tisdag 17 augusti 2010

När jag kitesurfade hem

I söndags blåste det en ganska stark nordostlig vind. I vår nordliga vik drog det upp små vita gäss. Jag kollade på sjökortet och tänkte att det borde gå vägen. På med våtdräkten, draken på ryggen, brädan under armen och ut till den yttersta grynnan på vår ö. Där riggade jag och lät draken driva ner från grynnan. En otroligt byig vind kastade mig ut i vattnet vid starten, men brädan låg kvar på land. Efter lite kämpande lyckades jag ta mig tillbaka, få brädan på fötterna och draken i luften. Det var dags att köra. Vinden som hade sett så lovande ut alldeles nyss, var plötsligt stendöd och jag kom knappt upp på brädan. Det blev ett febrilt kämpande med åttor och kiteloopar om vartannat fick jag till sist vind i seglet. Nu kände jag att det skulle gå vägen. Det skulle gå att kitesurfa hem från vårt sommarställe på Västerö.

Nordostan drog in snett bakifrån. När jag fick upp farten bakom några låga skär söder om Marskär, klapprade brädan över de små platta krusningarna som under en speedsession. Speedkänslan försvann dock ganska snabbt när jag kom in i den sista trånga passagen mellan Stora Utterskär och Hästkobb, alldeles innan Möja söderfjärd. Tillbaka till kiteloopande och åttor och jag började bli nervös för hur vinden skulle vara ute på fjärden. Det såg inte direkt vilt ut.

Ute på fjärden tog nordan tag i den fladdrande draken och jag flög framåt ett par meter. Sen var det fullt ös. Kursen låg fast mot sundet mellan Manskärsören och Söder Manskär. Lagom till att mjölksyranivån i vänsterlåret var fylld, dog vinden bakom Grisselholmen. I valet mellan att försöka kämpa mig igenom sundet och att chansa på att gå på baksidan av Söder Manskär, valde jag det senare. Även om vinden blev betydligt svagare, fick jag fart igen vid Röko. Kanholmsfjärden korsades lite långsammare än Söderfjärden eftersom jag behövde ta ordentligt med höjd. Jag ville ta mer höjd än jag teoretiskt sätt skulle behöva eftersom jag ville komma med fart in i det trånga Skarpösundet.

Den första passagen i Skarpösundet gick enligt plan. Sen kom en motorbåt tuffandes. Eftersom jag misstänkte att han inte förstod vad jag höll på med, valde jag att hålla undan. Dessvärre gick jag för tajt mot det ostliga klipporna. Vinden dog och draken föll i vattnet. Min plan att ståndsmässigt gå i land på en brygga eller udde och landa draken kontrollerat i vattnet gick i spillror. Istället fick jag finna mig i att driva de sista metrarna till land. Trots det snöpliga slutet var jag ändå väldigt nöjd. Jag hade ju de facto kitesurfat hem från skärgården.

Det tog ungefär 45 min att åka och här ser du min väg.