Hitta vind och plats att kitesurfa på

För att ta sig ut och kitesurfa krävs en hel del planering, framför allt om man bor i Stockholm. Här är det knappast någonsin lönt att bara åka till stranden och vänta på vind. Innan man kan ge sig ut och segla, bör man alltså kunna förstå väderprognoserna. Det finns en uppsjö av olika prognosverktyg att använda, men efter snart en säsong med kurser i Stockholm har jag tyckt mig märka att det är Windguru som fungerar klart bäst, förutsatt att man använder PRO-versionen. Men likaväl som alla andra meteorologitjänster är detta ingen exakt vetenskap. Det är enbart matematiska modeller som gjorts begripliga. Ofta är en prognos som ligger längre bort än fem dagar fram i tiden lika värdefull som en prognos gjord i kaffesump, därefter börjar de bli intressanta. Två dagar fram i tiden är ofta prognosen tillförlitlig, men det är fortfarande bara en prognos.

När man öppnar Windguru kommer man till prognossidan. Det är denna sida man använder mest. Visst är prognoskartan bra. Där kan man se hur vinden beter sig i geografin, men den finns bara i PRO-versionen (i.o.f.s. gratis på Windfinder)


I den översta rutan väljer man sin plats. Har man inte några favoriter inlagda, söker man i platsmenyn. Sen får man upp GFS-prognosen överst. Den är inte superdetaljerad men täcker hela världen. Jag brukar börja med att titta på den. Överst står dag, datum och klockslag. Man får inte ta allt för allvarligt på klockslaget utan se det mest som en ledtråd. Sedan kommer vindstyrkan. Jag brukar alltid ha den i knop eftersom det är den enhet man använder i resten av världen. Om man tycker det är svårt med vindar i knop räcker det att dela knopvinden med två för att få styrkan i m/s. Pilen pekar ut vindriktningen, om den pekar snett upp till höger betyder det att det blåser sydväst (och att det blåser sydväst betyder att det blåser från sydväst mot nordost). Nästa punkt handlar om temperatur och den spelar inte så stor roll. Molntäcke spelar däremot en viss roll, vinden är alltid jämnast och finast när det inte är moln. Nu ser man ju inte på Windguru om det är Cumulonimbusmoln, men i så fall ska man passa sig. Regnet spelar ju inte heller så stor roll förutom att efter en regnfront brukar vinden mojna en stund. Stjärnan är Windgurus betyg på prognosen. Betyget är baserat på windsurfare så det är inte så mycket att bry sig om. Det räcker med att veta att tolvan är bra från sju till ungefär tio m/s, nian är bra från tio till femton m/s och sjuan är bra från fjorton till kanske tjugo m/s (om man är i 75-kilosklassen). Nedanför GFS hittar man prognoser från WRF-modellen.

WRF har en mer detaljerad prognos än GFS, men är å andra sidan inte världstäckande. Den sträcker sig kortare fram i tiden och ger möjlighet att följa vinden bättre under dagen. Dessutom finns också med en post om vindbyarnas hastighet. Vill man få en mer exakt uppfattning om vindstyrkan, har jag upplevt att WRF är bättre.

Skulle det vara så att prognosen inte passar för ens lokala spot, kan man ta en titt på spotguiden. Den har filter för region och vindriktning, vilket gör att den är ett bra verktyg för att hitta den närmsta lämpliga spot för aktuell vind. Sen är det bara att ta sig till platsen. Har man ingen egen bil kan man hitta någon att samåka med på Kitenations stockholmsforum, annars finns ju alltid SL.

Bortskämd eller fast?

För att klara livhanken som Stockholmare har jag ju varit tvungen att ta ett riktigt jobb också. Ett jobb som man jobbar på mellan nio och fem. Ett jobb där man sitter bakom en dator och pratar i telefon. Ett jobb där man gör powerpointpresentationer och går på kundmöte. Det känns konstigt. Jag är ju van att rätta mitt liv efter vinden, inte efter kalendern.

Men så idag började det blåsa. Jag kände hur jag var på väg att kasta loss och ge mig hän. Jag inväntade en signal som kunde få mig att strukturera om dagen. Så kom ett sms: "Blåser 8-9 m/s och är lite småvågor. Ok men inte episkt."

Jag satt kvar. Jag vet inte om det är ett gott tecken. Betyder det att jag har kommit in ordentligt i niotillfemhjulet, eller är det bara ett tecken på att jag är alldeles för bortskämd på löjligt bra kiteupplevelser?

I vilket fall ser det ut att blåsa ordentligt i helgen, så jag hoppas på att kunna jobba av lite kitekurser.

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

Chohoo i Outside

Senaste numret av outdoortidningen Outside innehåller en artikel av mig och en artikel om mig. Bara framsidan som saknas för en full pott alltså. Artikeln av mig handlar om de kitesurfing i skärgården och de offpistäventyr som jag försöker förverkliga just nu. Artikeln om mig handlar om när Magnus skulle försöka lära sig kitesurfa, men dessvärre la vindprognosen ner helt och fullt. Jag hoppas jag får fler tillfällen att lära honom att kajta, för det var en skön prick med en massa historier att berätta.

Det blev kanske inte så mycket kajtande

Precis framför biljettluckorna till Gotlandsfärjan fanns en öppen yta. Den passade perfekt för att starta drakarna ... om det bara funnits vind just där. Istället gick vi längst ut på bryggan och ... visst blåste det. Prognosen sa att det förvisso redan skulle vara tillräckligt med vind och att det dessutom skulle öka. Startplatsen var tajt. Längs bryggan stod elstolpar uppradade, men det borde gå att få upp draken mellan dem.

Först slängde vi upp min drake. En lina fastnade runt en stolpe. Både jag och Jens reagerade blixtsnabbt. Jag sprang rakt emot stolpen, Jens sprang rakt emot stolpen, och på något sätt fick vi loss linorna. Draken flög. Det var inte mycket tryck, men den flög. Det borde räcka för att ta sig ut till vinden. För med dagens prognos kunde det ju bara inte inte blåsa ... vi måste ha befunnit oss i ett lokalt lä. Trodde vi. Jens drivstartade sin drake och vi satte av, ut mot Mysingen, med drakarna i kontinuerliga åttor. Det räckte för att ta oss ut från sundet mellan Nynäshamn och Inre gården. Sen dog vinden helt. Det var inte ens en bråkdel av de 9-10 m/s som både Windguru och Foreca lovat.


Två timmar senare hade vi flutit iland vid Kattudd på Yxlö. Det var inte riktigt i närheten av varken Dalarö eller en tunnelbana. Det var bara att ringa världens snällaste flickvän och börja traska. Eller snarare klättra, huka, hoppa och snubbla ... över sju stycken feta kantareller. Plötsligt fick vår misslyckade offpisttur mellan Nynäshamn och Dalarö en helt ny innebörd. Vi hade helt enkelt gjort en svamputflykt. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nynäshamn, äventyr, offpist, yxlö, svamp