måndag 31 december 2007

Shannon Best till Sydafrika

Den fjärde januari kommer Shannon Best till Sydafrika. Han är det gamla wakeboardess som fått personifiera varumärket Best, alltså de kajtar som jag kör. Bruce från Bestskolan i Capetown berättade nyheten och sa: ”You have to come down to Cape town and spend some days with us to party and ride with Shannon.”
Även om Shannon har rykte om sig att vara en hardcore festprisse är jag inte ett dugg orolig för att festa med honom. Efter snart två månader utan kajtande och med fest som min huvudsakliga sport är jag i toppform. Men så var det det där jag just nämnde, att jag inte kajtat ordentligt på två månader …

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kitesurfing

Ibland undrar jag varför En kitesurfares dagbok inte handlar mer om själva kitesurfandet. Idag var dock första gången på två månader jag hade en riktig session för nöjes skull så jag gör ett undantag:

Det var söndag och dagen före nyårsafton. Var och en av dagarna är en garant för en späckad dag på stranden, men kombinerade blev det fullspäckat. Vart jag än tittade såg jag en kurs och däremellan kryssade alla andra. Jag hade tre elever och två drakar uppe. Efter några timmar blev stressfaktorn och min adrenalinnivå på tok för höga och jag avbröt kursen. Istället hämtade jag min sjua och plockade ut en vågbräda från centret. Jag launchade precis nedanför centret, tog brädan under armen och gick ner till vattnet där ganska bra vågor rullade in då och då. Jag slängde ner brädan framför mig, gjorde startrörelsen med kajten, hoppade upp och så iväg.

Vattnet sprutade och glimrade i solskenet och vinden pressade på helt perfekt i sjuan, men eftersom jag bara kört vågbräda några gånger tidigare och endast ett fåtal gånger helt utan fotstroppar, kände mig lite osäker. Balansen hängde med för den rena åkningen och den första gippen satt klockrent, men när det var dags att ta vågorna blev det lite knepigare. Svårigheten låg i att få till en snabb och balanserad bottom turn (den tåsväng som man gör nedanför vågen i syfte att ta sig upp på vågen igen) med en tung och ganska klumpig 6’6’’. Efter några försök satt allt bara bättre och bättre och jag lyckades ta allt fler riktigt fina vågor.

Ett par kajtovana ben håller ju inte lika länge som ett par vältränade så efter en timme kändes det som om de inte riktigt gjorde som jag sa. Det var dags att plocka ihop och gå hem. När jag packat ihop alla prylar satte jag mig på cykeln och ropade hej då till de gamla vindsurfstötarna som satt och drack öl utanför centret. ”It was nice to see you riding that thing.” Ropade de tillbaka.
I ganska maklig takt cyklade jag hemåt med en skön känsla i kroppen. Jag tror att känslan kallas för lycka.

Men om jag skulle försöka skriva mer om hur mina dagar förlöper och mina kitesurfingsessioner skulle det nog bli ganska platt efter ett tag. Kitesurfingen är ju liksom min vardag och det är inte så stimulerande att skriva om alltför vardagliga upplevelser .

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Ålderns ickebetydelse

Klockan är tolv och vi är på Kaktus. Jag och Fiffi står och pratar med Mikae och hennes bror. Plötsligt dyker det upp en kille som verkar vara något år äldre än jag. Han tilltalar Mikae med en sträng röst och säger : ”Gimme your glass!”
Hon ser aningen förfärad ut men gör som hon blir tillsagd. Efter att provsmakat hennes drink ser killen mycket bister ut, tar henne i armen och drar iväg henne. Jag står kvar och undrar vad händer. ”She’s only 16. That was our father.” Säger hennes bror.
Sen jag blev kitesurfare har ålder slutat vara viktigt. Jag har nästan slutat tänka på hur gamla folk är och värdera dem efter det. Det som betyder något är istället vad man gör och hur man är. Jag gillar det skarpt och genom att hänga med folk som är mer än hälften så gamla som jag känner jag att det inte hänt så mycket sen jag själv var i den åldern. Det som hänt är att jag blivit tryggare i mig själv och fått ett bättre självförtroende. När jag sedan hänger med folk som är dubbelt så gamla som jag får jag perspektiv på vad som komma skall och ser att man kan vara cool även när man blir vuxen på riktigt. Det hänger inte på åldern, det hänger på personligheten och för att inte skrämma iväg de allra yngsta kommer jag hädanefter svara frågan ”Hur gammal är du?” med ett ”Hur gammal vill du jag ska vara.”

Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag 27 december 2007

För att göra en kort historia lång …

… så börjar jag denna redan för 14 år sedan. Då hoppade jag av något som kanske skulle ha kunnat bli en lysande officerskarriär, för att istället städa hotellrum i Åre. Eller rättare sagt, jag försökte städa så lite som möjligt för att kunna åka skidor så mycket som möjligt. Niklas och jag jobbade, skidade och festade ihop under den tiden. Häromdagen dök han och hans kompis David upp i Langebaan för att lära sig kajta.

Efter första dagens strandträning och bodydraggande gick vi till Driftwoods för att äta och dricka. Vi hann inte mer än sätta oss för än två tjejer kommer och frågar om de får slå sig ner vid vårt bord. Idag berättade jag denna anekdot för Fiffi som menar att vi blev uppraggade. Jag ville istället påstå att vi blev raggade på, eftersom jag menar att uppraggad kräver ett mer konkret avslut än: ”Vi ses på flamingos imorgon.”
Vem har rätt, jag eller Fiffi? Eller är vi båda ute och cyklar, var det kanske så att vi såg så ensamma och förvirrade ut att de tyckte synd om oss och bara ville sprida lite julglädje?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Tycker du att sälar är gulliga?

Jag trodde också att sälar var gulliga djur. Det slutade jag med den 25 december 2007. Det var dagen jag besökte en sälkoloni och kanske framförallt kände stanken från en sälkoloni. Det luktar som om något dött. När jag kom närmare såg jag att det också var fallet. Precis ovanför platsen där sälarna ligger sälar sig, ylar, skäller och bräker, ligger horder av döda sälar, framför allt döda sälungar. Numer tycker jag inte att sälar är gulliga. Jag tycker de är konstiga och illaluktande.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Vad händer på Sydafrikas västkust?

