När Danmark skaffade sig ett psykologiskt överläge

Vi är på väg hem från Portugal och blir stoppade i incheckningen.

- You need to pay for the boardbag, säger incheckaren.

- But we've already paid, försöker jag och blir ivägskickad till Air Frances flygplatskontor för att fortsätta diskussionen.

- You need to pay for the boardbag, säger Air Francemadammen.

- But we've already paid, försöker jag igen men blir lite osäker om verkligen är fallet.

- We've paid on the internet, fortsätter jag ännu mer bestämt för att dölja min osäkerhet.

Air Francemadammen sätter emot och både jag och Sara sätter tillbaka. Jag tror att hon tröttnar tillsist och hittar på en undantagsregel så att vi kan slippa undan utan att betala. Och hon kan slippa oss utan att tappa ansiktet. Upprymd går jag tillbaka och tänker att jag nog öppnade bra.

På planet får jag och Sara inte sitta bredvid varandra utan jag hamnar bredvid en man som ser mycket bister ut. Den airconditionifierade flygplansluften gör att jag nästan direkt börjar nysa. Jag böjer mig framåt och håller för. Varpå den bistre mannen tilltalar mig på danska.

- Du får hålle foer naer du nyser, säger den bistre.

- Det gjorde jag, men det var verkligen inte meningen om det kom på dig, svarar jag ursäktande.

- Du får hålle foer foer fan og så kan du slude ryssle.

- Ryssle?

- Ja, ryssle, säger han och snörvlar med näsan så att hans långa näshår nästan slår i stolen framför.

- Det aer meie meie ohygglig, du kan fagtisgt be flugevardinnan om naesdug, avslutar han argt.

Jag är verkligen inte van att bli utskälld på det viset. Jag stammade fram ett svar men han slog omkull det på stört. Med all min tidigare upprymdhet som bortblåst, lutade jag mig svarslös tillbaka och började undra vad som hänt. Jag tänkte på tusen repliker innehållades "Danskjävlar" men det kändes bara lågt.

Så landar vi på Charles de Gaulle och jag skiljs från min surdansk. Precis i gången mot terminalen kommer jag på vad jag borde sagt till honom. Om jag berättat att det också är ganska otrevligt att skälla på folk. Men att han däremot både hade varit trevlig och blivit av med snörvlandet om han, som satt närmast gången, hade gått efter en näsduk. Hade jag bara hunnit få fram den kommentaren innan vi landade hade det varit lika. Nu gick Danmark istället därifrån med 1-0. Danskjävlar.

Den vinner som är trägen

Först åt vi de godaste grillade Sardinerna jag någonsin ätit. Sen började jag se lite krusningar i vattnet. En kite åkte upp i luften utanför Troia. Då tyckte jag det var dags att ta mig till Guincho för att få både vind och vågor ... När vi kom dit rullade en tät dimma in över stranden och det gick knappt att upptäcka vattnet. Vågorna hörde vi, men vinden såg vi inte tillstymmelsen till.


Nästa försök var i Lagoa de Albufeira. Inte en tillstymmelse till vind men det var sol och vågor. Jag skulle bara leta upp en surfbräda att hyra så skulle allt bli bra ändå. Jag gick till ett center. Stängt och låst. Jag gick till en restaurang en bit bort. De skickade tillbaka mig. Fortfarande stängt. Jag gick tillbaka till standen igen. Då stack de två SUP-surfarna neråt lagunen. Jag jagade ifatt dem tills jag var där jag startade från början. Och så hade jag helt plötsligt fått hyra en bräda av Rui Meira. Men när jag kom ut rullade dimman in. Utan full sikt blev det extra knepigt med balansen och det blev inte riktigt lika kul. Utan att ha tagit en enda våg fick jag paddla tillbaka igen.



