Februarioskuld

Om man lever utan vinter på fyra år tror jag att man blir vinteroskuld på nytt. Därför frågade jag en betydligt mer erfaren Sara, hur man ska hantera kylan. "Om du tar en T-shirt, din WCT-jacka och din bruna* så borde du klara dig."
Först tog jag inte henne på allvar. När jag insåg att hon faktiskt var allvarlig, berättade jag att så brukar jag klä mig för en s o m m a r k v ä l l i Sydafrika. Sen klädde jag på mig en T-shirt, en collegetröja, en WCT-jacka och en halvtjock höst-vinter-vårrock, toppad med mössa, handskar och halsduk. Jag frös bara lite grann, men det var uthärdligt.

*En tunn vår-sommar-höstjacka

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholm, kyla, vinter, februari, kläder

Hemma igen ...

Klockan 08.00 i morse kammade jag in lite extra pomada så att min sidobena låg alldeles perfekt. Jag putsade upp mina sångochdansskor alldeles högblanka, rättade till slipsknuten och åkte till kontoret ... eller ... äh ... riktigt så var det kanske inte ... Det var i en cityanpassad surfstil jag tog mig till mitt första möte på mitt nya jobb, måndagsmöte på en skönt anpassad surfig tidpunkt - klockan 11.00. Från och med nu ska jag alltså kombinera att arrangera kitesurfcamps med Chohoo, med ett till jobb, som Affärsutvecklingschef på PR-byrån Goodybag. Nu ska jag alltså hjälpa de tvåfaldiga pristagarna i PR-branschens egen effekttävling Spinn, att skapa ännu mer affärer. Så om ni känner att ni vill ha hjälp att skapa ännu mer PR med silvermedaljören i 2008 års B2B-kampanj och guldmedaljören i 2007 års B2C-kampanj ... just det ja, ring eller mejla mig!

Det blir alltså inget vårcamp med Chohoo, men däremot kommer en hel del annat spännande att ske. Håll ögonen öppna helt enkelt.

Världens mest ondskefulla flygbolag

Killarna på Best Africa i Blouberg hjälpte mig att packa min surfbräda till ett snyggt och smäckert paket. Det var min sista kontakt med godhet. Morgonen därpå stod jag och mitt paket vid Brittish Airways incheckningsdisk. "Vi tar inte emot surfbrädor" sa den buttra Brittish Airways damen.
"Det är ingen surfbräda, det är ett bord." Sa jag trött och sönderstressad efter att ha stått och blivit tillbakahållen i skatteåterbäringskön.
"I vilket fall är brädan, hrmppf, bordet för stort. Du får ta den med cargo." sa samma dam hånfullt.
"Men!"
"Inga men! Cargo!"
Och så fick jag svansa bort till något skumraskföretag som var partners med Brittish Airways. De blåste mig på ungefär lika mycket som brädan kostade i inköp. Jag vet att jag sagt det förr, men nu menar jag det verkligen: Jag ska aldrig mer flyga med Brittish Airways. Jag hoppas vidare att alla med ett surfarhjärta hänger med i min bojkott. Slutligen önskar jag att de går i konkurs.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, resa, flygbolag, brittish airways, ondska, ba

Miguel Willis

Häromdagen träffade jag Miguel Willis på stranden. Det är en skön mate från Oz som åker runt i världen i en gammal Mitsubishijeep. Nu är han mitt i en runda från Kenya över till Namibia för att sen åka från SA tillbaka till Kenya, längs östkusten. I princip följer han bara vindprognosen runt kusten. Han inspirerar mig.

Det bästa med Doodles

”Och det bästa med Doodles,” förklarar jag för Frida och Sara, inför torsdagens Happy Hour ”är att man bara packar ihop kajten och går dit. Om man duschar innan känner man sig överklädd.”
Under kvällen kommer Frida och Sara och beklagar sig över att alla andra tjejer var så piffiga, att det bara var de som inte duschat. ”Just det ja!” kommer jag på. ”Det var nog om man är kille som man inte ska duscha.”

Världens bästa säsongsavslutning

Vågprognosen lovade väldigt gott, fyra och en halv meters svall med 14 sekunders intervall. Utfallet blev inte riktigt så bra, men väl tillräckligt bra. Tillräckligt för att få tre dagars skön vågridning i Blouberg. Tror det är svårt att få till en bättre säsongsavslutning.