På juldagen var samtliga instruktörer på centret lediga. Vi planerade en roadtrip med kitesafari upp längs västkusten. Självklart blev juldagen helt utan någon vettig prognos så vi struntade i prefixet kite och jag, Fiffi, Thomas och min tuffa äldre kompis Steve körde ändå. Ryktet sa att västkusten bara fortsätter som en öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia, och att landskapet bakom bara är en trist buskstäpp utan någonting alls. Ryktet stämmer ganska bra och här är några av västkustens pärlor:

En öde lång sandstrand med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


En trist buskstäpp utan någonting alls.


Juldagslunchpicknick på en lagom tacky handduk mitt i en trist buskstäpp utan någonting alls.


Spaning på flamingos, strutsar och andra konstigare fåglar i den trista buskstäppen utan någonting alls.


Bestigning av sandynerna längs den öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Besök hos den sälkoloni som faktiskt utgjorde ett avbrott i den annars så öde långa sandstranden med schyssta vågbryt hela vägen till Namibia.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag 25 december 2007

Kultur på export

Som verksam inom den internationella kiteturismindustrin ägnar jag mig inte bara åt att sälja kiteupplevelser där det blåser bäst för tillfället. En annan viktig uppgit är export av vårt svenska kulturarv. Jag har ju redan berättat om hur jag upprätthåller av myten om den vackra svenska flickan. Nästa viktiga produkt är snapsvisan. Den kräver lite mer ansträngning, och jag vet inte hur mycket träning det krävdes för att lära mina kanariska klätterkompisar Helan går och Vi äro små humlor vi. På vägen hem från Kapstaden var det amerikanen Uptons tur.

Jag och Fiffi: Helan går
Upton: Herlan gore
Jag och Fiffi: Helan går
Upton: Hellan gore
Jag och Fiffi: Sjung hopp fadderallan lallan lej
Upton: Chung hop farderolan lolan lei
Jag och Fiffi: Sjung hopp fadderallan lallan lej
Upton: Shung hop farderolan lolan lei

Sen blev jag trött och somnade i baksätet.

Andra bloggar om: , , , , ,

Får det lov att vara en parkering och lite knark?

På julafton åkte jag, Fiffi och Upton till Kapstaden för att få lite nya intryck och kanske lite julkänsla. Det blev kanske inte så mycket julkänsla men desto fler nya intryck. Vi tog lunch och strosade runt någonstans i Waterfront, tog en drink någonstans i Camps Bay, käkade middag någonstans i stan och tog en öl någonstans på Long Street. Så fort vi ville parkera bilen var någon slags frilansande parkeringsvakter framme för att visa oss till rätta. Det som gjorde att jag märkte skillnad på dem och vanliga svenka lapplisor var inte deras dricksbaserade affärsmodell, utan det var istället deras kompletterande försäljning: ”Sir, do you wanna buy some shit sir? I’ve got cocaine for 250, kat for 300 and extacy for 50. It’s very god shit sir.”
Knark känns inte så mycket som traditionell julstämning så vi nöjde oss med bara parkering.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Julstämning med bling

Min fascination för bling har tagit sig nya proportioner. Jag fick för mig att raka mitt huvud med hyvel. Bara det gjorde att jag blev lätt glänsande. Eftersom jag inte är ett dugg intresserad av att bränna mig på svålen smörjer jag in den med en solskyddsspray, en lätt glänsande sådan. Hela min nya uppenbarelse är som en gyllenbrun och skinande julgranskula, med solglasögon och lite lurv nertill. Vad gör man inte för att skapa traditionell julstämning i en julstämningsfri miljö?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Visumhämtning


Mitt visumansökan var godkänd så jag och Thomas fick en tur till Home Affairs i Malmesbury. Nu var det inga sura miner längre. Vi fick tillbaka våra pass med ett leende och ett vänligt ”Enjoy your stay.”
På vägen hem åkte vi igenom nationalparken härintill. Det hela blev ett slags expressturism. Vi stannade till vid alla viktiga stopp, sanddynerna, klippformationerna och den gamla farmen som numer är restautang och besökscenter. Här fick jag se avgjutningar av 120 000 år gamla fotsteg från en flicka som hette Eve. Det är tydligen de äldsta fotsteg som finns bevarade. Imponerande. Ännu mer imponerande var att de lyckats ta reda på hennes namn.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Mamma är orolig

Mamma mailar och skäller på mig, säger att jag måste ta hand om mig bättre. Såklart har hon rätt. Jag borde verkligen göra som Mamma säger och sluta upp med alla dumheter. Men så säger hon att man måste vara mer orolig för mig nu än när jag var barn. Där har hon fel. Det enda som skiljer nu från då är att jag har en offentlig dagbok där jag skriver ner mina dumheter. Det kanske är ytterligare en av alla dumheter.

Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag 20 december 2007

White wonder anländer

Jag skulle egentligen bara ta en öl efter jobbet med Shaun, men när Fiffi ringde i morse kunde jag knappt prata. Jag behövde inte säga så mycket för hon berättade hon att hon var i Langebaan och undrade var hon skulle ta vägen. Jag studsade upp för att möta henne i hennes nyköpta VW Citi Chico, en åttiotalsgolf som fortfarande procuceras här nere. När hon började pratade om white wonder var jag övertygad om att hon menade sig själv och sin stockholmsbleka uppenbarelse (Är folk verkligen så vita i norr?). Istället var hennes åttiotalsgolf kritvit och med sirliga bokstäver längs sidan kunde jag läsa: White Wonder. Hon ska stanna i Langebaan en månad och jag ville förstås göra allt för att hon skulle känna sig välkommen. Jag hjälpte därför henne och White Wonder med att köra vilse på väg till sin nya lägenhet.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mina fobier

När jag var liten var jag rädd för att få vatten ögonen, vilket i sin tur ledde till att jag var ganska rädd för vatten. Jag känner att jag har utvecklats en del sen dess. Jag är inte så värst rädd för vatten längre. Numer är jag bara rädd för hajar, ormar, lejon och … att få vatten i öronen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nypremiär som kitesurfande kitesurfare

Svullnaden över min fot hade till sist gått ner så pass att fötterna passade i mina fotstroppar – det var äntligen dags att prova den nya bräda och kite som jag köpte för en månad sen. Planen var att sticka ut och glida lite och mina personliga förhållningsregler var att inte göra illa foten och att inte få vatten i öronen (jag hade naturligtvis tappat mina öronproppar). Men när jag hoppade upp på brädan kom förstås en liten våg som slog omkull mig så att foten började värka och jag ändå fick vatten i öronen. Men värken gick över efter ett tag, och öronen verkade ha klarat sig. Jag tog en tur runt Schaapen Island, en liten fågelö täckt av guano. Det verkar som om guano börjar jäsa i värme för hela ön utsöndrar en kraftig stank. Men eftersom Upton har berättat att guano är en viktig ingrediens i parfymer, var det bara att kajta på och njuta av väldofterna från fågelexkrementen.

Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 18 december 2007

Upp till kamp!

Ibland är det knepigt att vara alldeles för akademiskt skolad, analytiskt lagd och samtidigt jobba på ett kitecenter. Jag känner ju människans behov av att ordna, organisera och systematisera. Jag förstår att all förändring och avvikande beteenden skapar otrygghet och rädsla. Men jag blir ändå inte entusiastisk av diskussioner om vem som ska tömma den blå baljan där man sköljer sin saker, om var den blå baljan ska stå eller ens om vikten av att använda rätt pump till rätt kite.

Men när någon däremot kräver av mig att komma in en halvtimme tidigare på morgonen för att plocka ihop utrustningen, en syssla som normalt tar fem minuter, hoppar jag upp på barrikaden och skriker: ”Upp till kamp! Vi är många, vi är starka, krossa faschismen nu!”
Ingen, och då menar jag verkligen INGEN, kommer någonsin att få ta min slackermorgon ifrån mig!

… Fast å andra sidan kommer jag nog bara att strunta i det, och komma fem minuter innan som vanligt …

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

En sedelärande historia för andra utan koll

När jag började kajta hade jag absolut ingen koll alls. En av mina första sessioner var en solig vårdag på Torö, i Stockholms södra skärgård. Vinden kom och gick utan att jag direkt förstod när det var lämplig att försöka, men till sist launchade jag draken, greppade min bräda och hoppade ner i det iskalla vattnet. Brädan gled på fötterna, jag tog sats med kajten … och så iväg. Eftersom jag inte fattade vad jag skulle göra, åkte jag bara med, varpå hela ekipaget accelererade och accelererade ännu mer. Jag kunde förstås inte hantera hastigheten … så voilá: en brutal wipeout.

En av mina åkommor är att jag lider av manlig hybris. I mitt fall betyder det en attityd som lyder: Det ska väl inte vara så svårt. Därför är jag självlärd och hade förstås missat ett och annat moment i min träning. Ett exempel var att få upp draken från vattnet. Självklart trasslade draken ihop sig och brädan försvann. Kvar blev jag och draken på väg mot Södertälje, vilket är en ganska lång resa i niogradigt vatten. Jag försökte samla ihop linor och drake och driva in i närmaste vik. Allteftersom fötterna domnade började jag fundera på hur länge man klarar sig i niogradigt vatten med våtdräkt. Tjugo minuters drivande senare landade jag till sist på den sista möjliga udden innan den stora fjärden. Brädan var spårlöst borta, men jag var ok … nedkyld men ok. Jag grämde mig ganska mycket över den förlorade brädan. Det skulle ju kosta fyra fem tusen att köpa en ny.

Men vad gjorde jag för fel? Och vad borde jag ha gjort egentligen? Jag borde:

1. Använt nyare utrustning som är lätt att vattenstarta och jag var säker på hur man använder
2. Inte ha försökt lära mig på platser där jag kan driva iväg. Det bästa förhållandet för att lära sig är med vind snett mot en långgrund strand.
3. Inte gått ut i iskallt vatten utan att veta vad jag pysslar med.
4. Lärt mig att göra self rescue – att linda upp linorna och använda draken som ett räddningssegel.
5. Trots min manliga hybris ha gått en ordentlig kurs och lärt mig det jag behövde veta.

Men gjorde jag något bra då? Japp, en drulleförsäkring gjorde att jag åtminstone fick några kronor tillbaka.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nästan framme

Ju mer jag skriver den här dagboken, bloggen, kitekåserandet eller vad man nu ska kalla det, desto mer gillar jag det. Jag gillar att försöka fånga essensen av surflivet i små anekdoter som sedan blir till blogginlägg. Faktiskt så till den grad att jag börjar oroa mig. Vad händer den dag då jag börjar upprepa mig och för andra, tredje gången berättar om en liknande kitesession eller utekväll. Är det då kanske dags att leta upp en garderob att ställa in grejorna i, att bli en Svensson med villa, volvo och vovve?

Men så pratar jag åter med den snuskigt rike amerikanen Quentin som badar i pengar och kan göra precis vad han vill. Hans kommentar efter dagens session var: ”Maybe I should just give it all up and start a kitecenter.”
Då känns det som om jag redan har kommit längre och nästan är framme. Och om jag nu skulle upprepa mig någon gång, kanske inte det gör så mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

måndag 17 december 2007

Kompispris

Jag tror att kitesurfinginstruktören är det moderna samhällets kurtisaner eller geishor. Någon som man betalar för sällskap och underhållning. Nu får det vara slut på rabatter och gratisdejter. Den uppdaterade listan för kompispris ser ut så här:

Kompis för en kvart – 1 öl
Kompis för en timme – 3 öl
Kompis för en kväll – 3 öl, 3 drinkar och 3 shots
Kompis för en vecka – En helkväll med middag

Quentin är en snuskigt rik Amerikan som är här för att lära sig kajta ordentligt. Han tog det stora veckopaketet med en maffig helkväll igår. Idag fick han små kamratliga extrabonusar som att göra cool surfhälsning med instruktören samt en extra säker kitelaunch*. Han var mycket nöjd.

*Start av draken

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Den svenska flickan

Den här konversationen har jag minst en gång om dagen: ”Ah, you’re from Sweden. So what’s the Swedish chicks like?”
”They’re the best girls in the world.” Svarar jag.
”Man, I must really go there some day.”
”I know.” Svarar jag med gott självförtroende.

Det enda som kan rubba mitt överläge är om jag pratar med en latino. Då kan konversationen sluta så här istället: ”Jo visst, svenska flickor ser väl bra ut, men de har alldeles för små rumpor.”

Andra bloggar om: , , ,

Lättlurad eller bara billig?

