Hej Johan Ekroth!

En gång i tiden hette jag Ekroth. Sen gifte jag mig och hette Vastero. Nu är jag skild och har fortfarande hetat Vastero. Dags att ändra på det. Nu ändrar jag succesivt tillbaka till Ekroth igen. Hej på mig och välkommen tillbaka Johan Ekroth.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Vastero, Johan Ekroth, namnbyte

Tillbaka till pedagogiken

Grunden till mina pedagogiska kunskaper lades förstås på Kustjägarna, både under värnplikten och tiden som officer. Några saker jag har med mig från min kustjägartid är hur viktigt armhävningar är för effektiv inlärning och att man då och då bör avbryta lektionen för kortare pauser ... då man rundar något enligt ordern: "Stå upp! Efter att ha rundat vattentornet, uppställning bakom bänkarna!"
Nu har jag precis fått ett extrajobb som lärarvikarie och nästa vecka ska jag på utbildning. Inför denna kurs i att vara lärarvikarie är jag förstås fullproppad med frågor. Frågor som "Är det ok att kvinnliga elever gör armhävningar på knäna?" och "Ska man vänta först till gymnasiet med att börja göra armhävningar på knogarna?" och "Hur väljer man ut lämpliga föremål att runda, om det inte finns ett vattentorn i närheten?"

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, pedagogik, utbildning, lärarvikarie, kustjägarna, kustjägare, armhävningar

Har jag missat något?

Den senaste tiden har tillbringats en hel del med att åka pendeltåg och läsa gratistidningar. I City har jag följt Samir när han blev utkastad från krogen och spöad av dörrvakterna. Ett ganska intressant fenomen som jag fått prova själv i ett mindre smakprov.

Vi var ute och seglade i Grekland och hade kastat ankar på partyön Ios. Hela stan var väl egentligen en fest men när vi skulle in på ett ställe var det både inträde och kö. Som lite småberusade och extra kreativa hittade vi ett öppet fönster på baksidan. Vi klättrade in och klättrade ner på dansgolvet och så fortsatte festen inomhus. Efter ett tag blev allt lite lamt och jag bestämde mig för att fortsätta mitt klättrande. Bara för att liva upp stämningen lite. Ovanpå baren fanns det ett utrymme som såg oerhört lockande ut och perfekt för lite dans. Jag klättrade upp. Hoppade runt. Men det blev förstås inte så roligt som jag tänkt mig, så jag tänkte klättra ner igen. På vägen ner kom en vakt och vinkade att jag måste ner. "Javisst", sa jag "Jag är på väg.".
När jag hivade mig ner över baren började en bartender slå mig på benen med en käpp, och precis när jag var nere på marken, slet dörrvakten tag i mig och försökte få till det så att jag skulle släpas ut. Jag ramlade inte omkull utan halvsprang bredvid honom tills vi kom utanför dörren. Då försökte han dra mig till sig och knäa mig i magen. Jag tyckte inte alls att hans knä verkade kul, så jag började springa runt honom, allt medan han höll fast mig i ena armen. Efter ett par varv hoppade några förbipasserande på den store dörrvakten, och jag lyckades smita undan.

Nervöst fnissande småsprang jag iväg och fortsatte festen på annat håll. Utan mina kompisar. Men jag undrar fortfarande varför det inte räckte med att slänga ut mig, varför han dessutom ville puckla på mig. Har jag missat något? Är jag lurad som ägnar största delen av mitt liv åt kitesurfing? Är det i själva verket roligare att spöa på busiga pojkar så fort man får chansen?

Andra bloggar om: fest, Johan Vastero, dörrvakter, grekland, ios, övervåld, våld, slåss, vakt, krogliv, samir

Jag säger ifrån på skarpen

Till helgen ska jag till skärgården. Eftersom jag är ganska nyfiken på att prova kajta därute tänkte jag ta med drake och bräda. Det är helt enkelt dags att testa den Xeleratorvågis på 5'8" jag bara snodde med mig hem från Robsportrobban. Redan nu börjar logistikplaneringen för att få detta enorma projekt i hamn. "Men hur lång är brädan då?" Undrar därför min pappa oroligt.
"Den är väl som jag ungefär."
"Jaha, kort alltså."

Men nu är det faktiskt jag som tröttnar. Jag må vara någon cm under medellängd här i Sverige och så även i Holland. Jag skulle nog få gå på någon slags albinokvot om jag någosin skulle söka jobb som masaikrigare. Men i den övriga världen är jag över medellängd. Faktiskt. Va? Vad säger du? Är det ingen som hör eller ser något? Men om jag ställer mig på en stol då? Kan alla se mig nu?

