Shannon Best till Sydafrika

Den fjärde januari kommer Shannon Best till Sydafrika. Han är det gamla wakeboardess som fått personifiera varumärket Best, alltså de kajtar som jag kör. Bruce från Bestskolan i Capetown berättade nyheten och sa: ”You have to come down to Cape town and spend some days with us to party and ride with Shannon.”
Även om Shannon har rykte om sig att vara en hardcore festprisse är jag inte ett dugg orolig för att festa med honom. Efter snart två månader utan kajtande och med fest som min huvudsakliga sport är jag i toppform. Men så var det det där jag just nämnde, att jag inte kajtat ordentligt på två månader …

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, fest, kajtar, best, shannon best, wakeboard,

Kitesurfing

Ibland undrar jag varför En kitesurfares dagbok inte handlar mer om själva kitesurfandet. Idag var dock första gången på två månader jag hade en riktig session för nöjes skull så jag gör ett undantag:

Det var söndag och dagen före nyårsafton. Var och en av dagarna är en garant för en späckad dag på stranden, men kombinerade blev det fullspäckat. Vart jag än tittade såg jag en kurs och däremellan kryssade alla andra. Jag hade tre elever och två drakar uppe. Efter några timmar blev stressfaktorn och min adrenalinnivå på tok för höga och jag avbröt kursen. Istället hämtade jag min sjua och plockade ut en vågbräda från centret. Jag launchade precis nedanför centret, tog brädan under armen och gick ner till vattnet där ganska bra vågor rullade in då och då. Jag slängde ner brädan framför mig, gjorde startrörelsen med kajten, hoppade upp och så iväg.

Vattnet sprutade och glimrade i solskenet och vinden pressade på helt perfekt i sjuan, men eftersom jag bara kört vågbräda några gånger tidigare och endast ett fåtal gånger helt utan fotstroppar, kände mig lite osäker. Balansen hängde med för den rena åkningen och den första gippen satt klockrent, men när det var dags att ta vågorna blev det lite knepigare. Svårigheten låg i att få till en snabb och balanserad bottom turn (den tåsväng som man gör nedanför vågen i syfte att ta sig upp på vågen igen) med en tung och ganska klumpig 6’6’’. Efter några försök satt allt bara bättre och bättre och jag lyckades ta allt fler riktigt fina vågor.

Ett par kajtovana ben håller ju inte lika länge som ett par vältränade så efter en timme kändes det som om de inte riktigt gjorde som jag sa. Det var dags att plocka ihop och gå hem. När jag packat ihop alla prylar satte jag mig på cykeln och ropade hej då till de gamla vindsurfstötarna som satt och drack öl utanför centret. ”It was nice to see you riding that thing.” Ropade de tillbaka.
I ganska maklig takt cyklade jag hemåt med en skön känsla i kroppen. Jag tror att känslan kallas för lycka.

Men om jag skulle försöka skriva mer om hur mina dagar förlöper och mina kitesurfingsessioner skulle det nog bli ganska platt efter ett tag. Kitesurfingen är ju liksom min vardag och det är inte så stimulerande att skriva om alltför vardagliga upplevelser .

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kiteboarding, kajta, vardag, lycka, session, en kitesurfares dagbok, vågor, bottom turn, stress, adrenalin, undervisning

Ålderns ickebetydelse

Klockan är tolv och vi är på Kaktus. Jag och Fiffi står och pratar med Mikae och hennes bror. Plötsligt dyker det upp en kille som verkar vara något år äldre än jag. Han tilltalar Mikae med en sträng röst och säger : ”Gimme your glass!”
Hon ser aningen förfärad ut men gör som hon blir tillsagd. Efter att provsmakat hennes drink ser killen mycket bister ut, tar henne i armen och drar iväg henne. Jag står kvar och undrar vad händer. ”She’s only 16. That was our father.” Säger hennes bror.
Sen jag blev kitesurfare har ålder slutat vara viktigt. Jag har nästan slutat tänka på hur gamla folk är och värdera dem efter det. Det som betyder något är istället vad man gör och hur man är. Jag gillar det skarpt och genom att hänga med folk som är mer än hälften så gamla som jag känner jag att det inte hänt så mycket sen jag själv var i den åldern. Det som hänt är att jag blivit tryggare i mig själv och fått ett bättre självförtroende. När jag sedan hänger med folk som är dubbelt så gamla som jag får jag perspektiv på vad som komma skall och ser att man kan vara cool även när man blir vuxen på riktigt. Det hänger inte på åldern, det hänger på personligheten och för att inte skrämma iväg de allra yngsta kommer jag hädanefter svara frågan ”Hur gammal är du?” med ett ”Hur gammal vill du jag ska vara.”

Andra bloggar om: surfliv, fest, ålder, trygghet, självförtroende, gammal, personlighet

För att göra en kort historia lång …

… så börjar jag denna redan för 14 år sedan. Då hoppade jag av något som kanske skulle ha kunnat bli en lysande officerskarriär, för att istället städa hotellrum i Åre. Eller rättare sagt, jag försökte städa så lite som möjligt för att kunna åka skidor så mycket som möjligt. Niklas och jag jobbade, skidade och festade ihop under den tiden. Häromdagen dök han och hans kompis David upp i Langebaan för att lära sig kajta.