Jag fick frågan om jag ville följa med till nattklubben med en tjej och hennes kompisar. ”Vi får skjuts dit och hem.” Sa hon. Jag har ju ingen bil så jag nappar lätt på sådana erbjudanden. När det var dags att åka blev jag hämtad av henne och en väninna med pojkvän ... Jag började ana oråd ... På stället blev jag inträngd i ett hörn och drinkarna kom i en jämn ström ... Orådet byttes snart mot olust ... På klubb gillar jag att studsa runt planlöst och studsa in i nya och gamla bekanta. När jag gjorde några utbrottsförsök för att studsa runt på egen hand, kom ganska snart någon väninna upp och sa: ”Hon letar efter dig.”
Orsaken till min olustkänsla började klarna. Jag hade blivit pålurad en dubbeldejt med så enkla knep som ett löfte om skjuts hem. Hur billig får man vara egentligen?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Anarkist? Ja kanske det!

Min kitepimp Nicole har fått för sig att hon är min chef. Själv ser jag henne som min sekreterare och kanske ordermottagare. Hon svarar i telefon och tar emot bokningar, för att sedan sätta upp dem på mitt schema. Hon är själv inte kajtare men försöker införa en massa system för att hålla koll på utrustningen. När vi träffades första gången gav hon mig ett papper med sina regler. Sen berättade hon att den som inte följer hennes regler får böter i form av löneavdrag. Allt sedan har jag gjort det mesta för att tramsa bort och strunta i hennes regler. Det känns t.o.m. som om jag har något slags undertryckt behov av att obstruera mot konstiga regler. När jag hade min födelsedagsfest, klotterfesten, skrev jag mitt namn med inringat A, liksom ett anarki-A. Nu blev mitt anarki-A mer likt ett snabel-A, men ändå, kan det vara så att jag har gått och blivit anarkist?



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

fredag 14 december 2007

Sponsring inom kitesurfingen

Alla seriösa kajtare har sponsorer. De flesta är förstås uppbackade av något kitemärke, någon butik, eller något surfmärke. Det är inte jag. Jag har istället ett gäng ölsponsorer. Efter de flesta kitekurser som jag håller, blir inbjuden till en afterkiteöl på restaurangen nästgårds. Om jag hade varit en kitesurfande kitesurfare hade jag nog föredragit en mer traditionell sponsor, men som skadad kajtare har jag inte så mycket glädje av kajtar och brädor i mängder ...

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Inför uppesittarkvällen

Snart är det dags för uppesittarkväll och rimstuga. För alla er som har köpt ett kitecamp till sina nära och kära, eller sig själv, kommer här ett färdigt julklappsrim att printa ut, klippa ut och klistra fast på julklappen.

Det var länge sen du såg solen skina
Tanken på sommar kan få dig att grina
Längtan blir åtminstone dubbelt så stor
Eftersom fötterna är i täta sång- och dansskor

Med en daglig dos av snöglopsmek
Har din nuna blivit trött och blek
Fjättrad fast vid kontorets stol
Kan du ej ens räddas av Bettans Gym och Sol

Din kropp ropar efter spänning och kul
Det räcker ej med att din stol har hjul
Inte ens om du kan snurra och tippa den över
Kan du få den stimulans du så väl behöver

Men det behöver verkligen inte vara så
Nu kommer du en säker lösning få
När tomten bullrar och skrattar ho ho
Kan du svara med ett glättigt Chohoo!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

torsdag 13 december 2007

Surfromantikens baksida

Oftast gillar jag surfromantiken. Jag gillar friheten, att inte bry sig om något annat surfliv. Jag gillar äventyret, att allt kan hända och jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Jag gillar att glida runt i baggyshorts och flipflops året runt. Jag gillar att ha mindre än 100 m till stranden. Jag gillar att kajta och att pressa gränserna för vad jag kan utföra. Jag gillar att dela med mig mig och lära ut kitesurfing till andra som vill lära sig. Jag gillar att se hur uppeggade de blir och hur mycket de gillar det. Jag gillar att glida ner i soffan och äta min middagslåda från SPAR, helst oduschad sandig och neoprenluktande. Surföversten i filmen Apocalypse now skulle nog ha uttryckt det: ”I just love the smell of neopren in the morning.”

Men det finns en baksida. Fattigdom må vara romantiskt, men det är ganska tröttsamt att ständigt leva under existensminimum. Jag vill ha lite mer glamour i mitt liv. Jag kanske skulle bli rockstjärna.



Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

The new small

Upton är ju som sagt Amerikan. Han gillar stort. Efter våra respektive lektioner gjorde han spaghetti. Han frågade om jag ville ha och när jag gick till köket för att ta en portion såg jag en laddning som hade gett mattanterna i Jakobsbergskolan mindervärdeskomplex. ”Yeah, you’re American, you like it big, don’t you? Frågade jag.
”Big? What are talking about? That’s medium.” Sa Upton med amerikansk självsäkerhet.
”And you probably mean that medium is the new small?” Sa jag.
”Small? I don’t even know anything that’s small … except Europe.”

Andra bloggar om: , , , , ,

En busschaufför

Idag var första dagen på vattnet på mer än en månad. Okej, jag kajtade inte på riktigt, jag bara körde kite och bräda uppvind åt mina elever. En av dem frågade ständigt: ”Did you enjoy?” Eller: ”Did you have fun?”
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på denna typ av frågor. Jag kajtar ju bara upp grejerna för att det är enklare än att gå. För att slippa denna typ av frågor hädanefter så kommer här ett statement: att kajta utrustningen uppvind är ungefär som att köra buss, skillnaden är bara att man ser lite coolare ut.

Andra bloggar om: , , , ,

Om den fria viljan

Att vara ensam svensk i Langebaan gör mig till ett ganska exotiskt inslag i vardagen. Men ibland blir jag som en ullig, bullig, gullig nallebjörn mitt emellan två trätande småglin. Jag sitter på Zizi’s och lussevakar med Simone och hennes väninnor (det var i.o.f.s. bara jag som lussevakade, de andra drack öl), när Shaun dyker upp, drar tag i mig och säger: ”Swedish, there’s another party, you must come with me.” Då ställer sig 150 cm Simone upp och ryter ifrån: ”No, Swedish stays with us!”
Jag kommer inte riktigt ihåg vilken av de gamla psykfarbröderna som pratade om att den fria viljan inte existerar. I vilket fall hade han förmodligen rätt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 12 december 2007

Visst fan!

