Surf på One Eye, Le Morne

Det har blivit mycket plattvattenkajtande det senaste. Det har känts som om det behövts för att komma tillbaka efter min skada. Men Mauritius är ju inte framförallt kännt som en plattvattenspot. Det är vågbryten som gett Mauritius ett namn på kitevärldskartan. Jag har inte vågat mig ut till One Eye, det mest kända vågbrytet, när det har varit stora vågor tidigare. Men med några av de lokala vågrävarna på plats, var det dags att ge mig ut och ta stora vågor. På vägen ut ser jag en av rävarna ta en våg. Den är mer än dubbelt så hög som han själv och vågen skapar ett vitt forsande inferno bakom honom, precis som på film. Nervositeten börjar krypa sig på mig. Jag missar några vågor, eftersom svallet rör sig med en så hög hastighet att om det passerar, har jag ingen chans att åka ifatt till där vågen börjar bryta. Vågrävarna vänder en bit innan de ser ett svall komma, sen håller de sig på det fram tills att det bryter. Jag tittar, lär, och kopierar. Plötsligt har jag rätt position. Vågen växer under mig. En avgrund byggs upp under mig. Ett stup reser sig över mig. Mitt i står jag och pressas framåt av en massiv kraft. Jag skriker av lycka, eller kanske av rädsla. Innan vågen helt bryts sönder mot det grunda revet kör jag ur vågen. Hela kroppen skakar av adrenalin medan jag kajtar upp för nästa våg. Även om jag borde bli bättre på plattvatten och freestyle, är mitt förhållande till den typen av kitesurfing inte lika passionerat. När det gäller vågor tror jag faktiskt att man kan prata om kärlek.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, mauritius, surfing, vågor, lycka, kärlek, rädsla, one eye, le morne,

Kitesurfing

Ibland undrar jag varför En kitesurfares dagbok inte handlar mer om själva kitesurfandet. Idag var dock första gången på två månader jag hade en riktig session för nöjes skull så jag gör ett undantag:

Det var söndag och dagen före nyårsafton. Var och en av dagarna är en garant för en späckad dag på stranden, men kombinerade blev det fullspäckat. Vart jag än tittade såg jag en kurs och däremellan kryssade alla andra. Jag hade tre elever och två drakar uppe. Efter några timmar blev stressfaktorn och min adrenalinnivå på tok för höga och jag avbröt kursen. Istället hämtade jag min sjua och plockade ut en vågbräda från centret. Jag launchade precis nedanför centret, tog brädan under armen och gick ner till vattnet där ganska bra vågor rullade in då och då. Jag slängde ner brädan framför mig, gjorde startrörelsen med kajten, hoppade upp och så iväg.

Vattnet sprutade och glimrade i solskenet och vinden pressade på helt perfekt i sjuan, men eftersom jag bara kört vågbräda några gånger tidigare och endast ett fåtal gånger helt utan fotstroppar, kände mig lite osäker. Balansen hängde med för den rena åkningen och den första gippen satt klockrent, men när det var dags att ta vågorna blev det lite knepigare. Svårigheten låg i att få till en snabb och balanserad bottom turn (den tåsväng som man gör nedanför vågen i syfte att ta sig upp på vågen igen) med en tung och ganska klumpig 6’6’’. Efter några försök satt allt bara bättre och bättre och jag lyckades ta allt fler riktigt fina vågor.

Ett par kajtovana ben håller ju inte lika länge som ett par vältränade så efter en timme kändes det som om de inte riktigt gjorde som jag sa. Det var dags att plocka ihop och gå hem. När jag packat ihop alla prylar satte jag mig på cykeln och ropade hej då till de gamla vindsurfstötarna som satt och drack öl utanför centret. ”It was nice to see you riding that thing.” Ropade de tillbaka.
I ganska maklig takt cyklade jag hemåt med en skön känsla i kroppen. Jag tror att känslan kallas för lycka.

Men om jag skulle försöka skriva mer om hur mina dagar förlöper och mina kitesurfingsessioner skulle det nog bli ganska platt efter ett tag. Kitesurfingen är ju liksom min vardag och det är inte så stimulerande att skriva om alltför vardagliga upplevelser .

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kiteboarding, kajta, vardag, lycka, session, en kitesurfares dagbok, vågor, bottom turn, stress, adrenalin, undervisning