Så skulle aldrig Mitch Buchanan ha gjort

En kitesurfingkurs går lite för långsamt för TV. Eller rättare sagt för ett stressat TV-team. Eller snarare ett överbokat team som skulle följa oss på Alskär och två kajaktjejer i stan, under en och samma dag. Bobbo Krull och hans kamera- och ljudkillar tog rygg på oss och tyckte att det att det skulle bli en bra scen när vi går över ön med alla prylarna … men bara i trettio sekunder. Påhejad av Bobbo talade jag i dubbel hastighet och rörde mig så snabbt att det karateswishade. När de fått tillräckligt med material från genomgångar och bodydragging, kommer Bobbo fram till mig. ”Vi måste hitta på något bus”, säger han. ”Kan du låta någon flyga iväg eller nåt?"

Jag funderade på vilken oförutsedd händelse man skulle kunna skapa, som ändå skulle vara tillräckligt säker. Klassikern bland mina elever är att så fort de börjat åka, får de lite hybris och åker så långt det går. När de är som allra längst ut, kraschar de draken och en räddningsaktion startar. Detta kanske skulle kunna gå att iscensätta … på ett inte alltför krystat sätt.

Jag gör i ordning Mackan och peppar honom med att ”nu ska han få testa på djupt vatten”. Bobbo ger mig direktiv att gå upp till Sara och be henne vara beredd att ringa vår säkerhetsbåt. Som en korthårig och gummerad Mitch Buchanan stövlar jag upp ur vattnet och säger: ”Marcus har utvecklats mycket bra under dagen. Jag tror bestämt att han ska få en extra utmaning. Han ska få prova kajta till ön och tillbaka. Var beredd att ringa Mike om det skulle bli problem.”
”Så tar du det en gång till, men denna gången som om du skulle prata med Sara på riktigt”, säger Bobbo.

Jag vänder om och tar åter mina Baywatchsteg fram till Sara: ”Mackan har fått en utmaning, var beredd med kameran om det skulle gå snett.”

Det är nu jag inser jag genetiskt står närmare japaner än riktiga skådespelare.

Läs även andra bloggares åsikter om kitekurs, sandhamn, surfliv, stockholms skärgård, mitch buchanan, baywatch, film, tv