Det är ju Lucia imorgon. Hur ska jag fira det? Ingen kommer att bry sig. Knappast jag heller. Men jag kanske kan klara åtminstone delar av lussevakan. Bäst att gå förbi Zizis och kolla om det finns någon att vaka med ....

Andra bloggar om: , , ,

Så skyddar du dina öron

Ju mer jag har pratat med folk härnere, desto mer har jag förstått hur vanligt det är med öronproblem hos alla slags surfare. Kallt vatten och hård vind verkar skapa en perfekt grogrund för öroninfektioner, svampar och annat läskigt som man definitivt inte vill ha i öronen. Nu känner jag mig som en halvsjaskig reklamfilm för typ ... tandkräm ... men det bjuder jag på. Det finns ett ganska enkelt sätt att skydda sig – använd vattentäta öronproppar.

Själv ser jag fram emot att träda in i en helt egen värld och äntligen få praktisk användning för alla coola tecken jag lärt mig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

”Halleluja jag är frisk igen …

…vilken lättnad” sjöng Cornelis Vreeswijk en gång i världen. Den sången ligger och maler i mitt huvud samtidigt som jag känner hur min brustna trumhinna börjar komma tillbaka och jag stegvis återfår någon slags hörsel. Nu kan jag gå utan att foten svullnar upp till en vattenmelon, det är bara tårna som ser ut som prinskorvar efter en stunds linkande. Idag har jag undervisat och snart är jag en kitesurfande kitesurfare igen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

tisdag 11 december 2007

Big in America

Ni vet väl hur allting är BIG i America? Upton berättade att man nu slagit det gamla hangtime rekordet med hästlängder, stort alltså. Efter sju kiteloopar [sic!] och 22 sekunder i luften satte den 15-årige amerikanen Richmannågonting nytt rekord. Kolla själva ...



Andra bloggar om: , , , ,

Lämplig utbildning för en strandhippie


När jag sitter på stranden med en papegoja på axeln, sandig, svettig och flätandes armband åt kidsen, känner jag mig som arketypen för en beachbum och strandhippie (om vi då undantar mina avsaknade dreads, tatueringar, piercingar och handrullade cigaretter). Då kommer jag att tänka på hur lång tid av mitt liv jag har suttit bakom skolbänken sen jag slutade gymnasiet: två år på Marinens officershögskola, fem år på geovetarlinjen på Stockholms universitet, och två år deltid på EMBA-programmet på Handelshögskolan. Visst är det så att utbildning lönar sig.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Om att följa med äventyret

En måndag utan vind och utan lektioner händer inte mycket i Langebaan. Jag och Upton har kollat film och snackat om våra liv. Vi är lite i samma situation med någon form av övergripande masterplan, men samtidigt oerhört öppna för dit äventyret för oss. Jag älskar denna känsla av total frihet som jag har just nu. När det kommer upp en möjlighet kan jag nappa på den, följa upp för att sedan se om det är något som passar mig. Om så är fallet kan jag ta tag i det hela och exekvera när jag känner för det. Det var så jag bestämde mig för att åka till Sydafrika. Det var så jag bestämde mig för att nästa stopp blir Mauritius. Det är förmodligen så jag kommer att bestämma mig för vad som händer i sommar och hela den fortsatta utvecklingen av Chohoo. I botten en grundläggande plan om vad som är rätt och fel, för att därefter bara låta saker hända, men också ta tag i sakerna när de händer. Det finns ingen eller inget som håller mig tillbaka, ingen som berättar vad som är bra eller dåligt, ingen som trycker ner mitt självförtroende, inga ägodelar jag inte kan bära med mig. Jag är totalt fri … förutom det där förbannade studielånet från CSN förstås. Skit också!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag 10 december 2007

Entreprenörskap & Upton

Det finns en vibrerande energi runt kitesporten och dess människor. En av mina favoritentreprenörer Greger Hagelin från We, pratar ofta om den energin kring skateboardingen. Det är samma energi vi pratar om. När jag, min nya rumskompis Upton och Bruce från Bestskolan satt och pratade märker jag att vi alla är entreprenörer. Det är nästan så att de flesta människor jag möter är entreprenörer, antingen är de talangfulla kajtare och satsar på tävlingar och att marknadsföra sig själva, eller så är de medelgoda kajtare och satsar på något tillbehör för att kunna fortsätta leva The surf, sun, sex & rock’n’roll lifstyle.

Min nya sambo Upton är amerikan och skulle en gång i världen bli hockeyspelare. Eftersom han var för liten, fungerade det inte. Istället gled in i ett hektiskt partyliv. Med livstilen på plats funderade han vad han kunde göra. Konstnärer brukar ju leva ett hektiskt sex, drugs & rock’n’roll-liv, så han började måla. Efter ett tag började hans konst att sälja, men det är ju ett ganska osäkert karriärval att vara konstnär så han tog ströjobb här och var och hamnade till sist i filmindustrin. Efter några år i New Mexico, arbetandes för Hollywood parallellt med att jobbade med sin egen konst, tröttnade han och började resa. I Brasilien tog han upp kitesurfing och blev kiteinstruktör. Nu ska han jobba med Best i Langebaan och bo i mitt gamla rum.

Vi har redan pratat om några saker vi skulle kunna hitta på tillsammans, lite entreprenöriell affärsutveckling helt enkelt. Så stay tuned for the next episode of En kitesurfares dagbok

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Finalen på Calypso Kiteboarding Event

Sista dagen på Calypso Kiteboarding Event blev något avslagen. Vinden ville inte riktigt komma igång och de flesta hade en hektisk lördagsnatt. Dagen blev mest en enda lång väntan på att Lighty skulle blåsa av tävlingen och det kunde bli prisutdelning. Personligen led jag inte så mycket av detta – jag kom i säng halvåtta för att gå upp vid nio. Det var ganska skönt att bara hänga en dag, snacka skit och hjälpa till vid prisutdelningen. Sen gäller ju Murphys lag även på kitetävlingar, vilket i detta fall betyder att vinden kom igång när alla hade packat ihop och det var dags för prisutdelning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Hadlowcertifierad

Trots sin ringa ålder är det inte många som rest till så många av världens olika kitedestinationer, som den fyrfaldige PKRA-mästaren och således förmodligen världens bästa freestyleåkare Aaron Hadlow. Självklart hade vi ett snack om vilka kitedestinationer som är bäst vid vilken tidpunkt. För att verkligen kunna garantera Kite where it’s best right now med Chohoo, rekommenderade han mig att köra: Sydafrika på vintern, Karibien på våren, Egypten eller Kanarieöarna på sommaren och Brasilien på hösten. Det ligger nästan i linje med mina planer för Chohoo. Jag byter förvisso ut Karibien mot Mauritius, men vågar nog ändå påstå att Kite where it’s best right now är: Tested and approved by Aaron Hadlow.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Brutal gästfrihet

Jag har inte sett Zelvin sen vi gjorde IKO-kursen tillsammans i oktober, men han poppade upp som gubben i lådan när det vankades kiteboarding event i Langebaan. Han bor nere i Table View, Kapstaden och var ivrig med att jag skulle komma och hälsa på redan när vi sist sågs. Nu utryckte han det med ännu större iver: ”You really have to come down to Cape town, and if you come and don’t stay at my place, I’ll promise I’ll smack you.”

