Kitepremiär i Stockholm

Snorkling i Coral Bay

Efter tre dagars bilåkande landade vi i Exmouth. En plats som skulle vara helt fantastisk. Vi såg bara flugor, galen hetta, samma bushlandskap som hela vägen upp och några trötta koraller. När vi åkte in till stan för att fundera över livet på luftkonditionerad restaurang, så fanns det just ingen luftkonditonerad restaurang i den löjligt ödsliga stan. Jag var så besviken att vi bara kastade oss i bilen och körde därifrån, till Coral Bay, där det var lika gott om flugor ... men det fanns i alla fall lite skön stämning. Det blev ingen kitesurf, men det blev en av mina bättre undervattensupplevelser..

Om kitesurfing utan stroppar

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med att kitesurfa utan fotstroppar. Det känns lite som när jag började köra telemark i början av 90-talet och vissa hävdade att det enda rätta var att köra med låga läderpjäxor. Efter ett tag med låga läderpjäxor insåg jag att det blev mycket roligare med höga plastpjäxor. Efter ytterligare ett tag insåg jag i och för sig att det trots allt var roligast med vanliga skidor och lade allt vad telemark heter på hyllan. Jag har länge misstänkt att kitesurfa stropplöst är ungefär som att köra telemark i låga läderpjäxor, att göra det onödigt komplicerat för sig utan att få mer kul. Men så kom en lång period utan vågor. Då kände jag att det var dags att plocka bort stropparna och börja leka lite i plattvatten och småchopp. Och det var ju inte så pjåkigt. Här i Geraldton kom vågorna tillbaka och första dagen lämnade jag stropparna i bilen. Det blev inte roligare. Det blev inte en skönare känsla. Det blev inte svårare. Det enda som hände var att jag blev av med brädan när jag skulle ut genom en våg. Det kändes ungefär som att åka telemark i låga läderpjäxor. Nu har jag skruvat på stropparna igen.

Surfers Point

Hade hoppats att få komplettera detta klipp med lite andra vinklar från Surfers Point. Men så kom en tropisk cyklon och saboterade mina chanser. Den enda dagen jag kunde klämma in surf var en dag med byig frånlandsvind och återkommande skurar. Inte en enda kitesurfare var ute och väldigt många vindsurfare låg och simmade bland vågorna.

Nu drar vi norrut och jag hoppas på flera bra vågdagar, men till dess får ni hålla till godo med min andra session i Surfers Point.

Plattvatten i Augusta

I Augusta finns en flodmynning som är sjukt platt ... och sjukt lång. Jag satte på mig GoPron, hoppade i och brände på allt vad jag kunde. Det blev två minuter och trettifem sekunder ren kitesurfing på ett magiskt platt vatten. Här är klippet:

En downwinder i Bunbury

När man för det mesta bor i en surfbuss och bara har ström emellanåt och internet via telefonen, är inte Australien det förlovade landet för video- och bloggpublicering. Men nu är vi tillbaka i Perth och bor på hotell. Då finns det både ström och täckning. Så här kommer en kvällsdownwinder i Bunbury från någon vecka tillbaka ...

Disciplin, ordning och reda

Redan innan jag började kitesurfa tilltalades jag av livsstilen. Myten om surfaren som en slapp filur som lever för dagen ... och för nästa våg. Myten om vagabonden som far runt längs kusten i en gammal VW-buss, i jakt på vind och vågor. Men efter att snart ha bott en månad i en minimalistsik surfbuss, med både kitesurfande sambo och en ännu inte kitesurfande bebis, är alla myter krossade. Livet i en surfbuss blir outhärdligt om man ska leta efter varenda pryl man behöver. Livet i en surfbuss blir outhärdligt om inte nappflaskan alltid ligger i matväskan, pannlampan alltid ligger i förardörren och hushållspappret alltid hänger vid nackstödet. Så för att få flest feta vågor vid Surfers Point gäller numer: Var sak på sin plats ... alltid. Mitt nya, mer fascistiskt lagda surfarjag har valspråket: Disciplin, ordning och reda.

