Kajtarens snapsvisa

Har du också känt att det inte räcker med att bära Billabongkläder och ha flipflops som finskor, att det inte räcker med att ständigt prata kajt och kolla vindprognoser, och att det inte räcker med att hälsa på alla andra sätt än en vanlig handskakning. Känner du att folk i allmänhet fortfarande misstänker att du är hiphoppare, dj eller bara en helt vanlig slacker. Då kommer här ytterligare en produkt för att profilera din kajtarimage. Den fungerar lika bra på midsommar, som till kräftskiva och jul.

Kajtarens snapsvisa

Mel: Stolta stad, Fredmans epistel 33. Av: C. M. Bellman

Har du riggat din kajt
Gjort dig redo för fajt
Kan du vänta lugnt på vind
Föra glaset mot din kind
Rulla sedan det fram
Emot läpparnas rand
Kasta sedan nacken ner tills du glasets botten ser
Om du har något mål
Sätt en tresexti skål
Rulla sedan runt på strand och se ut som salladskål
Skrik som tupp
Drick sen upp
Vi kajtar ej förrän solen den går upp

Glad midsommar!

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, fest, musik, midsommar, snapsvisa, snapsvisor, image, kajtare, bellman, kajtarens snapsvisa

Det är roligare att bo på Söder

Igår cyklade det förbi en alldeles knallgul transvestit. Sånt piggar upp. Knallgula transvestiter ser man inte så ofta i förorten. Därför är förorten inte lika rolig.

Andra bloggar om: stockholm, söder, södermalm, transvestit, cyklande transvestiter

Har jag missat något?

Den senaste tiden har tillbringats en hel del med att åka pendeltåg och läsa gratistidningar. I City har jag följt Samir när han blev utkastad från krogen och spöad av dörrvakterna. Ett ganska intressant fenomen som jag fått prova själv i ett mindre smakprov.

Vi var ute och seglade i Grekland och hade kastat ankar på partyön Ios. Hela stan var väl egentligen en fest men när vi skulle in på ett ställe var det både inträde och kö. Som lite småberusade och extra kreativa hittade vi ett öppet fönster på baksidan. Vi klättrade in och klättrade ner på dansgolvet och så fortsatte festen inomhus. Efter ett tag blev allt lite lamt och jag bestämde mig för att fortsätta mitt klättrande. Bara för att liva upp stämningen lite. Ovanpå baren fanns det ett utrymme som såg oerhört lockande ut och perfekt för lite dans. Jag klättrade upp. Hoppade runt. Men det blev förstås inte så roligt som jag tänkt mig, så jag tänkte klättra ner igen. På vägen ner kom en vakt och vinkade att jag måste ner. "Javisst", sa jag "Jag är på väg.".
När jag hivade mig ner över baren började en bartender slå mig på benen med en käpp, och precis när jag var nere på marken, slet dörrvakten tag i mig och försökte få till det så att jag skulle släpas ut. Jag ramlade inte omkull utan halvsprang bredvid honom tills vi kom utanför dörren. Då försökte han dra mig till sig och knäa mig i magen. Jag tyckte inte alls att hans knä verkade kul, så jag började springa runt honom, allt medan han höll fast mig i ena armen. Efter ett par varv hoppade några förbipasserande på den store dörrvakten, och jag lyckades smita undan.

Nervöst fnissande småsprang jag iväg och fortsatte festen på annat håll. Utan mina kompisar. Men jag undrar fortfarande varför det inte räckte med att slänga ut mig, varför han dessutom ville puckla på mig. Har jag missat något? Är jag lurad som ägnar största delen av mitt liv åt kitesurfing? Är det i själva verket roligare att spöa på busiga pojkar så fort man får chansen?