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 8 december 2007

På toaletten med Ruben Lenten

På vägen ut från Calypso Beachs toaletter möter jag Ruben. ”Can you recommend a good place to take a leak in the area?” säger han.
”Yeah man, out of personal experience I recommend this one.” Säger jag och pekar på den pissoar jag just utnyttjat.
”Wow dude, it’s got the perfect height and a round smooth shape, it looks like the perfect place, just what I’m looking for. Thanks man.”
”And the best thing is that you have some mints inside so you can freshen up your breath afterwards.”
”I’m not too sure about that, but thanks anyway bro.”

Andra bloggar om: , , ,

Två dagar med Calypso Kiteboarding Event


Med klarblå himmel, sol och värme finns grundförutsättningarna. Då spelar det mindre roll att vinden inte riktigt har levererat 100 %-igt. Det är rätt soft att bara chilla på en gräsmatta, lyssna på lite skön partymusik, vänta på vind och ibland få se på riktigt bra kajting. När man dessutom får vara domare och bestämma vilka som får fortsätta vara med och leka, blir det faktiskt ännu mer intressant. Min dolda, men ack så sluga baktanke med att hjälpa Lighty att rodda hans event, var att lära känna så många av Sydafrikas kiteprofiler som möjligt. Efter bara två dagar har jag bekantat mig med större delen av det Kitesydafrika man ser utåt och läser om i GUST magazine. Inte helt oväntat kom världstjärnorna Aaron Hadlow och Ruben Lenten upp för att hänga, träffa kompisar och förstås gå på kvällens massiva fest på Flamingos.

Det var förstås inte bara glamour att vara domare. Efter en hel dag i stekande sol blir man väldigt trött och t.o.m lite yr. Det blev mycket sent igår och det kommer att bli ännu senare ikväll. Trots att jag har arbetat ideellt, för den goda sakens skull: för att skapa en kitesurfigare värld, kommer Lighty att vilja bjuda tillbaka. Och när Lighty bjuder till, vet man att det definitivt inte kommer att bli hälsosamt och det definitivt kommer att bli en tung morgondag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Mitt nya smeknamn

Jag tyckte att tjejerna här var ovanligt gulliga när de kallade mig för Sweetie hela tiden. Men när killarna började kalla mig för samma sak började jag bli misstänksam. Det var alldeles klart något som inte stämde. Bruce från Bestskolan satt och snackade med Sjoukje och när jag kom fram till dem sa han: ”Bro, why didn’t you tell me your name is Swedish from the beginning?”

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 6 december 2007

Sambobyte

Jag hann precis lämna av en sambo, när Bruce från Bestskolan i Blouberg ringer och berättar att Upton behöver en lägenhet. De kommer och kollar. Vi snackar lite. Och vi bestämmer oss för att det blir bra, vi ska bli sambos. För att fira det hela bjussar Bruce på pizza på Pearlys. Upton ska rodda Bests mobila skola i Langebaan och nu har han tagit Kelbys plats i soffan och läser Kiteworld Magazine. Ibland går det fort. Allt är som vanligt igen. Det är bara lite tystare i lägenheten.

Andra bloggar om: , , ,

Sightseeing i Cape town


Jag har tröttnat på att försöka föregå med något slags gott exempel med avseende på vilken sida av vägen som är den rätta att köra på. Nu har jag ställt in mig i ledet och tuffar på på vänstersidan som vilken sydafrikansk svenne som helst. Nu är jag trafikfähig. Så efter att ha skjutsat Kelby till flygplatsen tog jag en sightseeing runt Cape town. Kollade in de milslånga stränderna, kollade in de kitespotsen Dolphin beach, Blouberg och Big Bay, samt kollade in Waterfront. Waterfront är något slags kombinerat shopping, restaurang och upplevelsecentrum beläget i hamnen. För en kitesurfare boendes i den lilla surfhålan Langebaan var det mest intressant att se folk i riktiga kläder och riktiga skor, som satt och drack vin eller öl utan det annars så ädla syftet att bli dyngfull. Fast det är klart, det var ju bara eftermiddag.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det standardiserade bortförklarings och ursäktsformuläret

När jag skulle ansöka om förlängt visum visade det sig att jag var en dag sen. Jag hade läst både fyra veckor och en månad på lite olika papper, men väl framme på Home Affairs i Malmesbury pekade damen strängt på visumlappen i passet som sa 30 dagar innan visumet går ut. Nu var det som sagt bara 29 dagar kvar. Hon plockade fram ett bortförklarings och ursäktsformulär, där jag först fick skriva min bortförklaring på några rader. Under dessa rader var det förtryckt något i stil med: och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och ska aldrig mer komma sent igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Jah way!

Mauritius är rastaland och som Mauritian har Kelby piggat upp livet med små doser av rastafarikultur. Istället för att hälsa gangstastyle med att stöta varsin knytnäve mot varandra, införde Kelby rastamanhälsningen Jah* way. Nu har hela Langebaan börjat hälsa med ett Jah way och stöta dubbla knytnävar mot varandra. Hela det här rastainslaget piggar inte bara upp vår tillvaro, t.o.m. tiggare blir glada när de istället för en slant får ett: ”Sorry, Jah bless, rastaman!”
Jag skulle också tycka det var roligare än en undflyende huvudskakning.

