidigt som hon skriker till igen och tappar kajten.
Jag kastar mig i vattnet och börjar en rafflande brottningsmatch med den jättesjögurka som slingrat sig runt Elins fot. När jag tillsist lyckats oskadligöra sjögurkan, så … just det … dör vinden. Nu tror ni förstås att jag är missnöjd med dagen? Men icke! Det var länge sedan jag hade en så bra pumpsession. Jag fick pumpa min drake på två helt nya spots. Episkt!

Andra bloggar om: kitesurfing, surfliv, mauritius, djur, vind, kompisar, kungen, lunch, drakar, kajtar, sjögurka

Om att leva i harmoni med djuren

Vid läggdags höll jag på att bli våldtagen av en flygande kackerlacka. Jag kände mig smutsig, besudlad och hade svårt att sova. Ett gäng skrattande geckos hjälpte till att hålla mig vaken. På morgonen därefter ser jag alldeles för stor skugga bakom gardinen. Jag ryser till men agerar direkt. Letar fram insektssprejen. Skakar flaskan. Inser att det kanske inte finns tillräckligt. Tittar runt i rummet efter ett nytt vapen. Hittar Kiteworld no 31. Smyger mig fram till gardinen. Drämmer till. I slowmotion ser jag hur en jättespindel faller ner mot golvet. På undersidan har spindeln en valnötsstor och valnötskalsfärgad blåsa. När hela ekipaget slår i golvet, brister blåsan och ett hundratal småspindlar strömmar ut. Jag bemöter attacken med det sista i sprejflaskan. När den sen tar slut hittar jag en tändare och en papperstuss, med vilka jag eldar eller krossar samtliga odjur.

Kelby säger att jag måste lära mig att leva i harmoni med djuren. Det kan jag, bara de vet sin plats: inte i min säng, i mitt sovrum, i mitt kök, eller i mitt badrum. Så om det regnar idag, är det förmodligen mitt fel. Förlåt.

Andra bloggar om: surfliv, mauritius, djur, insekter, spindlar, kackerlackor, insektssprej, kiteworld

Tips om du möter ett lejon

På bussen till Jeffreys Bay börjar jag prata med ett par som driver Nelspruit Backpackers i Mpumalanga alldeles intill Krugerparken. Killen är inte bara Backpackersföreståndare utan han är också guide, som brukar arrangera safari till fots i parken. ”Men du är väl förstås beväpnad?” Undrar jag och tänker på lejonen.
Han berättar att vapen ger en falsk känsla av trygghet. Lejonen har levt så länge med mäniskor i Afrika att de fått inpräntat i sina gener att vi är farliga. Men eftersom de inte är riktigt säkra kommer de att testa oss genom en låtsad attack. De rusar fram mot en, stannar några meter ifrån och ryter. Om man nu skulle välja att bete sig som ett byte och försöka fly, kommer lejonet att fortsätta attacken. Om man istället står kvar och visar sig orädd, inser lejonet att den har mött sin jämlike och man kan försiktigt gå därifrån. Det är också viktigt mot våra medmänniskor att inte låta sig ätas upp, eftersom lejonet kan inse hur lätta vi är att fånga och bli en Man Eater.

Mina största rädslor i livet har alltid var vilda djur, och nu äntligen vet jag hur jag ska hantera dem. Fast det vette katten, även om folk ibland kallar mig Adrenalin Junkie, känner jag att de så kallade extremsporter jag pysslar med, är små löjliga barnlekar i jämförelse med hans lejonpsykningar.

Andra bloggar om: surfliv, resa, djur, safari, lejon, man eater, vilda djur, adrenalin, adrenalin junkie, extremsport, backpacking, baz bus, jeffreys bay, nelspruit, mpumalanga, krugerparken, safari, sydafrika

Struisbaai

Struisbaai Geelstert festival är egentligen ett slags fiskefestival, men så har man klämt in lite kitetävlingar för att blanda in lite pittoreska inslag med laxkonsumtionen och afrikaansmusiken. Allt äger rum nästan så långt söderut det går att komma om man är i Afrika, på uppenbarligen något som är Sydafrikas längsta sandstrand (25 km).


