Ute vid revet

En bit ut ligger revet. Dagen till ära, bröt där gigantiska vågor. Det var ungefär som att höra en hop förföriska sirener ropa: ”Kommm! Koooommm! Kommm!”
När jag lär ut kitesurfing till mina elever, lär jag dem alltid att börja lätt för att sedan öka svårighetsgraden. Tyvärr fungerar jag själv inte på samma sätt. Jag var tvungen att åka ut till dit där det bröt som värst. Mitt i en kokande häxkittel blir jag direkt omkullsvept. Börjar tumla runt. Försöker dra upp kajten till zenit. Lyckas. Kommer ur tvättmaskinen. Ser att jag lyckats rädda kajten. Hittar inte brädan … förrän efter en stund. Bodydraggar snabbt till brädan och lyckas precis få på den och sticka iväg, innan nästa monstervåg dundrar in. Nu har även jag lärt mig att börja lite lättare. Problemet är bara det här med minnet. Jag har garanterat glömt allt till nästa gång.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, mauritius, vågsurfing, le morne, kajta, vågor, monstervågor, minne, inlärningsproblem

Så vad hittar jag på nu?

Det är onekligen lite knepigt att vara kajtare med en skadad fot. Det funkar bra att undervisa och det funkar bra att göra det mesta annat. Men så fort jag ger mig ut för att lattjolajbankajta så p.g.a. murphys lag, fastnar alltid min trasiga fot i fotstroppen, vrider till sig och min gamla skada går upp igen. Nu funderar jag helt enkelt lägga ner det här med kitesurfing (bara tillfälligt förvisso), skaffa en surfbräda och börja paddla istället. Men så var det här med resan hem. Jag köpte min flygbiljett med British Airways, vilka under tiden jag varit borta infört ett totalförbud på just surfbrädor. Jag kan förvisso anlita en shippingagent och få hem brädan med samma flyg, men det går på några hundra mer än vad själva brädan kostar. Surfbutiken hade ett annat alternativ för omkring 1500 Rand (1250 SEK), vilket är knappt halva priset för brädan. Allt känns onödigt dyrt och besvärligt, så vad hittar jag på nu? Förutom att aldrig mer boka en biljett med British Airwys … jävla skitbolag!

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, skador, surfing, vågsurfing, resa, flygbolag, british airways, frakt

Hajar och andra stora fiskar

Donna gör tecknet för Get-the-hell-out-of-the-water-as-quick-as-you-can och jag tar första bästa våg in. ”I just saw some big fish in the water, so we take a break for a while.” Säger hon medan hela det engelska surfcamp de kör samtidigt som de undervisar mig, hoppar upp ur vattnet. John och Vian, den tredje surfinstruktören, ligger kvar i vattnet. Jag förstår inte riktigt vad de håller på med, men sätter mig på stranden och väntar.

För drygt tio år sedan var jag på Pulau Weh utanför Sumatra och snorklade. Jag började följa efter en jättesköldpadda och efter ett tag var jag ute på djupt vatten. Då såg jag plötsligt en mörk skugga komma emot mig. Jag försökte meddela min dåvarande flickvän att vi hade en haj framför oss, men såg bara mitt skräckslagna ansikte och krampade sig fast runt mig. Som en stor heffaklump simmade vi baklänges mot stranden, samtidigt som hajen simmade ut igen. Jag slutade inte simma förrän jag var väl uppe på land. Sedan dess har jag tyckt att det var ganska olusigt med vatten, eller rättare sagt vatten som innehåller hajar.

Det verkar som om drygt tio år, statistik och ganska frekvent vattenplaskande har botat min hajfobi. Jag kände inte den minsta förnimmelse av olust när Donna skickade ner min i vattnet igen, trots att jag var först av alla. Jag kände mig inte ens lättad när John kommer fram och säger att han såg en delfin och att det var den som Donna också såg. Jag tror jag är botad från min hajfobi. Han berättade också att man brukar se att det är en haj på att de brukar ligga i framkant på de brytande vågorna. Det känns ändå som ganska bra information eftersom trots min avslutade fobi, gillar jag alla mina kroppsdelar väldigt väldigt mycket.