Om wow-känslan

Australien har aldrig varit något drömland för mig. Men eftersom många beskrivit stället med väldigt entusiastisk ton, kändes det ändå på något sätt rätt att åka hit. När vi till slut kom hit, kändes det som att det inte var så speciellt. Visst var människorna väldigt trevliga, visst är det varmt och skönt, men jag saknade ändå en riktig "wow-känsla". Den kan vara så att wow-känslan inte riktigt finns bland shoppingcenter, caravan parks och biluthyrare ...

Men så gjorde jag och Fredrik en soft downwinder i Bunbury ... och så kastade jag och Tobbe oss ut bland vågorna vid Surfers Point i Margaret River ... och så plötsligt var den där ... wow-känslan ... Och varje gång jag klarade mig helskinnad från det stora brytet i Surfers Point, flöt den över mig som ett maniskt skratt. Äntligen!

Jag i det lilla brytet vid Surfers Point

Bajstelefon

När man reser med barn innebär ett nytt land nya blöjor, vilket i sin tur medför nya upplevelser. Precis när vi parkerat ropar Sara att hon behöver hjälp i baksätet. Det är en blöja som inte riktigt håller saker på plats. När jag kommer bak säger Sara:
- Men, det hängde ju en bajskorv här alldeles nyss. Var tusan tog den vägen?
Efter lite letande hittade jag bajskorven. Sedan dess har jag ständigt undrat: försöker Signe säga mig något? ... i vilket fall svarar vi endast på sms framledes.

Kiteresa med barn

En kiteresa med barn är lite annorlunda än en vanlig kiteresa. På en vanlig kiteresa kollar man vinden som det första man gör när man vaknar. På en kiteresa med barn kollar man bebisen som det först man gör ... inte när man själv vaknar utan när bebisen vaknar. På en vanlig kiteresa är man på vattnet så fort det bara finns fysisk möjlighet, oftast inom ett par timmar efter man landat. På en kiteresa med bebis är man också på vattnet så fort det är fysiskt möjligt, i vårt fall redan på den ... fjärde dagen. Allt går lite långsammare, men det är en skön känsla att vara hela familjen på stranden här i Safety Bay, ca en timme söder om Perth.

Den sista manliga initiationsriten

Jag är kille. Alltså ska jag gilla att grilla. Jag förmodas kunna konsten bara genom min genetiska sammansättning. Nu kommer ett erkännande som gör att hela min manliga könstillhörighet kan ifrågasättas: Jag har aldrig gillat att grilla.

Men så plötsligt hände något. Jag landade i Australien och ställdes framför en gasoldriven grillbänk: Jag kände direkt något possessivt med min plats bakom grillen. Ville liksom inte släppa den från mig. Med grillbänken framför mig och de rejäla grillbesticken i händerna byttes grillförlägenhet till grillsjälvförtroende. Med gasvreden byttes grilluppgivenhet till grillkontroll. Och med de stora ytorna byttes grillkaos till grillogistik.

Nu känner jag mig mer komplett. Jag har inte bara passerat den sista manliga initiationsriten. Jag har fått en ny hobby ... och en ny pryl på önskelistan ... äh, jag skoja bara, jag vet ändå inte var jag skulle förvara den.

Om varför jag avskyr att resa

Det känns som om det var länge sedan Jan Carlzon sa ”Riv pyramiderna” och berättade att servicepersonalen är de viktigaste personerna för ett flygbolag. Vår dam i incheckningen säger förstås hej, men sen tittar hon ner i skärmen och ser butter ut, frågar om våra visum är utskrivna, för att sedan bara rusa iväg. Jag och Sara står kvar som två fågelholkar och undrar vad som händer. Sara går bort för att kolla men får sparsmakade svar. Vi börjar leta bland mejlen och jag går bort med bekräftelserna. Efter ytterligare ett bra tag och en kraftigt förhöjd puls får jag en förklaring: det är något knas med Fäldt, Saras efternamn och Signes mellannamn, och de kan inte checka in oss.