Tredje gången gillt heter det ju och vi tog oss upp till Guincho vid nästa lovande prognos. Och till råga på allt blåste det när vi kom upp. Jag riggade toksnabbt och stack ut. Kunde precis hålla höjd några repor, men sen dog det nästan helt. Under min korta session hade jag reggats på webbkammen och lockade dit tre till kajtare ... så vi kunde vänta på vind tillsammans.


Sista dagen skulle det både blåsa och regna. Men efter tidigare vindleveranser hade jag inte alltför stora förhoppningar och följde därför med marathontränade Pedro ut på en löptur. När löpturen var färdig och jag var jag likaså, började faktiskt vinden att blåsa. Bara att rigga draken och bege sig ut i Costa Caparica där vi också bodde. Vågor och vind, men inte helt tillräckligt med vind. Jag fick köra en downwinder längs stranden och sedan gå två kilometer tillbaka. Efter mitt marathonlöppass var jag så trött att jag inte orkade kajta mer. Men jag fick i alla fall till sist kitesurfa vågor i Portugal - trägen vinner.

Vad händer på Sydafrikas västkust?

På juldagen var samtliga instruktörer på centret lediga. Vi planerade en roadtrip med kitesafari upp längs västkusten. Självklart blev juldagen helt utan någon vettig prognos så vi struntade i prefixet kite och jag, Fiffi, Thomas och min tuffa äldre kompis Steve körde ändå. Ryktet sa att västkusten bara fortsätter som en öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia, och att landskapet bakom bara är en trist buskstäpp utan någonting alls. Ryktet stämmer ganska bra och här är några av västkustens pärlor:

En öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


En trist buskstäpp utan någonting alls.


Juldagslunchpicknick på en lagom tacky handduk mitt i en trist buskstäpp utan någonting alls.


Spaning på flamingos, strutsar och andra konstigare fåglar i den trista buskstäppen utan någonting alls.


Bestigning av sandynerna längs den öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Besök hos den sälkoloni som faktiskt utgjorde ett avbrott i den annars så öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Andra bloggar om: sydafrika, surfliv, jul, kompisar, resor, roadtrip, kitesafari, västkusten, pärlor, sandstrand, vågbryt, namibia, landskap, buskstäpp, pick nick, fågelskådning, sanddyner, sälkoloni, sälar

Visumhämtning

Mitt visumansökan var godkänd så jag och Thomas fick en tur till Home Affairs i Malmesbury. Nu var det inga sura miner längre. Vi fick tillbaka våra pass med ett leende och ett vänligt ”Enjoy your stay.”
På vägen hem åkte vi igenom nationalparken härintill. Det hela blev ett slags expressturism. Vi stannade till vid alla viktiga stopp, sanddynerna, klippformationerna och den gamla farmen som numer är restautang och besökscenter. Här fick jag se avgjutningar av 120 000 år gamla fotsteg från en flicka som hette Eve. Det är tydligen de äldsta fotsteg som finns bevarade. Imponerande. Ännu mer imponerande var att de lyckats ta reda på hennes namn.

Andra bloggar om: surfliv, visum, administration, pass, resor, historia, nationalparker, arkeologi, fossiler, paleontologi, restaurang, besökscenter

Min nya våtdräkt

Det är Kelbys sista dag idag. Imorgon åker vi till Kapstaden, dels för att ordna mitt visum och dels för att lämna honom på flygplatsen. Det har varit kul att dela lägenhet med honom. Han är ungefär som en liten hund: antingen fullt ös eller så sover han. Men de senaste dagarna har vi jobbat med förberedelser för ta Chohoo till Mauritius, så vi kommer snart att ses igen. Nu när han åker till varmare vatten, lämnar han kvar sin våtdräkt som avskedsgåva. Självklart blev den signerad.