Andra bloggar om: surfliv, vågsurfing, sydafrika, surfing, surfkurs, surfskola, plettenberg bay, surfinstruktör, sumatra, haj, hajar, hajfobi, delfin, delfiner

Vågsurfing i Plettenberg Bay

För att inte bara ligga en dag och paddla, paddla och paddla utan att någonsin fatta grejen, hängde jag på Donna och John från International Surf School. De flyttade upp till varmvattnet i Plettenberg Bay för nio år sen och har drivit surfskolan tillsammans i åtta år. Donna tog tag i mig på direkten och började exercisen i ett chopp chopptempo. Ner i vattnet och plaska. Upp en kort stund för solkräm och dricka. När jag precis hämtat andan säger Donna: ”Ready for another round?”
Det var bara att kasta sig i spat igen. Efter ett tag började jag gå från att bada med bräda till att faktiskt komma upp. Donna fortsatte att jaga mig och korrigera min position, så väl att jag började komma upp på nästan varje försök. Mot slutet var jag så slut i kroppen att jag knappt orka pressa mig upp. ”Put everything together and make one last perfect go!” Ropade Donna från stranden och det var bara att paddla ut igen och göra som hon sa. Jag red vågen hela vägen in till stranden. Jag orkade le, men var för trött för att verkligen njuta av känslan.

Efter att ha ätit, druckit och sovit en stund på stranden, började jag känna en euforisk känsla sprida sig i kroppen … förstås tillsammans med känslan från värkande muskler. Jag har gått fler surfkurser och haft fler surfinstruktörer, men inga så drivna och resultatorienterade som Donna och John. Ta kontakt med dem om du verkligen vill lära dig vågsurfa i Sydafrika. Du hittar dem på:

Tel: +27 (0) 44 533 15 92
Donna: +27 (0) 826 36 84 31
John: +27 (0) 731 81 86 39
Mail: fun@surfschool.za.net

Andra bloggar om: surfliv, vågsurfing, sydafrika, surfing, surfkurs, surfskola, plettenberg bay, surfinstruktör

Here we go again

Första gången var i Bidart utanför Biarritz. Det gick sådär. Sen försökte jag något år senare på Nias, utanför Sumatra. Det gick inte så bra det heller. Så dåligt att det hela fick ligga i träda i drygt tio år. För ungefär ett år sedan hjälpte vi redaktion till tidningen Edge att få ihop ett schysst reportage om Teneriffa och då var det dags igen. Det gick bättre än tidigare, men fortfarande var det en lång bit kvar … men så befann jag mig helt plötsligt på historisk mark. När Bruce Brown spelade in The Endless Summer cruisade de upp längs Garden Route. Och nu är jag här. Det är dags att ta tag i våsurfandet igen.


Andra bloggar om: surfliv, vågsurfing, teneriffa, sydafrika, surfing, the endless summer, bruce brown, garden route, biarritz, nias, sumatra,

San Juan, prisutdelning ... äh va fan: Fest!

Igår var det San Juan. Det är ett av all helgon man firar med en maffig spritfest. San Juan är dessutom kompletterat med eldande och beachparty. Och det är San Juan vi tackar idag för att vi fick chansen att pröva Björns metod. Att jag inte presterade bättre kan jag dessvärre varken skylla på San Juan eller Björn Dunkerbeck. I första heatet av dagens vågtävling var jag så sjukt felriggad att jag knappt kunde åka fram och tillbaka. Men på något sätt fick jag en chans till i semifinalen. Då hade vinden ökat och jag hade en sjukt kul repa. Det var länge sedan jag kajtade så jag blev anfådd.

Nu ska vi ut igen. Det är prisutdelning på Jeip om 10 min. Evelin som alltid vinner damklassen måste ju dit och hämta sina priser. Imorgon kommer lite filmklipp från vågtävlingen.

Andra bloggar om: kitesurfing, vågsurfing, surfing, fest, san juan, spanien, björn dunkerbeck

Äntligen en egen secret spot!

När vi kom hem igår stack Martin och John iväg på upptäcktsfärd. De skulle åka tillbaka till den nya vågspot vi hittade när vi gjorde vår downwind från Poris. Då var det inte så mycket swell, men såg potentialen för en jämn och fin vänstervåg. Igår såg vågorna bättre ut, men vi valde att stå över eftersom vi redan plockat ihop våra grejor. I natt kom rapporten om fantastiska vågor och en grym spot. Men som också krävde sitt - en knäckt bräda occh en sabbad kite. Fast det är det nog värt för att ha en egen secret spot. Nästa gång det är fina vågor ska vi upp och ta revansch ...

