Jag trodde faktiskt inte detta om mig själv. Att sticka ut och kajta när det fortfarande ligger is vikarna har jag alltid tyckt kännts mest desperat. Men på måndagmorgonen ändrade jag åsikt. Helt plötsligt insåg jag att vinterkajta är det tuffaste man kan göra och tog buss 434 från Slussen tillsammans med Fotografsara och Sardiniensandra.
Kittad i min nya 5mm-dräkt från Mattias gjorde jag tummen upp, tog brädan under armen och med en psykopatisk betslutsamhet stövlade jag ner till vattnet. Jag hade med mig en färsk minnesbild från Kustjägarna, då man skulle ner i en isvak, anhålla om att få gå upp men att den plötsliga kylan gett en så kraftig köldchock att det inte gick att prata. Men jag blir nästan besviken. Jag inser att vinterkajting är en materialsport och att anledningen till att jag frusit även under sommarförhållanden, förmodligen beror på att jag aldrig haft en ny och hel våtdräkt under hela min kitekarriär. Fast min besvikenhet varar inte länge. När jag vänt och är på väg in igen, blir det extra mycket vattenstänk i ansiktet och köldeffekten blir nästan löjligt smärtsam. Jag inser ånyo att vinterkajting är en materialsport och jag måste skaffa en huva till nästa gång.
Efter tjugo minuters kajtande, har vi fått tillräckligt med bilder för att kunna använda till lanseringen av skolan. Eller egentligen handlade det inte alls om att vi hade tillräckligt. Det var istället mina fingrar som sa ifrån. De värkte så att jag trodde att de skulle hoppa bort från handen sjävmant. Tursamt nog var de bara lite lätt rosiga och jag behövde inte ens amputera. Däremot inser jag för tredje gången att vinterkajting är en materialsport och jag måste skaffa tumvantar om jag ska fortsätta med detta ... jag tror fortfarande att vinterkajta är det tuffaste man kan göra, fast jag tror att jag väntar tills det blir lite varmare.
Inlägg
