En kitesurfare testar säkerheten

Häromdagen blev Ruben Lenten av med sin utrustning nere i Cape Town. Därför ville jag demonstrativt bevisa hur säkert Langebaan är genom att lämna min bräda, min bom och min sele kvar på stranden. Allt medan jag åkte och handlade, åkte hem, stretchade och duschade. Nej jag lovar, det har inget med att jag fyller trettioåtta i år, det har inget att göra med att jag känner mig lite sliten och det har definitivt inget att göra med att jag är allmänt disträ. Det var ett test. Och jag lyckades bevisa hur säkert Langebaan är.

Även om det är synd att det sker stölder i Kapstaden, är nog inte Rubens prylar borta för alltid. De är ganska lätta att identifiera. Om ni skulle träffa på några Slingshot Fuel med två stora Red Bulltjurar tryckta på ovansidan, just det ja – Rubens.

Livets hårda skola

Det är roligt att lära sig nya saker. Idag har jag t.ex. lärt mig en viktig läxa. Inför förra årets Langebaan Downwind Dash var jag ute och festade tills klockan tre. Sen gick jag upp och undervisade. Sen körde jag tävlingen. Det var ingen behaglig upplevelse.

Inför detta årets Dash, gick jag och lade mig tidigt. Morgonen och förmiddagen ägnade jag åt att anmäla mig och få i ordning utrustningen. Och så kändes allt så himla mycket bättre. Idag har jag alltså lärt mig att det är bättre att vila och förbereda sig inför en tävling, än att vara ute och festa till tre.

Bara slit

Tre dagar med vågor, vind och fest är slitsamt. Jag orkar faktiskt inte skriva just nu. Håll tillgodo med lite bilder istället ...





... och imorgon är det är den Langebaan Downwind Dash. Bara slit. Aldrig vila.

Uppiggande fenor

Tanken var att köra en downwinder från Sunset Beach till Blouberg, men vinden verkade väl svag. Jag åkte ut för att kolla om det räckte. Precis när jag inser att detta inte kommer att gå dyker den upp. En fena. Varför ska detta alltid hända när jag inte har tillräckligt med vind? Även om jag lärt mig att jag inte står på menyn är det svårt att inte bli nervös. Eftersom jag inte har tillräckligvind för att plana, känner jag inte för att stanna kvar och bekanta mig med fenans ägare. Jag börjar jobba draken i åttor och plöja downwind. Ett par hundra meter längre ned var det dags att åka in till stranden. Återigen kom något att blockera min väg. En till fena. Jag fortsätter att jobba draken i åttor. Efter ytterligare ett par hundra meter lyckas jag ta mig in till stranden, skaka av mig överflödigt adrenalin och inse att jag ofrivilligt påbörjat mitt livs tråkigaste downwinder. Att kajta utan vind är ju liksom alltid tråkigt – även om lite odefinierade fenor alltid piggar upp.

Downwinder från Big Bay till Haakgat

Plötsligt förvandlas hela vattenytan till ett massivt skumbad. Det vanliga vindchoppet på vågorna är utbytt mot ett tjockt lager av skum och känslan påminner om riktigt mjuk lössnö. Jag börjar skratta. Gapskratta faktiskt. Men jag vet fortfarande inte om det var ett lyckligt skratt från den sjukt sköna känslan, eller om det var ett nervöst skratt från att inte veta vad som låg under vattnet och orsakade allt skum.

Vad kitesurfing handlar om

Christian kitesurfar inte ... ännu ... men han tycker att han förstått vad kitesurf handlar om: att åka runt och kolla på spots för att se om det går att kajta. Initialt tyckte jag att han hade fel. Men efter två dagar med vindletande i Swartriet, Jacobs Baai och Witsands, var jag bra nära att börja hålla med honom. Det var först när vi gett upp, åkt till Muizenberg för att vågsurfa, och plötsligt drabbas av en kvällsbris, som jag insåg att Christian inte har 100% rätt. Kitesurfing har också andra värden. Det kan vara att försöka kajta vågor trots att de nästan är obefintliga, i alltför lätt vind så att man inte kan hålla höjd och måste gå nästan en km tillbaka ... men ändå känna att det var en riktigt bra dag.

