Det senaste från Johans jobbjakt

Jag har ju inte uppdaterat varenda liten statusförändring i min jobbjaktstävling på bloggen, men nu är det dags att berätta lite om hur det går. Avsikten från början var att sälja in nyheten om tävlingen till en tidning, men ingen nappade på idéen så mycket att de gjorde något av den. Därför blev tävlingen enbart en mindre tävling i mitt eget nätverk, men det har inte varit utan resultat för det.

Jag har haft omkring 350 besök på mitt CV, fått in massor med tips, varit på fyra intervjuer och har åtminstone en till i dagarna. Jag har fått ett jobb som säljare på Addnature och det kommer väl till pass. Det har ju inte direkt gått att fylla på A-kassedagarna när man jobbat utomlands sedan 2005. Än så länge har ingen vunnit någon kitekurs, men några lyckliga vinnare har vunnit boken Kiteboarders Handbook.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

När kitesurfing blev en familjesport

Nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Eller det kanske redan har börjat. Eller så börjar det när Signe kommer i mars. Oavsett så blir Signe inte ensam kitebaby i Stockholm. Efter lite minglande runt på stränder och kitepubar, kan jag bara konstatera att det är närmare tio av Stockholms kitefamiljer som väntar tillökning i januari till mars. Nu när kitesurfing kommer att kombineras med barnpassning, då är det väl dags att skrota myten om kitesurfing som extremsport. Sen kan man nog misstänka att det verkligen stämmer att det blåser mindre och mindre i Sverige. I vart fall ser det ut som om våren 2009 var extremt vindfattig i Stockholmstrakten.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, vind, stockholm, kitebaby, kitefamilj, extremsport

På Torö behöver man 100 procent

Nu var det ganska exakt en månad sen det var någon vind att tala om. Men igår blåste det. När jag plockade ihop mina saker insåg jag att jag inte tänkt på att ta hem mitt underställ med huva. Jens väntade med bilen utanför medan jag snabbt letade alternativ. På parkeringen bytte jag om till ett vanligt superunderställ från Craft, samt dräkt, handskar och skor i neopren. Till huvudet hade jag hittat en gammal balaclava i ullfrotté från min tid som officer, tror jag. Den var i vilket fall grön. Över detta tog jag en skaljacka och tajtade till huvan så att den satt åt ordentligt kring huvudet.


Stenstranden var kall och bister. Havet var kallt och gråsvart. Men vågorna såg stora och inbjudande ut. Det här skulle kunna bli min första riktiga vågsession på Torö. Jens gled ut före mig och när jag fått på mig brädan och var på väg ut genom vågorna var jag helt säker på att det var han som låg längre fram i min linje. Det var en likadan Waimandrake, men när den gippade var det inte Jens. Istället upptäckte jag honom på stranden. Han hade blivit spolad, tappat brädan, tappat draken, fastnat med en lina under en sten och dragit av en lina. Tråkigt.


De andra drakarna gick upp efter ett tag och sen var jag själv på vattnet. Normalt gillar jag den känslan, men när det är riktigt kallt är känslan av utsatthet så mycket mer påtaglig. Folk fryser ju ihjäl i kallt vatten. Men jag var varm i min modifierade våtdräkt. Lite för varm faktiskt. Det blev bättre när en våg bröt över mig och jag blev blöt. Vågorna bröt rakt i vindens riktning. Jag har aldrig åkt vågor i rak onshore tidigare så det tog en stund att fundera ut hur jag skulle bete mig. Men när en och annan större våg, helt rev bort allt vatten och blottlade havsbottens svarta stenar, fanns det inte mycket att fundera på. Det var bara att gå på instinkt och styra undan. Jag fick några fina vågor, men när jag började känna trötthet gick jag upp. På Torö behöver behöver man 100 procent mental skärpa ... samt några bistra bilder från Jens Iphone, för att bryta av mot all intilliggande skärpa.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, torö,

Kiteforumen och Facebook leder

Det har gått några dagar sedan jag lanserade min jobbtävling och det har hänt lite saker. Några tips har rullat in och några konkreta erbjudanden. Mestadels erbjudanden som man kan definiera som kortare uppdrag, och ett uppdrag är ju helt åt rätt håll.