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, robsport, xelerator, vågbräda, längd, medellängd, albinokvot, masai, masaikrigare, logistik

SMS till Sara (från hennes chef)

08-jun-2008 18:25

Tja! Glömde säga att surfarsnubben inte verkade helt kass. Inte superful heller.
.

Nattbussbikt

Nu när jag redan lättat på locket är det lika bra att fortsätta bekänna mina nattbussäventyr ...

Mitt värsta nattbussupplevelse var ändå när jag var officer och jobbade på Korsö ute i Stockholms skärgård. När jag vaknade på nattbussens ändstation, började jag promenera till båten. Eftersom jag fortfarande var lite tidig tänkte jag att jag skulle gå hem till båtchefen och sova någon timme där, innan vi skulle ut till Korsö morgonen därpå. Utan att någonsin tidigare varit vid hans hus i Nacka, träffade jag mitt i prick. Jag stövlade fram och ringde på dörren. Inget svar. Jag kände på den och den var förstås låst, så jag började gå runt huset och känna på dörrar och fönster och leta något sätt att komma in. Allt var låst så jag gick tillbaka till ytterdörren igen och ringde frenetiskt på dörrklockan. En liten stund senare tittade en sömnrusig dam ut ur en ruta på andra våningen. ”Är Andersson här?” Frågar jag eftersom jag inte kommer ihåg vad han hette i förnamn.
”Va? Nä … vi heter Carlsson.” Säger den sömnrusiga damen med en effekt ungefär som när en hypnotisör knäpper med fingrarna.
”Oj, ursäkta! Jag måste gått fel.” Säger jag samtidigt som min hjärna börjar fungera igen. Det var ju lördag morgon och jag var ledig. Jag skulle inte alls ut till Korsö. Jag visste inte ens var jag var. Jag skyndade mig bort från Carlssons hus och började vandra i ett helt okänt villaområde. Var jag i Nacka? Eller var tusan kunde jag befinna mig?

Solen började gå upp och en hundägare var ute på morgonpromenad. Jag gick fram. ”Ursäkta, var är jag någonstans?” Hasplade jag ur mig. Det kändes som den dummaste frågan jag ställt mig i hela mitt liv.
”Du är i Kungsängen.”
”Tack.” Sa jag och vände mig om mycket snabbt, innan jag ens han möta hans förmodligen konfunderade blick. Planlöst började jag vandra bort, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle ta mig hem.

Andra bloggar om: fest, Johan Vastero, sl, nattbuss, sömngång, kungsängen, nacka, korsö,

Stackars stackars Johan!!!!

Att killar har en alldeles speciell förmåga att tycka synd om sig själva, tror jag att det flesta vet om. Det som är lite jobbigt blir helt plötsligt obegripligt jätte jobbigt!
Johan har haft det tungt i några dagar nu.

Torsdag: efter onsdagens lilla partaj, är Johan bakfull. Lite trött, like kinkig, lite ont i huvudet. Mycket suck och pust. Jag får order att handla cola och choklad för att göra livet lite lättare!
På kvällen försöker Johan ändå att spela squash, och sträcker vadmuskeln … så …

Fredag: bakfylla byts ut mot ont i benet. Johan kan knappt stå och de tre meterna mellan köket och sängen blir väldigt långa meter. Choklad blir räddningen igen för att hålla tårarna borta.

Idag: Benet är mycket bättre! Men istället har någon lustig snuva dykt upp. Host, host och det rinner i näsan. Det köps näsdukar, apelsiner, öl och choklad för att Johan ska klara dagen utan att bryta ihop ;)

Stackars, stackars Johan, jag hoppas verkligen att allt blir bra snart igen! Samtidigt funderar jag lite … imorgon åker vi till Rodrigues och jag undrar vilken anledning han kommer att ha för att jag ska behöva bära hans väskor ;)

Dagens U-landsproblem

Jag må vara så avslappnad och laidback att Elin, hrrm förlåt, Mathilda tycker att jag är en slöfock. Men helt går tydligen inte ränderna ur från den stressade storstadsmänniskan. För när den ursprunglige I-landskillen Johan Vastero ska uppdatera I-ländska webbsidor, med U-landsinternet, slår det slint. Det går så långsamt, så lååångsamt, låååååångsamt. Jag la alltså en hel dag på lite små uppdateringar, som ens knappt syns. Under tiden börjar jag trumma, kolla mailen, stretcha och slita mitt hår … men så kommer jag på att jag inte längre har något hår att slita i.

Andra bloggar om: surfliv, internet, mauritius, Johan Vastero, avslappnad, u-landsproblem, storstadsmänniskan

Jag duger

Elin tycker att jag är ful. Jag tycker att jag duger som jag är.