Inga tveksamheter

Efter en kväll på Pearlys, där vi försökt planera vår kiteutflykt till Kapstaden, sitter jag, Kalle och Ola i bilen på väg hem.
Ola: Kom vi fram till hur vi skulle sova egentligen?
Kalle: Jag tycker att vi gör precis som vanligt, du sover i din säng och jag sover i min.

Grattis Sara!

Idag fyller min flickvän Sara år. Grattis Sara! Hoppas du får en superduperfödelsedag. Jag tänkte fira din dag med att kajta, surfa eller undervisa ... jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Födelsedagskramar

/Johan

Vandrande Sensodyne

Jag kommer in i badrummet och saknar min tandkräm. Eftersom jag inte kan påminna mig om att jag har lagt den på någon annan plats frågar jag Kalle: ”Kalle, du har möjligtvis inte lånat min tandkräm?”
”Nej, det har jag verkligen inte, men du kan kolla i min necessär. Oavsett så är jag oskyldig.”
Vad jag inte förstår är hur min tandkräm, helt av sig själv, har kunnat vandra upp till Kalles necessär … en våning upp.

Så smilar du på R27

Ingo hade hyrt en Stand Up Paddlebräda och frågade om jag inte ville komma och testa. Jag fick ju en liten kurs förra året, men hann aldrig komma så värst långt. Klart jag var sugen. Det var svårt att hitta balansen initialt och jag testade att ta några vågor ståendes på knä. Efter några gånger fick jag till tekniken och började kunna ställa mig upp. På slutet fick jag till tekniken ordentligt och kunde glida in på surfbrädan med ett leende. Det var ett leende som satt kvar längs hela R27, hela den timme det tar att köra tillbaka till Langebaan. Normalt sett en av världens tråkigaste vägar.

Så liten

På Kaktus kommer en mastodontkvinna jag lärde känna förra året upp och vill dansa. Minst 185 cm och 100 kg kvinna frågar Sara om det är ok. ”You know I met him last summer and I really like him.”
Jag reser mig och går mot dansgolvet. Mastodontkvinnan står kvar och bara stirrar. ”But … Boy his so small.”

Blue Rock Cablepark

Under ännu en vindfri dag var det dags att testa Blue Rock Cablepark i Somerset West. Världseliten i kiteboarding var också på plats och visade hur det hela skulle gå till. Här är PKRA-mästaren Aaron Hadlow:

Här är kiteloopkungen Ruben Lenten:

Här är vindsurfesset Kevin Meevissen:

Och här är jag:

Witsand

Några dagar efter jul började vindprognosen se dyster ut. Men inte i Witsand. Jag kollade boende, kollade upp vilka som ville med och så begav sig sju glada svenskar av mot Witsand - ett plattvattenparadis jag varit nyfiken på sedan förra året. Man kajtar på mynningen av Breede River och bakom en stor sandbank som tar bort varje tillstymmelse till vågor, men det gjorde inget eftersom vågorna ändå inte var mycket för världen. Plattvattnet däremot. Det var inget att leka med. Eller just det … det var ju just det det var.

Potjiekos

När Björn och Claudia kom upp och hälsade på, hade de ett gäng locals med sig. Då behöver man inte oroa sig för det inte blir mat. När vi kom hem var braaien riggad och en järngryta stod och puttrade på elden. Sydafrikanske Rob berättar historien om varför potjiekos är en nationalrätt. Det var något om nybyggare med stora vagnar som reste runt i landet och letade nya marker. På kvällen slängde man ihop vad man hade i den stora järngrytan, lät det koka och sedan var det bara att äta, när man kände för det, tills grytan var tom. Enligt Rob smakar inget i grytan gott … men när det får koka ihop i fyra timmar så … då händer det grejor. Receptet var förstås hemligt, men här finns lite liknande ...