Andra bloggar om: surfliv, kompisar, resor, chohoo, mauritius, våtdräkt, kapstaden, visum, avskedsgåva,

Sydafrikanska pärlor

Mamma och Pappa ringde och berättade att de kommer ner. Även om vi inte träffas speciellt ofta har de fortsatt att vara den tryggaste punkten i mitt liv, långt efter det att jag flyttade hemifrån. Så jag ser verkligen fram emot att få hänga lite med dem i januari. Kanske ta med dem till Tulbagh och Saronsberg. Kanske upptäcka lite andra läckra vingårdar. Kanske åka den där Garden Route, vägen mellan Mossel Bay och Port Elizabeth som tillsammans med Krugerparken ska vara Sydafrikas två främsta turistattraktioner. Fast personligen tror jag att en lördagskväll på Flamingo Palace i Langebaan också borde upp på listan över Sydafrikas främsta turistattraktioner. Till dess får vi väl se detta nattklubbsfenomen som en oupptäckt folkloristisk pärla. Fast jag är inte helt säker på att Mamma och Pappa uppskattar den sortens etnografiska pärlor.

Andra bloggar om: sydafrika, resor, garden route, krugerparken, langebaan, mossel bay, port elizabeth, turistattraktioner

Ett missat samtal på mobilen

Jag ringer tillbaka och det är Angus, skulptören som tog med mig till Saronsberg. Han undrar om jag vill låna hans bakkie när hans workshop har semester. Den är uppe i Pretoria, vilket betyder att jag kan få lite roadtripping och upptäcka landet när jag kör ner den till Langebaan. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det hela låter liksom för bra för att vara sant. Lyckas ändå klämma ur mig ett ”Tack, jättegärna”.

Andra bloggar om: surfliv, kompisar, resor, roadtrip, bila, bil, sydafrika, pretoria

No wind, no money, no funny

Så i brist på riktigt kul tog jag och min instruktörskollega Thomas ut varsin kajak, för att utforska kusten. Vi blev landspolade på beachrestaurangen Die Strandloper och steg ombord rakt in i Jack Sparrows Black Pearl, åtminstone var det så det kändes. Fast istället för Jack och pirater var stället ockuperat av ett fototeam som skulle ta bilder för något norskt klädmärke. Så mitt i myllret träffade jag Anna-Karin en svensk stylist boendes i Paris. Kul att prata lite svenska för en gångs skull.

Andra bloggar om: surfliv, resor, kajak, paddling, black pearl, jack sparrow

Langebaan safari

Efter att ha fått min tjänstecykel, begav jag mig ut på upptäcktsfärd runt Langebaan. Cyklade uppför kullen för att leta stigar, frågade om vägen och fick en ny kompis. Alla är så öppna och tillmötesgående så att så fort man börjar prata med någon, om något, blir man kvar för ett tag, tills konversationen är slut. Ingen är stressad, alla har tid och tycker dessutom att det är kul att träffa nya människor. Det passar mig perfekt. Jag fick tips om att cykla till nationalparken där det fanns gott om schyssta cykelstigar, men på vägen dit hittade jag en liten stig. Jag tycker om att vara vilse så jag svängde in på den för att se vart den tog vägen. Så småningom hamnade jag precis ovanför Shark’s Bay. På vägen hann jag se tre antiloper, två sköldpaddor och massor av konstiga fåglar. Räknar man med de två valar som var inne i Langebaan Lagoon häromdagen, har jag fått en ganska okej safari. Det kanske inte går upp mot ”Big Five”, men jag är ganska tacksam över att det inte smyger runt lejon och noshörning utanför byn.

Andra bloggar om: antilop, laidback, tjänstecykel, upptäcktsfärd, cykling, mtb, cykelstig, antilop, sköldpadda, val, langebaan, sydafrika, afrika, surfliv, big five

Att resa är överreklamerat

Det började med att planet till Heathrow var sent. Jag som satt längst bak i boskapsvagnen hann förstås inte ut till British Airways specialtour till Johannesburgplanet. Jag började direkt att springa. Försökte sedan tränga mig igenom den fantastiskt ineffektiva säkerhetskontrollen, men det gick ändå supertrögt. När jag äntligen kom igenom fortsatte jag i sprintertakt. Framme vi gaten slänger jag upp biljetterna och är på väg att fortsätta när jag plötsligt hör:

- Sorry, sir, you didn't make it, just missed the flight.
- What the f-k! It's not me that didn't make it, it's you guys that f-d up!