Vinden låg inte riktigt rätt under lördagen så vi åkte till Arniston, där det arrangerades en jeepkaravan ner till en helt öde och folktom strand. Vinden låg på från höger, vilket är mina ovana riktning så det kändes superknasigt att sticka ut och köra. Vinden bara ökade och ökade, samtidigt som vågorna bröt helt oregelbundet så tävlingsledningen uteslöt racing, vågor och freestajlande, och kvar blev endast en hangtimetävling. Jag hade ju bara tänkt att delta i racingen och vågorna eftersom jag verkligen inte vill skada min fot, men som vanligt tänkte jag äh vaffan och stack ut för att under två minuter hoppa så högt och länge som möjligt. Helt plötsligt hade jag vant mig vid riktningen och hade en av mina roligaste sessioner på länge. Jag fortsatte t.o.m. ett bra tag efter mina två minuter med att leka i vågorna och skrämma livet ur en hammarhaj.


Trots mitt tjatande blev det inget pris för bästa svensk (då hade jag ju åtminstone kommit tvåa). Istället fick jag nöja mig med att försöka vinna festen. När jag tittade mig runt omkring vid halvsextiden såg jag inte till en enda vaken kitesurfare. Därmed korar jag mig själv till vinnare av själva festen … och jag vet att jag borde ha medalj, men jag nöjer mig med äran …


Och för alla er som undrar om jag är den rakade skallen med brun t-shirt mitt i festbilden och den rakade skallen i ganska vit outfit i åskådarbilden, så har ni helt rätt.


Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kitesurfare, kompisar, fest, djur, sydafrika, struisbaai, arniston, tävling, haj, hammarhaj, hangtime

Ge mig en teckentolk!

Ibland börjar jag faktiskt fundera på om någon håller på att skicka mig en massa tecken som jag bara väljer att inte förstå. Först skulle jag ut och kajta i Big Bay för någon dag sedan. Jag hade riggat nästan allt klart och skulle bara rulla ut linorna, då jag inser att min bom är puts väck. Det var bara att packa ihop igen.

Med en lånad bom skulle jag försöka igen dagen därpå. Jag hade också lånat en ny drake eftersom jag ville testa en sjukvadrats Waroo av 2008 års modell. Jag riggade allt och sprang upp med pumpen till lägenheten. När jag kommer ner är draken alldeles mjuk. Jag lånade en pump, pumpade upp den igen och stack ut. Efter bara någon vända började draken att fladdra och tappa formen. Det var bara att packa ihop igen.

Idag hade jag alla förutsättningar rätt, hel drake, bom och vågbräda från Xelerator att testa. Jag tyckte det såg tunnt ut med vinden men valde att göra som alla sa: att rigga sjuan. Helt fruktansvärt underkrämad kastar jag mig ut bland vågorna. Vågorna är hårda här. Efter ett tag får jag förstås stryk, brädan vrider runt sig och kvar sitter förstås min redan trasiga fot. Den gör fruktansvärt ont så jag bestämmer mig för att kajta tillbaka. När jag är en bra bit utanför Big Bay ser jag något röra på sig … först hoppas jag att det är en säl … men det är en fena … jag hoppas då att det åtminstone är en delfin … men den ser inte ut som en delfin och jag saknar andningshålet på ryggen … jag bestämmer mig för att inte utforska saken vidare utan bestämmer mig helt enkelt för att bara fortsätta vidare ut. Ju längre ut jag kommer desto mer dör vinden. Jag försöker göra en ordentlig gipp och hålla kroppen ovan ytan, men eftersom det är så lite vind sjunker jag igenom. Medan jag nynnar på filmmusiken till Hajen vänder jag på brädan och börjar jobba draken upp och ner för att komma in till stranden, förstås flera hundra meter längre ner än där jag gick ut. Det var bara att packa ihop igen.

Det sista tecknet såg ut som den översta fenan …


Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, djur, skador, prylar, haj, hajen, delfin, säl, tecken, fobi,

Tycker du att sälar är gulliga?

Jag trodde också att sälar var gulliga djur. Det slutade jag med den 25 december 2007. Det var dagen jag besökte en sälkoloni och kanske framförallt kände stanken från en sälkoloni. Det luktar som om något dött. När jag kom närmare såg jag att det också var fallet. Precis ovanför platsen där sälarna ligger sälar sig, ylar, skäller och bräker, ligger horder av döda sälar, framför allt döda sälungar. Numer tycker jag inte att sälar är gulliga. Jag tycker de är konstiga och illaluktande.

Andra bloggar om: surfliv, djur, gulliga djur, sälar, sälkoloni, stank, illaluktande, odör