Efter första dagens strandträning och bodydraggande gick vi till Driftwoods för att äta och dricka. Vi hann inte mer än sätta oss för än två tjejer kommer och frågar om de får slå sig ner vid vårt bord. Idag berättade jag denna anekdot för Fiffi som menar att vi blev uppraggade. Jag ville istället påstå att vi blev raggade på, eftersom jag menar att uppraggad kräver ett mer konkret avslut än: ”Vi ses på flamingos imorgon.”
Vem har rätt, jag eller Fiffi? Eller är vi båda ute och cyklar, var det kanske så att vi såg så ensamma och förvirrade ut att de tyckte synd om oss och bara ville sprida lite julglädje?

Andra bloggar om: surfliv, karriär, avhopp, kompisar, officerskarriär, städa, åka skidor, skidor, strandträning, bodydragging, raggning, uppraggad, ragga, julstämning

Tycker du att sälar är gulliga?

Jag trodde också att sälar var gulliga djur. Det slutade jag med den 25 december 2007. Det var dagen jag besökte en sälkoloni och kanske framförallt kände stanken från en sälkoloni. Det luktar som om något dött. När jag kom närmare såg jag att det också var fallet. Precis ovanför platsen där sälarna ligger sälar sig, ylar, skäller och bräker, ligger horder av döda sälar, framför allt döda sälungar. Numer tycker jag inte att sälar är gulliga. Jag tycker de är konstiga och illaluktande.

Andra bloggar om: surfliv, djur, gulliga djur, sälar, sälkoloni, stank, illaluktande, odör

Vad händer på Sydafrikas västkust?

På juldagen var samtliga instruktörer på centret lediga. Vi planerade en roadtrip med kitesafari upp längs västkusten. Självklart blev juldagen helt utan någon vettig prognos så vi struntade i prefixet kite och jag, Fiffi, Thomas och min tuffa äldre kompis Steve körde ändå. Ryktet sa att västkusten bara fortsätter som en öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia, och att landskapet bakom bara är en trist buskstäpp utan någonting alls. Ryktet stämmer ganska bra och här är några av västkustens pärlor:

En öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


En trist buskstäpp utan någonting alls.


Juldagslunchpicknick på en lagom tacky handduk mitt i en trist buskstäpp utan någonting alls.


Spaning på flamingos, strutsar och andra konstigare fåglar i den trista buskstäppen utan någonting alls.


Bestigning av sandynerna längs den öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Besök hos den sälkoloni som faktiskt utgjorde ett avbrott i den annars så öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Andra bloggar om: sydafrika, surfliv, jul, kompisar, resor, roadtrip, kitesafari, västkusten, pärlor, sandstrand, vågbryt, namibia, landskap, buskstäpp, pick nick, fågelskådning, sanddyner, sälkoloni, sälar

Kultur på export

Som verksam inom den internationella kiteturismindustrin ägnar jag mig inte bara åt att sälja kiteupplevelser där det blåser bäst för tillfället. En annan viktig uppgit är export av vårt svenska kulturarv. Jag har ju redan berättat om hur jag upprätthåller av myten om den vackra svenska flickan. Nästa viktiga produkt är snapsvisan. Den kräver lite mer ansträngning, och jag vet inte hur mycket träning det krävdes för att lära mina kanariska klätterkompisar Helan går och Vi äro små humlor vi. På vägen hem från Kapstaden var det amerikanen Uptons tur.

Jag och Fiffi: Helan går
Upton: Herlan gore
Jag och Fiffi: Helan går
Upton: Hellan gore
Jag och Fiffi: Sjung hopp fadderallan lallan lej
Upton: Chung hop farderolan lolan lei
Jag och Fiffi: Sjung hopp fadderallan lallan lej
Upton: Shung hop farderolan lolan lei

Sen blev jag trött och somnade i baksätet.

Andra bloggar om: surfliv, sverige, kulturarv, snapsvisor, helan går, vi äro små humlor vi

Får det lov att vara en parkering och lite knark?

På julafton åkte jag, Fiffi och Upton till Kapstaden för att få lite nya intryck och kanske lite julkänsla. Det blev kanske inte så mycket julkänsla men desto fler nya intryck. Vi tog lunch och strosade runt någonstans i Waterfront, tog en drink någonstans i Camps Bay, käkade middag någonstans i stan och tog en öl någonstans på Long Street. Så fort vi ville parkera bilen var någon slags frilansande parkeringsvakter framme för att visa oss till rätta. Det som gjorde att jag märkte skillnad på dem och vanliga svenka lapplisor var inte deras dricksbaserade affärsmodell, utan det var istället deras kompletterande försäljning: ”Sir, do you wanna buy some shit sir? I’ve got cocaine for 250, kat for 300 and extacy for 50. It’s very god shit sir.”
Knark känns inte så mycket som traditionell julstämning så vi nöjde oss med bara parkering.