Jag tror hon såg hur min hud började färgas ljusgrön och min plaskvåta och superelastisk t-shirt började spricka i sömmarna, för plötsligt började de att ringa och 25 sekunder senare var det inga problem längre. När jag efter en mer eller mindre sömnlös natt senare ska hämta mitt bagage i Johannesburg går jag direkt fram till BA-disken, väcker biträdet som ligger och sover över disken, och frågar om mitt bagage hann med. Självklart inte. Med lätt bagage plockar jag ut en högerstyrd Golf och fortsätter. Vänstertrafik är ingen lek, men nu är jag åtminstone på plats i Langebaan. Lagom illaluktande, utan rena kläder, utan öppna affärer, men jag är framme.

Andra bloggar om: surfliv, resor, sydafrika, johannesburg, flygplatser, british airways

Variant på surfstress

Jag vet inte vad som hände, men jag lyckades sova till halvelva i morse. Sen började det. Jag fick direkt tag på Esti som roddar Cape Sports Centre i Langebaan. Jag blev introducerad till henne av Sjoukje och vi hade redan diskuterat ett samarbete per mail, men hon ville bara arbeta med IKO-certifierade instruktörer. Jag har ju min examen från FEV. Men i morse fick jag besked att om jag kunde vara i Langebaan på söndag klockan 08.00, kunde jag hänga på deras IKO-instruktörskurs. Pulsen började gå uppåt. Jag gjorde en snabb sökning på internetresebyråerna ... 16 500:- ... 19 800:- ... 26 000:- och så till sist 13 500:-. Shit, vad dyrt! Gjorde några telefonsamtal och kom ner till 13 200:-, men då var jag tvugen att åka på torsdag, alltså idag. Pulsen varvade upp ytterligare. Så jag kastade mig in till stan. Först se till att alla papper var med och sen till Skatteverket, banken och resbyrån. Någonstans på vägen sprang jag förbi ett Ticketkontor och tänkte att jag borde ändå dubbelkolla. När resetjejen berättade att hon hade resa för 9 800:-, som dessutom gick på fredag kväll, höll jag på att kasta mig över henne och ge henne en jättekram. Pulsen gick ner till omkring 60 igen och jag kunde lugnt åka hem till min gamle kompis Jocke, för att äta pizza och titta på hur vi ska kunna förbättra http://www.chohoo.com/. Phuh!

Läggdags!

ZZZzzzzz

Andra bloggar om: surfliv, stockholm, företagande, IKO, Langebaan, Sydafrika, resor, stress

Skiljsmässa och nya planer

För några veckor sedan skulle vi erövra världen tillsammans, nu ska vi skiljas. Ah ja, shit happens. Jag får väl erövra världen själv istället. Har precis återvänt till Stockholm för att styra upp livet och bestämma ny riktning. Min nya plan är att flytta runt efter vindsäsongerna och alltid köra Chohoocamps på en plats där det blåser ... är sol ... är 30 grader varmt. Jag är förstås grymt nöjd med planen. Nu ska den bara genomföras. Jag lurar på att dra till Sydafrika eller Brasilien, men det lutar åt Sydafrika ... eller Brasilien ... eller Sydafrika ... eller ...

Evelin stannar kvar i El Médano. Hon kommer nog att börja blogga igen, men på en annan sida. Jag återkommer om vilken. Hej hopp nu bär det av! Till Sydafrika ... eller Brasilien ... eller Sydafrika ... eller ...