Tävlingen är ju inte bara en jobbjakt utan det är också mitt experiment på hur nätverk och sociala media fungerar i till exempel jobbsökande. Och det har ju gått helt okej. Sedan den startade i tisdag har jag fått 276 besök av 235 besökare. Intressantare är varifrån trafiken kommer. Det mesta kommer från Kitenation och Surfzone, som tillsammans levererat 134 besök. Näst mest kommer från Facebook som leverat 66 besök. Sämst i klassen är Twitter som gett 3 besök.

Resultatet tror jag har jag med nätverk att göra. I kitevärlden vet många vem jag är. På Facebook har man mest kompisar. Twitter däremot har en annan funktion. Där har man en publik. Visst kan man knyta kontakter och få hjälp, men oftast bara om någon vet man är. Därför är kitevärldens forum och Facebook bättre för mig.

- Men vad är det här? Din blogg brukade ju vara kul. Det här är ju astrist, sa Sara när hon fick läsa igenom inlägget.

Nu har jag läst igenom det en gång till. Jag erkänner. Sara har rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, media, jobb, sociala media, facebook, twitter, forum, kitenation, surfzone, nätverk, jobbsökande, johans jobbjakt

Johans jobbjakt

- Hjälp Johan till hans nästa jobb och vinn en kitesurfingkurs

Tävlingen:

Johan har levt drömmen och kitesurfat världen runt. Nu behöver han ett nytt jobb. Hans tjej Sara har en bulle i ugnen, så Johan måste kunna försörja baby Signe. Johan tror att han ska jobba med marknadsföring/PR men han kan ha fel, han kanske hellre borde bli allsångsledare eller upptäcktsresande. Kommer du på ett jobb som passar och ger honom en ledtråd, är du med i tävlingen. En ledtråd kan vara ett telefonnummer till, eller ett möte med, en potentiell arbetsgivare. Om Johan blir glad och tackar ja till det jobb du föreslagit, blir du den lyckliga vinnaren av Johans jobbjakt.

Johans CV och annan bra information finns på denna blogg och hans kiteskola på chohoo.com. När du får nys om ett lämpligt jobb tar du kontakt med honom och ger honom din ledtråd. Om din ledtråd leder till en intervju har du direkt vunnit boken Kiteboarders Handbook. Om din ledtråd ger ett jobb har du dessutom kammat in första priset. Om Johan har svårt att välja mellan flera bra jobberbjudanden, får den som inte vinner tröstpris.

Tävlingen pågår tills Johan har ett anställningskontrakt i sin hand. Vad väntar du på? Ut och ragga ledtrådar. Det finns bara en vinnare.

Priser:

1:a pris: En komplett kitesurfingkurs på Gärdet och Sandhamn, värd 3500:-

(Erhålles av vinnaren som föreslagit det jobb Johan slutligen tar)

2:a-50:e pris: Ett exemplar av boken Kiteboarders Handbook, värd 150:-

(Erhålles av dem som ger ett förslag som gör att Johan får gå på intervju)

Tröstpris: En grundkurs på land på Gärdet, värd 800:-

(Erhålles för ett förslag som skulle kunnat vinna, men inte gjorde det)

Priserna är ej personliga och kan därför skänkas eller säljas vidare. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

Här hittar du Johans CV

Skicka din ledtråd till johan@chohoo.com

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

Vinn en kitesurfingkurs

Imorgon klockan 14.00 börjar vi årets jobbigaste tävling på En kitesurfares dagbok. Du kan vinna en komplett kitesurfingkurs värd 3500 kr. Men det finns också andra fina priser. Du som är med och tävlar kommer att skapa omvälvande förändringar. Ingen har en aning om var det kommer att sluta. Men det börjar imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

En extremt jobbig tävling

På tisdag börjar en extremt jobbig tävling här på En kitesurfares dagbok. Den börjar klockan 14.00 och kommer sluta precis när och hur som helst, men saker och ting kommer inte att vara sig lika efteråt. På tisdag alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

När Danmark skaffade sig ett psykologiskt överläge

Vi är på väg hem från Portugal och blir stoppade i incheckningen.