Andra bloggar om: surfliv, foto, johan vastero, utseende, duga, fulhet

Och så kom det sig att jag blev kitesurfare

I nästan tre år har jag levt surfliv. Men det har inte alltid varit så. En gång i tiden var jag fast beslutsam om att bli officer. Efter gymnasiet började jag som kustjägare och blev så småningom antagen till officershögskolan. När jag skulle till att börja var jag aningen trött på det militära och frågade om det gick att byta till reservofficersprogrammet istället. Det gick inte. Jag började. Ganska direkt insåg jag att jag gillade stämningen och kamratskapet på skolan, vilket gjorde att jag fortsatte. Det blev ett par enormt roliga år. Och så kom det sig att jag blev officer.


Mot slutet av officersperioden upptäckte jag att jag hade lite svårt med den ganska hårdföra människosyn som rådde på Kustjägarkompaniet under min tid. När sedan min chef berättade hur min karriär skulle se ut de närmsta tio åren, började några kalla kårar sprida sig längs ryggraden. Det blev inte bättre av samme chef läxade upp mig för att jag åt banan som en prostituerad (som vilken människa som helst), när en officer bryter av bananen innan han för den till munnen. Så jag åkte till Åre för att söka jobb, begärde tjänstledigt, fick avslag och sa istället upp mig. Och så kom det sig att jag blev skidåkare.


Jag jobbade en säsong i Åre, åkte skidor varenda dag, åkte till Frankrike för att klättra och lära mig franska. När det sen var vinter igen hamnade jag i Verbier. Det var oerhört kul. Nerkitllande offpistturer. Glada fester. Storslagna randonnéturer. Galna fester. Puckeltävlingar runt om i alperna. Helgalna fester. Ibland kände jag att jag saknade intellektuell stimulans och i hemlighet önskade jag mig en karriär och en kostym. Men planen var att jobba under hösten för att sedan kunna fortsätta åka skidor. Under sommarens klätteräventyr, ramlade jag ner och bröt ryggen. Som tur var hade jag sökt till universitetet. Och så kom det sig att jag blev student.


Min passion för bergen gjorde att valet blev geovetenskap. Det var både roligt och spännande att läsa, men efter ett tag började jag undra vad jag skulle med utbildningen till. Efter mitt Erasmusår i Frankrike hittade jag block med kurser inom GIS (Geografiska InformationsSystem). Det kändes påtagligt. Jag hoppade på och efter det året åkte jag till Tanzania för fältarbetet till mitt examensarbete. Mot slutet av mitt examensarbete såg jag en annons om ett jobb med att skapa geografiska databaser till Försvaret. Det lät som om det skulle kunna passa. Jag sökte men var tydligen överkvalificerad och blev istället skickad till Försvarmaktens Högkvarter. Och så kom det sig att jag blev byråkrat.


Det tog ett tag att förstå vad jag egentligen skulle jobba med. En del var ett slags förvaltning av Försvarets geografiska IT-system. En annan del handlade om studier och framtidsforskning. Under denna tid hörde jag talas om kitesurfing för första gången och gjorde några tafatta försök att börja. När jag så småningom började förstå vad jag jobbade med började jag intressera mig för hur vi skulle kunna förbättra arbetet. För att få hjälp med system och metoder började jag leta en vidareutbildning. Och så kom det sig att jag hoppade på ett MBA-program.


När mitt MBA-program började lida mot sitt slut, kunde jag fortfarande inte kitesurfa ordentligt. Min rygg började känna att den inte klarade av mer skärmarbete. Samtidigt skulle Försvarsmakten omorganisera sig. Min nya befattning skulle bli mer teknisk. Eftersom jag hade riktat in mig på management kändes det helt fel. Dessutom hade jag länge drömt om att starta en egen verksamhet. Efter MBA:n hade jag självförtroendet. Genom att byta bort min fasta anställning fick jag möjligheten. Och så kom det sig att jag flyttade till Teneriffa för att starta Chohoo och bli kitesurfare.


Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, kitesurfing, kitesurfare, karriär, kustjägare, byråkrat, officer, mba, skidåkare, skidåkning, chohoo

Och så det där ödet

Det är ganska skönt att hänga med sina föräldrar emellanåt. Det ger någon form av förankring och återkoppling till ens ursprung. Fotfäste. Jag inser ju att jag hela livet varit rätt udda, även om jag gjort ett gäng försök att passa in. Även om jag inte förstod det när jag var tio så var kanske att bli kitesurfare och kitesurfingentreprenör redan mitt öde. För att hjälpa andra i samma situation kommer här några kännetecken på att mellanchef på Ericsson kanske inte är det lämpligaste karriärvalet. Om du i tioårsåldern:

- på syslöjden syr en gräsgrön jacka med matchande gubbkeps
- är den enda i klassen som har analog klocka när alla andra briljerade med att kunna spela Yellow Rose of Texas på sin digitalklocka
- envisas med treväxlad cykel när alla andra har minst tioväxlad med bockstyre
- väljer Graningekängan framför den populära Snowjoggern
- tänker bli sadelmakare istället för fotbollsproffs eller ishockeyproffs

Då bör du åtminstone börja fundera. Hör av dig om du vill prata.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfare, johan vastero, udda, fotfäste, rötter, öde, karriärval, mellanchef, karriär, Ericsson

I'm a borgerlig kitesurfer

Anders tyckte inte att jag var speciellt posh utan snarare borgerlig. Jag kollar upp Wikipedia och lär mig att efter det att "borgerlig" fick en betydelseförskjutning efter 1866, betyder borgerlig numer:

1. Stadsbo - Det vette katten, fast jag känner mig nog allt som en stadsbo efter ett gäng år i Stockholm.
   
2. Icke-socialistisk - Jorå, skulle nog kalla mig någon slags liberal.
   
3. Profan (icke-kyrkligt) - Jäpp! Har även gått ur Svenska kyrkan.
   
4. Högre medelklass eller överklass som skaffat sig sin position genom eget företagande (kapitalism) - Klassen är väl någon slags medelklass, men frågan är om jag kan säga att jag har skaffat någon position genom mitt egna företagande och eftersom jag lever under existensminimum tror jag att kapitalism känns något överdrivet.
   
5. Ofrälse - Jäpp! Jag tror faktiskt inte att det finns ens den minsta gnutta blått blod i mina ådror.

Sedan kollar jag den engelska Wikipedia och får reda på att Posh betyder:

1. Stilig - Hrrm!
   
2. Fashionabel - Jo visst har jag det senaste surfmodet på mig ... som förvisso har sett likadant ut de senaste tio åren.
   
3. Lyxig - Förvisso en lyx att hänga på de platser jag gör, men annars ...
   
4. Elegant - Yeah, yeah! Skulle knappast tro det.
   

Så shit alltså! Anders har nog rätt. Här glider man alltså runt och är en borgerlig kitesurfare. Det låter knasigt på något vis, men det känns alltid tryggt att ha en etikett på sig själv. Nu vet jag och alla andra vilken grupp jag tillhör, och nästa gång någon påstår att jag är posh kommer jag svara: "No, no, I'm not posh. I'm borgerlig."

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, posh, borgerlig, ofrälse, profan, medelklass, stilig, fashionabel, lyxig, elegant, etikett, fack

Mina fobier

När jag var liten var jag rädd för att få vatten ögonen, vilket i sin tur ledde till att jag var ganska rädd för vatten. Jag känner att jag har utvecklats en del sen dess. Jag är inte så värst rädd för vatten längre. Numer är jag bara rädd för hajar, ormar, lejon och … att få vatten i öronen.

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, hajar, lejon, ormar, rädslor, fobier

Threepac Goat Smuggla!

Det finns brister i surfkulturen. Den har egentligen det mesta: snygga och solbrända tjejer och killar, sköna handhälsningar, coola oneliners, sirliga tatueringar, slappa och bekväma kläder, galna fester och ett soft häng. Men när det kommer till namnsättning blir det faktiskt lite platt. Folk blir kallade så pass konventionella saker som sitt riktiga namn, eller killen med den sunkiga Northkajten. Jag menar hur kul är det att heta Johan Vastero i alla lägen? Så vad gör man istället?

... jo man lånar förstås. Gangstarapparkulturen har ju färgsprakande och beskrivande namn, som man kan ändra efter hand. Väl påpassligt hittade jag på Facebook en liten applikation som hjälper till att ta fram ens Gangstanamn. Numer heter jag Threepac Goat Smuggla, ingenting annat!

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, gangstarappare, gangsta, surfkultur, facebook

Jag och min högra hjärnhalva

Orkar inte riktigt gå upp och ligger och slöar framför datorn. Hittade ett hjärntest på Herald Suns sida. Nu har jag fått reda på att jag tillhör en minoritet som framförallt använder högra hjärnhalvan. Således har jag bäst utvecklade funktioner för:

uses feeling, "big picture" oriented, imagination rules, symbols and images, present and future, philosophy & religion, can "get it" (i.e. meaning), believes, appreciates, spatial perception, knows object function, fantasy based, presents possibilities, impetuous, risk taking

Där ser man!

Andra bloggar om: Johan Vastero, test, hjärntest, hjärnhalvor