Resebyrån (Resia.se som tog 3000 för att ändra Signes biljett för att denna situation inte skulle uppstå) hade omvandlat Fäldt till Faeldt, vilket inte står i varken pass eller visumansökan. När vi sedan länge är helt ensamma vid incheckningsdisken och när det är 40 minuter kvar släpps vi igenom. Efter att ha passerat securtiyn kommer vi fram när alla redan boardat planet och släpps på sist av alla. Stresshormonerna sitter kvar till någonstans över Himalaya.

Incheckningspersonalen från Thai Airways löste problemet, men det skadar ju inte att både vara lite trevlig och berätta för två fågelholkar om vad som är på gång. Thai hämtade upp sig genom kabinpersonal som var otroligt hjälpsamma och tillmötesgående. Resia.se däremot, det är något ondskefullt med förmodligen tajta kopplingar till både Iran och Nordkorea. Mitt främsta mål nu är att Resia.se ska få lida så som vi lidit. Okej då, kanske inte främsta, men det vore skönt att få ge dem en ordentlig knäpp på näsan. Så se upp Bo Jacobsson, försäljnings- & marknadsdirektör på Resia. Du har fått ett betydligt tuffare jobb.

Packat och klart

Idag har väskor packats och stora beslut fattats (som att lämna vågbrädan hemma och köpa en ny på plats). Men vi har fått med fyra drakar och en twintip, allt inom maxvikten. Förutom att vi redan från början känner oss blåsta av Thai Airways och Resia som skulle ha 3000 för att ändra i Signes biljett, en biljett som kostade 1000 att köpa, kan väl knappast något gå fel nu ... men vi får se imorgon. Då drar två månaders surfäventyr igång ... och det vore väl konstigt om allt gick som på räls.

Comeback

Det var absolut inte menat att det skulle bli en så här lång paus. Men i höstas hade jag och Jens planerat att segla från Kapellskär till Sandhamn. Det gick inte riktigt som planerat. Jag drogs upp av en by, in i ett träd, kastades iväg och landade på handen. Med krosskador och ett brutet lillfinger har jag haft problem med handen sedan dess. Jag har helt enkelt inte varit kitesurfare.

Men även om jag fortfarande känner av handen, börjar alldeles strax ett nytt kiteäventyr. På söndag åker jag och min lilla familj till Perth. Vi har hyrt en surfbuss. Det har tre andra kitefamiljer också gjort. Under januari och februari kommer vi att leta vindar längs Australiens västkust. Och jag känner på mig att jag kommer att hålla En kitesurfares dagbok uppdaterad.

När jag kitesurfade hem

I söndags blåste det en ganska stark nordostlig vind. I vår nordliga vik drog det upp små vita gäss. Jag kollade på sjökortet och tänkte att det borde gå vägen. På med våtdräkten, draken på ryggen, brädan under armen och ut till den yttersta grynnan på vår ö. Där riggade jag och lät draken driva ner från grynnan. En otroligt byig vind kastade mig ut i vattnet vid starten, men brädan låg kvar på land. Efter lite kämpande lyckades jag ta mig tillbaka, få brädan på fötterna och draken i luften. Det var dags att köra. Vinden som hade sett så lovande ut alldeles nyss, var plötsligt stendöd och jag kom knappt upp på brädan. Det blev ett febrilt kämpande med åttor och kiteloopar om vartannat fick jag till sist vind i seglet. Nu kände jag att det skulle gå vägen. Det skulle gå att kitesurfa hem från vårt sommarställe på Västerö.

Nordostan drog in snett bakifrån. När jag fick upp farten bakom några låga skär söder om Marskär, klapprade brädan över de små platta krusningarna som under en speedsession. Speedkänslan försvann dock ganska snabbt när jag kom in i den sista trånga passagen mellan Stora Utterskär och Hästkobb, alldeles innan Möja söderfjärd. Tillbaka till kiteloopande och åttor och jag började bli nervös för hur vinden skulle vara ute på fjärden. Det såg inte direkt vilt ut.