- You need to pay for the boardbag, säger incheckaren.

- But we've already paid, försöker jag och blir ivägskickad till Air Frances flygplatskontor för att fortsätta diskussionen.

- You need to pay for the boardbag, säger Air Francemadammen.

- But we've already paid, försöker jag igen men blir lite osäker om verkligen är fallet.

- We've paid on the internet, fortsätter jag ännu mer bestämt för att dölja min osäkerhet.

Air Francemadammen sätter emot och både jag och Sara sätter tillbaka. Jag tror att hon tröttnar tillsist och hittar på en undantagsregel så att vi kan slippa undan utan att betala. Och hon kan slippa oss utan att tappa ansiktet. Upprymd går jag tillbaka och tänker att jag nog öppnade bra.

På planet får jag och Sara inte sitta bredvid varandra utan jag hamnar bredvid en man som ser mycket bister ut. Den airconditionifierade flygplansluften gör att jag nästan direkt börjar nysa. Jag böjer mig framåt och håller för. Varpå den bistre mannen tilltalar mig på danska.

- Du får hålle foer naer du nyser, säger den bistre.

- Det gjorde jag, men det var verkligen inte meningen om det kom på dig, svarar jag ursäktande.

- Du får hålle foer foer fan og så kan du slude ryssle.

- Ryssle?

- Ja, ryssle, säger han och snörvlar med näsan så att hans långa näshår nästan slår i stolen framför.

- Det aer meie meie ohygglig, du kan fagtisgt be flugevardinnan om naesdug, avslutar han argt.

Jag är verkligen inte van att bli utskälld på det viset. Jag stammade fram ett svar men han slog omkull det på stört. Med all min tidigare upprymdhet som bortblåst, lutade jag mig svarslös tillbaka och började undra vad som hänt. Jag tänkte på tusen repliker innehållades "Danskjävlar" men det kändes bara lågt.

Så landar vi på Charles de Gaulle och jag skiljs från min surdansk. Precis i gången mot terminalen kommer jag på vad jag borde sagt till honom. Om jag berättat att det också är ganska otrevligt att skälla på folk. Men att han däremot både hade varit trevlig och blivit av med snörvlandet om han, som satt närmast gången, hade gått efter en näsduk. Hade jag bara hunnit få fram den kommentaren innan vi landade hade det varit lika. Nu gick Danmark istället därifrån med 1-0. Danskjävlar.

Den vinner som är trägen

Först åt vi de godaste grillade Sardinerna jag någonsin ätit. Sen började jag se lite krusningar i vattnet. En kite åkte upp i luften utanför Troia. Då tyckte jag det var dags att ta mig till Guincho för att få både vind och vågor ... När vi kom dit rullade en tät dimma in över stranden och det gick knappt att upptäcka vattnet. Vågorna hörde vi, men vinden såg vi inte tillstymmelsen till.


Nästa försök var i Lagoa de Albufeira. Inte en tillstymmelse till vind men det var sol och vågor. Jag skulle bara leta upp en surfbräda att hyra så skulle allt bli bra ändå. Jag gick till ett center. Stängt och låst. Jag gick till en restaurang en bit bort. De skickade tillbaka mig. Fortfarande stängt. Jag gick tillbaka till standen igen. Då stack de två SUP-surfarna neråt lagunen. Jag jagade ifatt dem tills jag var där jag startade från början. Och så hade jag helt plötsligt fått hyra en bräda av Rui Meira. Men när jag kom ut rullade dimman in. Utan full sikt blev det extra knepigt med balansen och det blev inte riktigt lika kul. Utan att ha tagit en enda våg fick jag paddla tillbaka igen.