*Jah är någon slags rastafarigud. Mycket mer än så vet jag inte heller.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

onsdag 5 december 2007

Min nya våtdräkt

Det är Kelbys sista dag idag. Imorgon åker vi till Kapstaden, dels för att ordna mitt visum och dels för att lämna honom på flygplatsen. Det har varit kul att dela lägenhet med honom. Han är ungefär som en liten hund: antingen fullt ös eller så sover han. Men de senaste dagarna har vi jobbat med förberedelser för ta Chohoo till Mauritius, så vi kommer snart att ses igen. Nu när han åker till varmare vatten, lämnar han kvar sin våtdräkt som avskedsgåva. Självklart blev den signerad.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kitesurfing utan socialt skyddsnät

För att kunna förverkliga drömmen om Chohoo har jag dragit ner alla kostnader maximalt. Den enda fasta kostnad som jag fortfarande har är mitt CSN-lån. Jag har ingen A-kassa, ingen egen sjukförsäkring, ingen pensionsförsäkring … ingenting. Om det inte blåser kommer det inte in några pengar. Om det inte finns någon som vill lära sig kajta kommer det inte in några pengar. Om jag är skadad och inte kan jobba kommer det inte in några pengar.

Jag brukar försöka kajta med någon form av säkerhetsmarginal, men efter ett tag känner jag alltid att jag vill tänja lite på gränserna och satsar lite extra. Om jag då kraschar så brutalt så att jag ligger och kippar efter andan i tio minuter, blir jag inte så rädd för att jag skadat mig, som för konsekvenserna av en eventuell skada. Ibland känner jag som boxaren i filmen Cinderella Man, som kämpar sig fram någonstans i USA under trettiotalet depression. Han skadar sig men kämpar vidare och när han får frågan om varför han boxas, svarar han: ”For milk.”
Inte för att jag är så förtjust i mjölk, inte för att jag inte skulle kunna göra en massa andra saker för mitt levebröd som skulle göra mig rikare, men mitt svar på motsvarande fråga om varför jag kajtar skulle ändå bli ganska liknande. Fast jag skulle kanske snarare säga: ”Jag kajtar för att leva lite roligare än vanligt.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Domarn dömer som han vill …

Jag såg fram emot att köra min första freestyletävling på Calypso Kiteboarding Event nu i helgen, men med mitt trasiga öra har jag inte kunnat vara i vatten. Därför har jag inte kunnat träna den senaste månaden. Ju närmare tävlingen desto mer orolig blev jag över min aktuella kitestatus, det är liksom inte kul att köra en tävling och inte vara form. Så kom helgens fotskada och slog ut den sista förhoppningen om att kunna vara med och tävla. Lighty erbjöd mig att vara med som domare istället. Det låter nästan som en perfekt lösning: jag kan hänga med på eventet fullt ut, sitta med en dryg, bister och kritisk uppsyn och låtsas att jag kan allt. Men eftersom jag nu inte känner igen samtliga avancerade tricks kommer mina bedömningskriterier mest att grunda sig på surfig outfit, antalet klistermärken på brädan och hur mycker tjo och tjim det är på vattnet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

A diary of a stoner

Jag berättade för Shaun att jag skrivit om honom i bloggen, men inte nämnt hans namn. Det är ju trots allt olagligt att röka gräs. Han blev lite besviken och sa: ”I’d like you to mention my name, I’m proud to be a stoner.”
Shaun gillar att figurera i bloggen och skulle gärna vilja att jag skrev mer om honom. Han klär sig i surfkläder och hänger med kajtare, men även om han gärna skulle vilja, har han ännu inte lyckats ta sig i kragen för att lära sig att kajta. Jag berättar för honom att dagboken ska handla om kitesurfing och den tillhörande livsstilen, komprimerat till mer eller mindre skojiga anekdoter. ”But what if I’ll just grab a kite and give it a go? Maybe it all end up in a funny story?” Säger Shaun.
”Yeah, sure.” Svarar jag.
”Or maybe I just start a blog of my own: A diary of a stoner.”
Jag har en viss föraning om att det inte kommer att bli så mycket av den bloggen. I mitt huvud hör jag tonerna av Afromans Because I got high, cause I got high, cause I got hi-high, popparappapoppa …



Andra bloggar om: , , , , ,

tisdag 4 december 2007

Nästa hållplats: Mauritius

Nu har jag bestämt mig för att nästa destination blir Mauritius. Den mauritianska sommaren som börjar nu är nästan vindstilla och den riktigt blåsiga perioden är under den svenska sommaren, men då blåser det väl mycket samtidigt som det också är regnperioden. Därför blir april och maj perfekta för Mauritius. Vi har redan börjat översätta webben till engelska och börjat formulera texterna. När Kelby kommer hem börjar han direkt med att förbereda för Chohoos ankomst. Och Chohoos crew ser förstås fram emot en destination med både vågor och plattvatten. Inget ont om Langebaan, men efter ett tag börjar man faktiskt sakna vågor. Eller förresten, vad svamlar jag om egentligen? Just nu är det inte direkt så att min saknad efter vågor gör sig direkt märkbar. Den är ju onekligen underordnad min totala avsaknad av kitesurfing.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Mitt lyckoarmband

Med först min förlorade trumhinna, sen mina förlorade solglasögon och slutligen min överkörda fot, borde jag ha uppfyllt regeln om det alltid kommer tre olyckor i en följd. För att ytterligare försäkra mig om att slippa mer otur gjorde Kelby ett vitt armband till mig. Att bära något vitt på vänster sida är någon form av indisk grej, upplockad från Mauritius, för att skydda mot olycka. Nu vet jag förstå inte riktigt om man kan räkna min skadade fot som olycka. Om den händelsen istället går under epitetet Ren Dumhet kanske jag har något mer att vänta. Men å andra sidan har jag ju mitt vita armband nu …

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

måndag 3 december 2007

Robsport i Langebaan

När jag springer på Lighty på väg till frukosten berättar han att han just träffat en kille som höll på med Best i Sverige. Jag glider ner till Pearlys och träffar Robert från Robsport.se och hans flickvän Pia (hoppas jag att fick namnet rätt trots att jag både är lomhörd och lider svårt av min kroniska namnamnesi). Kul att träffa på lite svenskar och prata lite svenska. Kul att göra det man alltid gör när man träffar andra branschkollegor: kolla av samarbetsmöjligheter. Men det är knepigt att hålla en konversation med mitt dåliga öra vänt mot mina nya svenska kompisar, och mitt hela öra vänt mot Lighty och Kelby som båda har varsin PhD i Bullshitting från South Africa Beach University.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mera tandvård

Det är onekligen lite underligt, men det enda som kommer upp när jag sätter mig ner för att skriva är mera tankar om tandvård. Det är faktiskt inte så att man bara borstar tänderna när man är skadad kajtare, men men … Jag har de senaste åren alltid använt tandkrämen Sensodyne eftersom jag tidigare hade problem med ilningar i tänderna. Så en dag såg jag att Colgate kom upp med en tandkräm mot ilningar. Jag testade en tub och mot slutet kom ilningarna tillbaka igen. Direkt när jag gick tillbaka till Sensodyne försvann de. Good stuff som vi säger här nere. Men jag vet som sagt inte vad detta har med kitesurfing att göra.