Andra bloggar om: fest, Johan Vastero, dörrvakter, grekland, ios, övervåld, våld, slåss, vakt, krogliv, samir

Om rädsla och säkerhetshysteri

Jag vet inte om man kan säga att det började innan, men åtminstone sedan den 11 september 2001 har världen befunnit sig i ett slags säkerhetshysteri. På flygplatser hunsas man runt, blir placerad i oändliga köer och blir misstänkliggjord för att försöka spränga flygplanet med en hemmagjord bomb tillverkad av Ramlösa och en nagelsax. I morgon ska Riksdagen rösta fram en ny spaningslag för att skydda mot terrorism. Det lustiga med säkerhetshysterin på flygplatserna är att jag inte känner mig en gnutta mer trygg när jag sitter på ett flygplan. Jag har också svårt att föreställa mig vara mer trygg efter att FRA scannat igenom det mesta av min kommunikation. Ska man bygga säkerhet måste det ju finnas ett hot, och jag går inte dagligen omkring och är rädd för e-postande superskurkar. Saker som gör mig rädd just nu är snarare:

- Att Sverigedemokraterna precis fått ihop så många anhängare att de skulle komma in i Riksdagen om det var val idag.

- Att världens ledare fortfarande tror att man bäst löser våld med mer våld.

- Att FRA kommer läsa min kärleksmail till Sara och tycka att med så mycket kärlekstrams kan jag knappast vara en så tuff surfhunk som jag utger mig för.

Andra bloggar om: politik, kärlek, surfliv, fra, sverigedemokraterna, våld, terrorism, superskurkar, spaning, spaningslag, lex orwell, säkerhet, flygplatssäkerhet, trygghet, rädsla

Recept på stenhård skärgårdskajtning

Ingredienser:

1 Kite (storlek efter vindstyrka)
1 Bom
1 Bräda (valfri)
1 Sele
1 Våtdräkt
1 Båt
1 Kitebitch (om du har hemma)

Gör så här:

Lasta båt med samtliga ingredienser och kör ut till läsidan av en klippö. Ön bör ligga i anslutning till en öppen yta, där vinden kan blåsa på obehindrat. Se till att ön har en hyffsat plan, hyffsat slät och hyffsat lång yta där man kan lägga ut linorna och rigga kajten.

Pumpa upp kajten och lägg den i lä. Rulla ut linorna nedvind på riggningsytan. Fäst upp linorna som vanligt. Sätt på dig våtdräkt och sele. Lyft sedan kajten och om du har en kitebitch kan du använda den till att snirkla in linorna, medan du bär ner kajten till vattnet. Släng sedan ut draken i vattnet och låt den driva nedvind. Koppla fast dig i selen och låt draken driva till dess att linorna är sträckta. Sen startar du draken som vid vanlig start från vattnet.

Kajta och ha kul till dess att du tröttnar. När du ska landa kajten har du åter nytta av din kitebitch. Enklast är att precisionsstyra draken till startklippan och låta en kitebitch ta emot. Har du ingen kitebitch rekommenderas istället att landa och göra en self rescue. Att försöka landa draken själv på stenhårda klippor rekommenderas inte. Mycket nöje!


Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kitetips, stockholms skärgård, skärgårdssurf, kitebitch, drift launch, skärgårdskite

Telefonsamtal från Sara

Jag: Heeej!
Sara: Heeej! Jag tänkte bara kolla status.
Jag: Hur menar du? Om jag är singel, i ett förhållande, sambo eller gift?
Sara: Nej! Gud nej! Om det nu skulle bli någon förändring där får jag ju reda på det via Facebook.

Andra bloggar om: allmänt, kärlek, facebook, relationsstatus, kommunikation

"Jag är skeptisk!"

Brukade figuren Dr. Dängroth slänga sig med i alla möjliga sammanhang. När det pratas om matbrist i världen, och kanske framför allt matbrist förorsakad av biobränsleproduktion, känner jag ungefär samma sak. Nu har jag förvisso slutat vara vegetarian, men det är ändå uppfriskande att se att köttproduktionen, som man ju kan ifrågasätta en hel del kring, är en betydligt större nyttjare av jordbruksareal än biobränsleproduktionen. Jag tror ju förstås att det är någon tung lobbygrupp som företräder mycket kapitalstarka intressen som har dragit igång hela matbristdebatten.

Så den dagen när Fredrik Reinfeldt talar om vikten av att det finns fler kitesurfare i Sverige, när Gudrun Schyman förespråkar att varannan kitesurfare ska vara kvinna och när George Bush förklarar Irakkriget med "Vi ville öppna fler stränder för Persiska vikens fantastiska vindar", då kan du börja ana att jag haft egna framgångar som lobbyist och att Chohoo Kitesurfings kapitalstarka stämma fått ett internationellt öra. Den dagen kan också du säga "Jag är skeptisk!".