Ute på fjärden tog nordan tag i den fladdrande draken och jag flög framåt ett par meter. Sen var det fullt ös. Kursen låg fast mot sundet mellan Manskärsören och Söder Manskär. Lagom till att mjölksyranivån i vänsterlåret var fylld, dog vinden bakom Grisselholmen. I valet mellan att försöka kämpa mig igenom sundet och att chansa på att gå på baksidan av Söder Manskär, valde jag det senare. Även om vinden blev betydligt svagare, fick jag fart igen vid Röko. Kanholmsfjärden korsades lite långsammare än Söderfjärden eftersom jag behövde ta ordentligt med höjd. Jag ville ta mer höjd än jag teoretiskt sätt skulle behöva eftersom jag ville komma med fart in i det trånga Skarpösundet.

Den första passagen i Skarpösundet gick enligt plan. Sen kom en motorbåt tuffandes. Eftersom jag misstänkte att han inte förstod vad jag höll på med, valde jag att hålla undan. Dessvärre gick jag för tajt mot det ostliga klipporna. Vinden dog och draken föll i vattnet. Min plan att ståndsmässigt gå i land på en brygga eller udde och landa draken kontrollerat i vattnet gick i spillror. Istället fick jag finna mig i att driva de sista metrarna till land. Trots det snöpliga slutet var jag ändå väldigt nöjd. Jag hade ju de facto kitesurfat hem från skärgården.

Det tog ungefär 45 min att åka och här ser du min väg.

Demodag Sandhamn den 12 juni

Längst ut i skärgården är vindarna fria. Där finns både sandstränder och barer. Där gäller inte myten om Stockholm som en usel plats för kitesurfing. Där ligger Sandhamn.

Wainman Hawaii + Chohoo Kitesurfing hälsar dig välkommen till en demodag i skärgården. Vi kommer att ladda upp med alla de senaste drakarna och brädorna från Wainman. På plats kommer det finnas grill och korv. Har du aldrig provat förr kommer du att få testa övningsdrake på stranden. Vi har dessutom spänt upp en slackline mellan träden. Och du kommer förstås att kunna ta en komplett lektion med Chohoos kiteskola.

För att ta dig till Sandhamn tar du buss eller bil till Stavsnäs. Därefter tar du båten till Sandhamn. Du kan t.ex. ta Waxholmsbåten Väddö som går klockan 09.00 från Stavsnäs. Hem kan du t.ex. ta Dalarö som går 15.55 från Sandhamn.

Efter en promenad till Oxudden på andra sidan ön är du framme. Vi kör lördagen den 12 juni från 10.00 om vindprognosen håller i sig. Välkommen till en dag med lajbans surfhäng.

Kitesurfing bland grynnor och steniga skär

Searchmagazine June 2010 #2 Surfing

Missa inte senaste numret av Search Magazine. På sidan 42 finns min kitesurfrapport och på sidan 44-45 finns min artikel om kitesurfing i ytterskärgården ...

Tävling för alla med medelstort huvud

Jag har kommit över en fläskig New Erasmäck från O'Neill. Trots all sin fläskighet är den ändå för liten för mitt ännu fläskigare huvud. Därför tänkte jag mig en liten tävling. Jag kickar igång den på onsdag på Chohoos sida på Facebook. Tävlingen är öppen för alla listade fans, företrädesvis med en huvudomkrets på ungefär 56,8 cm. Vi syns på onsdag på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, keps, bloggtävling, o'neill

Nu startar vi kitekurserna

Torsdagen den 15 april börjar våren på riktigt. Då är det premiär för kitekurserna på Gärdet. Därefter kör vi landkursen varje torsdag klockan 17.30. Sen dröjer det ytterligare någon vecka till premiären för vattenkurserna. Den första maj kör vi igång igen på Sandhamn ... som vanligt om vindarna är på plats. På våren blåser det ju ganska mycket nordligt så de som har tur kan ju få sin kurs på Stockholms vackraste kitespot, några minuter norr om Sandhamn.

Här hittar du mer information och bokning. Dessutom har jag startat upp en Facebooksida för att hålla kontakten lite mer löpande.

Teaser för Kitemania i Rågelund

Kite Mania Rågelund 8-9 maj 2010 teaser from Stefan Edvinsson on Vimeo.