Andra bloggar om: kitesurfing, vågsurfing

Kite hjärta vindsurf

Vår eftermiddagssession bar av till vindsurfarnas territorium. Jag är alltid lite skraj för att hamna bland dem. Jag har hört om en och annan kajtare som fått smisk av någon gammal vindsurfräv som inte uppskattar nytillskotten. Givetvis har jag aldrig sett något likande själv, allt är hörsägen och förmodligen helt oproportionellt. Men dock. Med viss blygsel och försynthet smög jag mig upp i vågorna - till vindsurfarna... Och hepp! Alla vinka till mig. På närmre håll såg jag att det var grabbarna från OTC som var ut och bjöd på freestyle/vågåkning när det är som bäst. Och alla var glada och ingen slogs. Jag åker nog ut dit imorgon också, nu när jag inte är rädd för vindsurfarna längre. Hurra!

Downwind in LA

När som mest funderade över vad vi skulle göra med dagen, ringde John och sa:
- It's blowin like shit in Las Americas, do you wanna go for downwinder?
Alternativen stod mellan lättvindskajtande i El Médano eller rock'n'roll i LA. Vi behövde inte ens göra en pro-contralista utan ringde in skånekajtaren Jocke som också nappade. Vi körde fram en bil till surfstranden i LA och fortsatte i en gemensam bil uppåt längs kusten. Vi hittade inget bar launchställe högre upp så vi fick åka ner till Bahia del Duque. El Médanos wakestyleliga hade redan hittat dit så EH-åkaren Luga, frisören Nico och "El Loco" Romain, var redan på plats. Det gjorde det trångt på det lilla plattvattnet så jag, Evelin och Jocke åkte direkt ut på öppet vatten. John valde den lite mer okonventionella vägen genom att hoppa över hamnpiren. Och han har mage att påstå att han blivit rädd och mer försiktig sen han bröt benet och spräckte bröstkorgen ...

Efter lite skoj vid El Duque började vi köra nedåt. Det var kul att se LA från vattnet och det var en skön känsla att defilera i ett team om fyra kajtar ner längs kusten. Roligast blev det när vi kom fram till vågsurfspoten. Eftersom vi kom ner när det var högvatten och det var vind så var vågsurfarna inte på plats. Perfekt att ha den berömda vågen "Spanish left" för sig själv. Vågorna var iofs lite svårfångade men jag fick fyra fem riktigt bra åk.

John har ju en förmåga att dra till sig poliser. Eftersom det inte är så populärt att kajta på LA-sidan, var vi förvånade att vi inte fick minsta tillsägelse. Det hela ordnade upp sig när vi kom tillbaka till El Médano och han skulle släppa av oss. Det spanska sättet att släppa av folk är att stanna mitt i en korsning, då kan man spärra två vägar samtidigt. John valde den lite mer diskreta varianten att parkera mot trafikriktningen på den enkelriktade gatan utanför oss. Det dröjde 30 sekunder innan de kom och han fick ägna fem minuter åt att snacka sig ur situationen.

Film och snurrande vindar

Det har börjat fläkta lite. Trots usla prognoser kanske det kan bli lite kajtande framåt eftermiddagen. För våra gäster Frida och Jocke blir det vågsurfing i Las Americas. Jag får skicka ett sms om vinden drar igång på allvar.

Igår blev det mycket dvd. En riktig usel film, Diary of a Mad Black Woman, och en bättre, en amerikansk nyproduktion av Hong Kongrullen Infernal Affairs. Jack Nicholssons gangster och hans filosofi fick mig att tänka på Vargen i Bamse. Det enda jag egentligen kommer ihåg av Vargen var hans: det man inte har, och det man inte kan få - det tar man. Som liten fick man ju klart för sig att det var fel. Och det är klart, pratar man om att stjäla så, men det är en ganska viktig attityd för entreprenörskap. Oavsett om man är Richard Branson, en gangster spelad av Jack Nicholsson, eller om man utvecklar ett surfingföretag på Teneriffa.