Andra bloggar om: surfliv, politik, chohoo, samhälle, kitesurfing, fredrik reinfeldt, gudrun schyman, matbrist, biobränsle, dr dängroth, biobränsleproduktion, köttproduktion, george bush

Jag säger ifrån på skarpen

Till helgen ska jag till skärgården. Eftersom jag är ganska nyfiken på att prova kajta därute tänkte jag ta med drake och bräda. Det är helt enkelt dags att testa den Xeleratorvågis på 5'8" jag bara snodde med mig hem från Robsportrobban. Redan nu börjar logistikplaneringen för att få detta enorma projekt i hamn. "Men hur lång är brädan då?" Undrar därför min pappa oroligt.
"Den är väl som jag ungefär."
"Jaha, kort alltså."

Men nu är det faktiskt jag som tröttnar. Jag må vara någon cm under medellängd här i Sverige och så även i Holland. Jag skulle nog få gå på någon slags albinokvot om jag någosin skulle söka jobb som masaikrigare. Men i den övriga världen är jag över medellängd. Faktiskt. Va? Vad säger du? Är det ingen som hör eller ser något? Men om jag ställer mig på en stol då? Kan alla se mig nu?

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, robsport, xelerator, vågbräda, längd, medellängd, albinokvot, masai, masaikrigare, logistik

När jag pryade som bänkalkis

I morse skulle jag träffa AlohaMikael, killen som har startat upp den kiteresebyrå som inte får heta Mahalo Travel. Vi skulle klämma lite på varandra för att diskutera lite samarbetsmöjligheter. Men eftersom jag var lite tidig, satte jag mig i Vasaparken på en ledig bänk. Jag plockade upp min medhavda Metro och började läsa. Efter fem minuter, fem över tio, alltså fem minuter efter det att Systemet på Odengatan öppnat, kommer ett gäng glada killar gående mot mig. "Vikken fräkkhet, han haar taagit vår pänk! Du grappen! Du har taagit vår pänk!" Sade mannen som kom att bli min pryohandledare.
"Oj, förlåt." Sa jag. "Men det finns plats åt er också."
"Det plir inte samma saak. Men det är lunkt grappen. Vi skojja paara. Hur är läket?"
"Jorå, själv då?"
"Inte så praa, inte ännu."

Med min finlandssvenske pryohandledare som ciceron, fick jag sitta med och detaljstudera hur proffsen betedde sig. Och hur de sakta men säkert kom iform igen. Först dricker man lite öl. Sen hånar man varandra i gänget under ganska hjärtliga former, kallar varandra "Jävla alkis!". Sen försöker man få kontakt med varenda kvinna som går förbi, "Vad vacker du är!". På något sätt kände jag igen mönstret. Det kändes ungefär som att hänga med vilket grabbgäng som helst. Jag är övertygad om att jag skulle kunna börja jobba som bänkalkis vilken dag som helst. Så ett stort tack till gänget på Västra Vasaparkens parkbänkar. Jag hade både en trevlig och lärorik morgonstund.

Andra bloggar om: surfliv, stockholm, alkis, karriär, alternativ karriär, bänkalkis, alkoholist, alohamikael, pryo, prao, prya

Vardagsfascism

När jag ska in på kitepuben på Kvarnen stoppas jag av skallig man. "Jackan tack!"
"Men."
"Inga men."
"Men kan jag bara hänga in paraplyet och tröjan, så jag kan få ha jackan på?"
"Nej. Det är jackan vi vill åt."

Sen läser jag en krönika av en människa som är upprörd över att folk äter på andra ställen än sittandes på restaurang.

Sen vet jag hur upprörda en del människor kan bli om man har på sig mössa inomhus.

Sen tänker jag på hur förnedrande och påfrestande det är att flyga nuförtiden. Allra helst om man har något att göra på Heathrow.