Tredje gången gillt heter det ju och vi tog oss upp till Guincho vid nästa lovande prognos. Och till råga på allt blåste det när vi kom upp. Jag riggade toksnabbt och stack ut. Kunde precis hålla höjd några repor, men sen dog det nästan helt. Under min korta session hade jag reggats på webbkammen och lockade dit tre till kajtare ... så vi kunde vänta på vind tillsammans.


Sista dagen skulle det både blåsa och regna. Men efter tidigare vindleveranser hade jag inte alltför stora förhoppningar och följde därför med marathontränade Pedro ut på en löptur. När löpturen var färdig och jag var jag likaså, började faktiskt vinden att blåsa. Bara att rigga draken och bege sig ut i Costa Caparica där vi också bodde. Vågor och vind, men inte helt tillräckligt med vind. Jag fick köra en downwinder längs stranden och sedan gå två kilometer tillbaka. Efter mitt marathonlöppass var jag så trött att jag inte orkade kajta mer. Men jag fick i alla fall till sist kitesurfa vågor i Portugal - trägen vinner.

Hitta vind och plats att kitesurfa på

För att ta sig ut och kitesurfa krävs en hel del planering, framför allt om man bor i Stockholm. Här är det knappast någonsin lönt att bara åka till stranden och vänta på vind. Innan man kan ge sig ut och segla, bör man alltså kunna förstå väderprognoserna. Det finns en uppsjö av olika prognosverktyg att använda, men efter snart en säsong med kurser i Stockholm har jag tyckt mig märka att det är Windguru som fungerar klart bäst, förutsatt att man använder PRO-versionen. Men likaväl som alla andra meteorologitjänster är detta ingen exakt vetenskap. Det är enbart matematiska modeller som gjorts begripliga. Ofta är en prognos som ligger längre bort än fem dagar fram i tiden lika värdefull som en prognos gjord i kaffesump, därefter börjar de bli intressanta. Två dagar fram i tiden är ofta prognosen tillförlitlig, men det är fortfarande bara en prognos.

När man öppnar Windguru kommer man till prognossidan. Det är denna sida man använder mest. Visst är prognoskartan bra. Där kan man se hur vinden beter sig i geografin, men den finns bara i PRO-versionen (i.o.f.s. gratis på Windfinder)


I den översta rutan väljer man sin plats. Har man inte några favoriter inlagda, söker man i platsmenyn. Sen får man upp GFS-prognosen överst. Den är inte superdetaljerad men täcker hela världen. Jag brukar börja med att titta på den. Överst står dag, datum och klockslag. Man får inte ta allt för allvarligt på klockslaget utan se det mest som en ledtråd. Sedan kommer vindstyrkan. Jag brukar alltid ha den i knop eftersom det är den enhet man använder i resten av världen. Om man tycker det är svårt med vindar i knop räcker det att dela knopvinden med två för att få styrkan i m/s. Pilen pekar ut vindriktningen, om den pekar snett upp till höger betyder det att det blåser sydväst (och att det blåser sydväst betyder att det blåser från sydväst mot nordost). Nästa punkt handlar om temperatur och den spelar inte så stor roll. Molntäcke spelar däremot en viss roll, vinden är alltid jämnast och finast när det inte är moln. Nu ser man ju inte på Windguru om det är Cumulonimbusmoln, men i så fall ska man passa sig. Regnet spelar ju inte heller så stor roll förutom att efter en regnfront brukar vinden mojna en stund. Stjärnan är Windgurus betyg på prognosen. Betyget är baserat på windsurfare så det är inte så mycket att bry sig om. Det räcker med att veta att tolvan är bra från sju till ungefär tio m/s, nian är bra från tio till femton m/s och sjuan är bra från fjorton till kanske tjugo m/s (om man är i 75-kilosklassen). Nedanför GFS hittar man prognoser från WRF-modellen.

WRF har en mer detaljerad prognos än GFS, men är å andra sidan inte världstäckande. Den sträcker sig kortare fram i tiden och ger möjlighet att följa vinden bättre under dagen. Dessutom finns också med en post om vindbyarnas hastighet. Vill man få en mer exakt uppfattning om vindstyrkan, har jag upplevt att WRF är bättre.