Andra bloggar om: surfliv, surfsunk, resor, skiljsmässa, skiljas, barsilien, sydafrika, el médano

Mina jeans börjar tröttna på mig

I min garderob finns det ett par jeans som jag kan använda. Det behövs inte fler. De åker på någon utekväll då och då, men annars går jag i shorts. Det är skönt att äga få kläder. Det gäller faktiskt samtliga prylar, ju mindre prylar man har desto lättare blir det att flytta och att röra sig. Så mina jeans fick åka med till Stockholm som enda par långbyxor. Men efter snart två veckor i stan känner jag att de har börjat tröttna på mig. De slingrar sig och vill inte riktigt på på morgonen. I Stockholm behöver man förmodligen fler jeans och färre surfshorts. Men jag tänker inte stanna tillräckligt länge för att se om det går att förkasta den tesen. Mina jeans får stå ut med mig ett tag till.

Andra bloggar om: stockholm, resor, kläder, jeans, prylar, garderob

Jag - en riktigt kass resebyråagent

Jag sitter och letar flygresor. Jag måste vara hemma tills måndag morgon då det är dags för Elin att börja kajta. Men jag hittar ingenting. Eller rättare sagt ingen resa till något vettigt pris. Beroende på hur jag söker på en enkel resa till Teneriffa skiljer det dessutom ungefär 6000 SEK i pris. Det är tur för våra gäster att det inte är jag som bokar deras resa. Det skulle bli dyrt, dåligt och ta lång tid. Fast det skulle bli en rejäl utmaning att marknadsföra.

Andra bloggar om: stockholm, resor, surfliv, resebyrå, resa, flygresor, marknadsföring

To the beach, James!

Det var Mats kommentar när han satt sig till rätta i baksätet på vår, numera surflimousine. Det som tidigare var en helt vanlig Seat Surfista har, efter det senaste inbrottsförsöket, helt plötsligt förvandlats till en surflimmo. Det som hänt är att någon har ryckt bort låspluppen på passagerarssidan, så att den dörren inte längre går att öppna. Våra persontransporter sker numer framförallt i baksätet ... glamoröst så det förslår.

Andra bloggar om: surfliv, resor, inbrott, bilar

On the road

Flygresan över gick bra. Det var inga problem att checka in Bestväskan som vägde 30 kg. Däremot var busschaffisen surare nar vi tryckte in väskan i bagaget. ”Är det surfbrädor? För det får man inte ha på bussen.”, sa han. ”Det är en golfväska”, sa Johan. På de flesta kiteväskor står det GOLF med enorma bokstäver eftersom att det är billigare. Planen var att stanna en natt i huvudstaden Puerto de Rosarios innan vi fortsatte till syd där tävlingarna hålls. Om den här lilla hålan är som Teneriffa var innan turismboomen på 70-talet, säger jag hurra för charter. Det finns inget här men det som finns ligger i topp på sunkskalan. Vi hittade ett litet skabbigt hostal där vi legat och sovit inatt, tills byggjobbarna började borra på andra sidan väggen. Jag fick kaffe på sängen från kaffeautomaten utanför och det smakade trots allt ganska bra. Nu är det dags att dra vidare.

Andra bloggar om: surfliv, resor, teneriffa, fuerteventura, bagage, byggjobbare, golf

Flygplatsterrorism

Ganska snart efter att jag avslutat min transferturné ringde Lidde. Han hade fastnat i incheckningen med den stora kajtväskan och det saknades fyra euro för att få igenom den. Jag försökte lösa problemet genom att blixtsnabbt föra över pengar till hans konto, men det verkade inte fungera. Efter en stund ringer Lidde och berättar att det hela löste sig. Flygplatspersonalen var benhård, men Lidde är ju kreativ och charmerande så han lyckades tigga ihop fyra euro för att komma igenom. Jag glömde att berätta för honom varför de var så benhårda, men det går väl bra så här i efterhand istället. Förra våren arrangerade vi flygplatspersonalens säsongssavslutning. Det ett stort pådrag med först aktiviteter och sedan glad fest. När sedan allt skulle betalas kom managern med trave skrynkliga sedlar. Han berättade att detta var summan av all övervikt och extrabagage under den gångna säsongen.

Andra bloggar om: surfliv, resor, flygplatser, tiggeri, bagage