Överallt finns de. Vardagsfascisterna. Som så fort de får en chans att hunsa andra människor, självklart tar den. Som på grund av att några galningar har sprängt lite bomber här och var i världen, ser sin chans att under säkerhetsförevändningar, hunsa resenärer helt utan pardon. Som under någon slags ordningsparoll, ska bestämma vad jag ska ha på mig inne på krogen. Eftersom jag inte gillar att hunsas, hunsade jag alltså den otrevlige garderobiären tillbaka.

"Ja ha då, här är jackan. Och så vill jag ha ett kvitto tack."

Han såg i alla fall besvärad ut när han fick skriva ut sitt första kvitto. Och självklart hade jag på mig mössa inomhus.

Andra bloggar om: surfliv, stockholm, trots, säkerhet, fascism, vardagsfascism, mössa inomhus, flygplatssäkerhet, heathrow, garderobstvång, garderobiär,

Grabbsnack med snoppdoktor Håkan

Som en mogen och ansvarsfull individ, bör man ju göra vissa kontroller när man går in i ett nytt förhållande. Jag blir alltid förvånad när jag finner mig själv inom kategorin mogen och ansvarsfull individ. Trots detta är jag och Sara på besök hos snoppdoktor Håkan på RFSU-kliniken på Medborgarplatsen. Vår första riktiga pargrej.

Sara: Vad hände? Vad fick du göra?
Jag: Först klämde han runt lite grann. Sen frågade han när jag hade oskyddat sex senast och hur många jag legat med det senaste halvåret.
Sara: Och då frågade du honom samma sak förstås?

Andra bloggar om: surfliv, kärlek, sex, snoppdoktor, rfsu, könssjukdomar

Kära staten!

Jag har hört att ni visst vill läsa min mail. Jag skulle skulle rekommendera er att läsa min blogg En kitesurfares dagbok istället. Den är både roligare, intressantare och med mer matnyttigt innehåll än det torftiga pladdret i min mail. Då kan ju ni ägna er åt en mer meningsfull aktivitet. Fast det är ju ändå så att det finns saker som jag inte skriver ut på varken blogg eller mail. Ett exempel är information om hemliga kiteställen, så kallade secret spots, i världen. Om ni nu är intresserade av denna typ av information gör ni nog bättre i att fråga mig direkt istället. Jag ska nog kunna bli medgörlig.

Med vänliga hälsningar

Johan Vastero

Andra bloggar om: surfliv, politik, fra, mail, blogg, signalspaning, säkerhet, secret spot

Vad säger du nu då, Magdalena Ribbing?

Istället för att ta med med blommor, choklad eller en charmig present, när jag skulle träffa Saras föräldrar för första gången, hade jag med mig en min nyinköpta Xeleratorvågbräda, en fuktig och lerig våtdräkt, samt min drypande våta rash guard och dito boardshorts. De drypande artiklarna lämnade förstås små saltvattenpölar på ekparketten. Av någon underlig anledning verkade Saras föräldrar ändå att tycka det var (åtminstone hyffsat) trevligt att träffa mig. De blev t.o.m. glada över saltvattenfläckarna som gjorde att de fick en anledning att torka golvet. Så vett och etikett i all ära, Magdalena, men det verkar ju faktiskt gå bra ändå.

Andra bloggar om: surfliv, magdalena ribbing, surfvett och etikett, vett och etikett, blommor, present, föräldrar

Varningstext för flip-flops

Som en av världens mest erfarna flip-flopflanörer måste jag omedelbums komma in och rätta ut några frågetecken. Allting är farligt när man inte behärskar det till fullo. När amerikanska forskare varnar för flips flops, är det för att de inte behärskar redskapet alls. För att kunna bära flip-flops måste man vara ruskigt avslappnad, aldrig vara stressad och gå mycket långsamt. Föräldrar bör till exempel på ett tidigt stadium lära barnen att dra benen efter sig.

Alla amerikanska prylar med någon form av extremt innehåll brukar ju ha en varningstext. Den här har jag klistrat på mina flip-flops så att ingen obehörig flanör skulle råka ta fel och skada sig:

VARNING! Flip-flops är ett slackerattribut och bör således endast bäras av slackerproffs. Har du den minsta känning till stress eller om du känner att du skulle vilja prestera något, bör omedelbart byta till ett mer prestationsinriktat skodon som sång-och-dans-skor eller pumps.
.