Skulle det vara så att prognosen inte passar för ens lokala spot, kan man ta en titt på spotguiden. Den har filter för region och vindriktning, vilket gör att den är ett bra verktyg för att hitta den närmsta lämpliga spot för aktuell vind. Sen är det bara att ta sig till platsen. Har man ingen egen bil kan man hitta någon att samåka med på Kitenations stockholmsforum, annars finns ju alltid SL.

Bortskämd eller fast?

För att klara livhanken som Stockholmare har jag ju varit tvungen att ta ett riktigt jobb också. Ett jobb som man jobbar på mellan nio och fem. Ett jobb där man sitter bakom en dator och pratar i telefon. Ett jobb där man gör powerpointpresentationer och går på kundmöte. Det känns konstigt. Jag är ju van att rätta mitt liv efter vinden, inte efter kalendern.

Men så idag började det blåsa. Jag kände hur jag var på väg att kasta loss och ge mig hän. Jag inväntade en signal som kunde få mig att strukturera om dagen. Så kom ett sms: "Blåser 8-9 m/s och är lite småvågor. Ok men inte episkt."

Jag satt kvar. Jag vet inte om det är ett gott tecken. Betyder det att jag har kommit in ordentligt i niotillfemhjulet, eller är det bara ett tecken på att jag är alldeles för bortskämd på löjligt bra kiteupplevelser?

I vilket fall ser det ut att blåsa ordentligt i helgen, så jag hoppas på att kunna jobba av lite kitekurser.

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

Chohoo i Outside

Senaste numret av outdoortidningen Outside innehåller en artikel av mig och en artikel om mig. Bara framsidan som saknas för en full pott alltså. Artikeln av mig handlar om de kitesurfing i skärgården och de offpistäventyr som jag försöker förverkliga just nu. Artikeln om mig handlar om när Magnus skulle försöka lära sig kitesurfa, men dessvärre la vindprognosen ner helt och fullt. Jag hoppas jag får fler tillfällen att lära honom att kajta, för det var en skön prick med en massa historier att berätta.

Det blev kanske inte så mycket kajtande

Precis framför biljettluckorna till Gotlandsfärjan fanns en öppen yta. Den passade perfekt för att starta drakarna ... om det bara funnits vind just där. Istället gick vi längst ut på bryggan och ... visst blåste det. Prognosen sa att det förvisso redan skulle vara tillräckligt med vind och att det dessutom skulle öka. Startplatsen var tajt. Längs bryggan stod elstolpar uppradade, men det borde gå att få upp draken mellan dem.

Först slängde vi upp min drake. En lina fastnade runt en stolpe. Både jag och Jens reagerade blixtsnabbt. Jag sprang rakt emot stolpen, Jens sprang rakt emot stolpen, och på något sätt fick vi loss linorna. Draken flög. Det var inte mycket tryck, men den flög. Det borde räcka för att ta sig ut till vinden. För med dagens prognos kunde det ju bara inte inte blåsa ... vi måste ha befunnit oss i ett lokalt lä. Trodde vi. Jens drivstartade sin drake och vi satte av, ut mot Mysingen, med drakarna i kontinuerliga åttor. Det räckte för att ta oss ut från sundet mellan Nynäshamn och Inre gården. Sen dog vinden helt. Det var inte ens en bråkdel av de 9-10 m/s som både Windguru och Foreca lovat.


Två timmar senare hade vi flutit iland vid Kattudd på Yxlö. Det var inte riktigt i närheten av varken Dalarö eller en tunnelbana. Det var bara att ringa världens snällaste flickvän och börja traska. Eller snarare klättra, huka, hoppa och snubbla ... över sju stycken feta kantareller. Plötsligt fick vår misslyckade offpisttur mellan Nynäshamn och Dalarö en helt ny innebörd. Vi hade helt enkelt gjort en svamputflykt. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nynäshamn, äventyr, offpist, yxlö, svamp