Andra bloggar om: surfliv, sydafrika, kapstaden, jul, julafton, parkeringsvakter, lapplisor, parkering, dricks, affärsmodell, narkotika, knark

Julstämning med bling

Min fascination för bling har tagit sig nya proportioner. Jag fick för mig att raka mitt huvud med hyvel. Bara det gjorde att jag blev lätt glänsande. Eftersom jag inte är ett dugg intresserad av att bränna mig på svålen smörjer jag in den med en solskyddsspray, en lätt glänsande sådan. Hela min nya uppenbarelse är som en gyllenbrun och skinande julgranskula, med solglasögon och lite lurv nertill. Vad gör man inte för att skapa traditionell julstämning i en julstämningsfri miljö?

Andra bloggar om: surfliv, frisyrer, raka, hyvel, glänsande, solskydd, julgranskula, solglasögon, julstämning

Visumhämtning

Mitt visumansökan var godkänd så jag och Thomas fick en tur till Home Affairs i Malmesbury. Nu var det inga sura miner längre. Vi fick tillbaka våra pass med ett leende och ett vänligt ”Enjoy your stay.”
På vägen hem åkte vi igenom nationalparken härintill. Det hela blev ett slags expressturism. Vi stannade till vid alla viktiga stopp, sanddynerna, klippformationerna och den gamla farmen som numer är restautang och besökscenter. Här fick jag se avgjutningar av 120 000 år gamla fotsteg från en flicka som hette Eve. Det är tydligen de äldsta fotsteg som finns bevarade. Imponerande. Ännu mer imponerande var att de lyckats ta reda på hennes namn.

Andra bloggar om: surfliv, visum, administration, pass, resor, historia, nationalparker, arkeologi, fossiler, paleontologi, restaurang, besökscenter

Mamma är orolig

Mamma mailar och skäller på mig, säger att jag måste ta hand om mig bättre. Såklart har hon rätt. Jag borde verkligen göra som Mamma säger och sluta upp med alla dumheter. Men så säger hon att man måste vara mer orolig för mig nu än när jag var barn. Där har hon fel. Det enda som skiljer nu från då är att jag har en offentlig dagbok där jag skriver ner mina dumheter. Det kanske är ytterligare en av alla dumheter.

Andra bloggar om: surfliv, mamma, oro, dumheter, dagbok, blogg, blogga

White wonder anländer

Jag skulle egentligen bara ta en öl efter jobbet med Shaun, men när Fiffi ringde i morse kunde jag knappt prata. Jag behövde inte säga så mycket för hon berättade hon att hon var i Langebaan och undrade var hon skulle ta vägen. Jag studsade upp för att möta henne i hennes nyköpta VW Citi Chico, en åttiotalsgolf som fortfarande procuceras här nere. När hon började pratade om white wonder var jag övertygad om att hon menade sig själv och sin stockholmsbleka uppenbarelse (Är folk verkligen så vita i norr?). Istället var hennes åttiotalsgolf kritvit och med sirliga bokstäver längs sidan kunde jag läsa: White Wonder. Hon ska stanna i Langebaan en månad och jag ville förstås göra allt för att hon skulle känna sig välkommen. Jag hjälpte därför henne och White Wonder med att köra vilse på väg till sin nya lägenhet.

Andra bloggar om: surfliv, kompisar, langebaan, citi chico, volkswagen, VW, golf, stockholmsblek

Mina fobier

När jag var liten var jag rädd för att få vatten ögonen, vilket i sin tur ledde till att jag var ganska rädd för vatten. Jag känner att jag har utvecklats en del sen dess. Jag är inte så värst rädd för vatten längre. Numer är jag bara rädd för hajar, ormar, lejon och … att få vatten i öronen.

Andra bloggar om: surfliv, Johan Vastero, hajar, lejon, ormar, rädslor, fobier

Nypremiär som kitesurfande kitesurfare

Svullnaden över min fot hade till sist gått ner så pass att fötterna passade i mina fotstroppar – det var äntligen dags att prova den nya bräda och kite som jag köpte för en månad sen. Planen var att sticka ut och glida lite och mina personliga förhållningsregler var att inte göra illa foten och att inte få vatten i öronen (jag hade naturligtvis tappat mina öronproppar). Men när jag hoppade upp på brädan kom förstås en liten våg som slog omkull mig så att foten började värka och jag ändå fick vatten i öronen. Men värken gick över efter ett tag, och öronen verkade ha klarat sig. Jag tog en tur runt Schaapen Island, en liten fågelö täckt av guano. Det verkar som om guano börjar jäsa i värme för hela ön utsöndrar en kraftig stank. Men eftersom Upton har berättat att guano är en viktig ingrediens i parfymer, var det bara att kajta på och njuta av väldofterna från fågelexkrementen.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, guano, öronproppar, fågelbajs