Min tiggarattraktion

När vi kom till Kapstaden sa jag till Frida och Sara: "Om ni bara håller er till mig, kommer ni att slippa hantera tiggare. De dras till mig som flugor till kodynga."
Jag vet inte riktigt vad det är som skapar min tiggarattraktion. Ola menade att jag utstrålade svaghet, liksom rovdjur alltid går på flockens svagaste. Själv tror jag dock lite bättre om mig själv. Jag tror att jag har en jesusliknande karisma som utstrålar empati, godhet och socialt patos. Sen kanske jag inte är riktigt lika bra på mirakel och goda gärningar som min look-a-like. Sara och Frida tycker i alla fall det ska bli skönt när jag åker hem ... så de inte ens kommer i närheten.

Så höjer du din status bland instruktörskollegorna.

Frida lär sig väldigt snabbt. Efter några dagar på Sardinien och några dagar här, började vi träna hopp. Dorota, som också är instruktör, blir fundersam och frågar vad vi håller på med. Jag berättar att vi tränar hopp och nu ska hon försöka backroll, för att få till poppet ordentligt. Hon ser ut som ett frågetecken i ansiktet. ”After only this time? Maybe you can teach me the backroll? I’ve got problems doing it perfectly.”

Har jag berättat om min ormfobi?

Jag skulle bara hem och hämta min dator, men när jag kör in på gården ringlar sig trägårdsslangen sakta fram över gräsmattan. När jag kör fram stannar den och stirrar på mig. Sen backar jag bort varpå en meter lång trägårdsslang, med en diameter på omkring sex centimeter, ringlar sig vidare mot grannen. Sa jag att jag hade ormfobi?

Sista dagen i Langebaan

Dags att packa ihop och runda av i Langebaan. Massa admin och fix, men nu börjar allt bli klart. Imorgonbitti åker vi till Kapstaden och kör lite vågor ...

Likheten mellan en kitesurfare och en modebloggare

Det är inte ofta jag börjar svettas och det börjar pirra i magen när jag kollar internet. Men när jag öppnar Windgurus prognos för onsdagen blir jag alldeles bubblande i hela kroppen. Ett svall på 4,9 m och med 14 sekunders intervall försätter mig i samma stämning som en 16_årig modebloggare som får se en gullig klänning: Cravings, cravings ... måste ha!

Loopande pungsmärtor

Ett av mina mål med denna säsong, var att lära mig … eller snarare våga göra kiteloopar i Ruben Lentenstil – megaloops. Så kom en dag med skön 18-knopsvind och jag kände att min tid hade kommit. Jag började lite försiktigt, för att öka allt eftersom. Så plötsligt fick jag till höjden, jag loopar kajten, jag dras med, kajten går runt och jag landar … och känner en fruktansvär smärta i pungen. Jag åker in till stranden, vilar, gör ett nytt försök och … en fruktansvärd smärta i pungen. Jag får inte ihop det. Hur kan effekten av att kajten loopar ett varv i vindfönstret, leda till smärta i min pung? Det känns onekligen ganska långsökt. Och sen alldeles för pinsamt för att fråga … fast … om inte förstås … nästa gång jag träffar Ruben blir det nog: ”Howzit Ruben, I’ve got a friend that hurt his balls , every time he loops the kite. Can you give him some advice?”

En riktigt ruskig sak

Min instruktörskollega råkade ut för en riktigt ruskig sak. Egentligen var det hans elev som drabbades, men det blev ganska obehagligt för Simon också. De stod ute i midjedjupt vatten och skulle öva start och landning. Eleven drar till sig kajten lite för kraftigt så att den börjar dra. Då får han panik och krampar tag i bommen ännu hårdare. Han flyger upp och iväg. Inför landningen sträcker han ut benet som om han var på väg att ta ett jättekliv. Foten slår i backen och går av. Det brutna benet fortsätter ut genom huden och ner i sanden. Foten hänger och dinglar. Det är så illa att när han kommer till sjukhuset 45 min senare, överväger läkarna att amputera foten helt.

Jag skulle säga att den viktigaste lärdomen av detta är att om man ska instruera i starka vindar, bör man koppla en leash från sig själv, till en punkt som helt tar ur kraften ur draken, t.ex. den femte linan. Om eleven krampar och flyger iväg, kommer den femte linan att utlösas och kajten förlorar all sin kraft. Men hur gick det med foten då? Jo, killen hade en kompis med sig som inte gick med på att de skulle amputera. Istället skickade de iväg honom till Kapstaden, där de lyckades rädda foten.

Årets kitebild

Eller kanske snarare förra årets ... oavsett sitter jag och laddar upp en rackarns massa bilder. Hittills har det kommit in 75 bidrag till Chohoo Kitesurfing Photo Award. Sista dagen är på söndag, den 25:e. Så det finns fortfarande tid att rota fram dina bästa kitebilder ur fotoarkivet och skicka dem till ckpa@chohoo.com. Eller förresten glöm det. Det blåser ju ute. Så vem vill sitta på ett internetcafé och ladda upp bilder i timme efter timme?