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 2 december 2007

Ännu en dedikerad tandtrådsanvändare

”I’m a true believer in this flossing shit now.” Hör jag från badrummet. Jag tittar upp och ser Kelby gå lös med den tandtrådshållare han fick för ett tag sen.
”It’s not so much your front teeth as your back ones, they’re full of shit.”
Jag är mycket nöjd över att ha lärt honom denna lilla men ack så viktiga detalj för en god munhygien. Om han hade satsat på en karriär som förrådsbiträde på något mellansvenskt militärt regemente hade en dålig munhygien varit klädsamt, men som surfhunk går det inte ens att riskera att lukta apa ur munnen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Otydliga budskap i platsannonser

Min tidigare kollega Pelle skickade över en platsannons för ett riktigt jobb, i den riktiga världen. På pappret borde jobbet passa mig perfekt. Jag uppfyller alla önskemål med råge, men blir ändå tveksam när jag läser. Det står inte tydligt utskrivet, men mellan raderna kan jag utläsa:

Vi söker dig som

- Kan sitta still under åtminstone en timme i taget, men gärna mycket längre
- Har förmåga att klara flera månader utan att se solen
- Har en extrem förmåga att uthärda kyla under transport till och från arbetet
- Klär dig i riktiga kläder på arbetsplatsen
- Kan ha riktiga skor. Nix pix, flipflops räknas inte!
- Kan hantera representation med alkohol utan att klä av sig till bar överkropp, dansa på bord och hoppa ut ur bilar i farten

Jag tror faktiskt inte att jag är tillräckligt kvalificerad …

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det är inte mycket kite just nu

”Johan, you’ve got to see this” Säger Kelby när han kommer in till mig på morgonen.
Jag ålar mig upp, hoppar på ett ben in till Kelbys rum.
”Somebody must sneaked in to my room and puked in my bed when I was sleeping.” Säger han helt oskyldigt. Från att ha varit ansvarslösa Johan var det dags att skifta mood. Vår lägenhet är till salu och det var visning under dagen. En snabb attgöralista designades:

1) få Kelby att ta tag i sitt rum
2) ta oss ut ur lägenheten
3) omorganisera mina lektioner
4) kolla upp min fot.

En timme senare var vi på centret och jag fick ett första utlåtande om vad jag borde göra: is och högläge. När min fot senare bytte storlek från 42 till 45 och färg från brons till rosa och lila, ändrades utlåtandet: besök en läkare. Efter skjuts till Vredenburg, rullstol till röntgen och ett konstaterande att inget var brutet, kunde jag äntligen åka hem till en upphetsande TV-kväll. Självklart somnade både jag och Kelby framför TV:n.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag 1 december 2007

Slutet på en epok

Alla stormakter och större kulturer har förr eller senare brakat samman. Orsaken har oftast varit en kombination av inre slitningar och attacker utifrån. När nu går epoken Casa de Johan & Kelby går i graven är det också slutet på en stormakt och en surfkulturens Alohaakademi. I detta fall beror det varken på inre slitningar eller attacker utifrån. Det beror bara på benhårt surfliv. Jag har min skadade fot och min förlorade trumhinna, men räknar åtminstone med att kunna undervisa igen om ett par dagar. Med sitt skadade knä kan Kelby varken undervisa eller kajta på åtminstone två månader, så min rumskompis åker alltså hem till Mauritius igen. Men jag kan redan nu avslöja några superkonfidentiella affärshemligheter från Chohoosfären. Det ryktas nämligen om att Kelby kommer att jobba tajtare med Chohoo i framtiden. Dessutom går rykten om att en av framtida Chohoodestinationerna kommer att vara Mauritius. Om jag hade varit Humphrey Bogart hade jag säkert sagt: ”Kelby, I think this is the beginning of a beautiful friendship.”

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Slut på vuxenpoäng

Ett tag trodde jag faktiskt att jag höll på att bli mogen och förståndig. Men nu sitter jag här med fysiska bevis på att så inte är fallet. Bevis som dessutom är enormt svåra att argumentera emot. Bevis som också förmodligen indikerar att jag har en mycket lång väg kvar.

Vi kör lite för långsamt till Kaktus. Bilen kryper fram i kanske fem eller tio km/h. Jag har ingen aning om varför, men tänker att det går så långsamt att jag nog kan hoppa av i farten. Jag öppnar dörren, känner lite på hastigheten och bestämmer mig för att det nog går för fort. Men så hör jag Kelby bredvid mig: ”Yeah man, you can do it!”
Av någon underlig anledning räcker det för att ändra mitt beslut, jag tar sats, glider ut, men mina fötter glider in igen. Jag hör en duns, jag ser hur bilen hoppar till och jag känner en brutal smärta i min vänstra fot. Inne på Kaktus blir jag sittande med en ispåse runt foten. Till slut tröttnar jag på att sitta och bli serverad drinkar, men eftersom jag känner mig lite generad över det inträffade, så frågar jag inte någon om skjuts utan går hem.

När jag vaknade i mors låg bevisen för min bristande mognad och förståndighet serverade längst ner i sängen. Där låg en röd och svullen fot som helt saknade något slags funktionell förmåga. Om jag mot förmodan hade några vuxenpoäng kvar, är de definitivt förbrukade nu.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

torsdag 29 november 2007

Om att komma ut ur garderoben

Innan jag går ut på stranden använder jag Island Tribes clear gel, spf 40, i ansiktet. Sedan tar jag Island Tribes clear gel spray, spf 34, på hjässan och händer. Kontinuerligt bättrar jag på läppar med Island Tribes lipbalm, spf 15. När jag kommer tillbaka från stranden duschar jag och smörjer sen i mig med en fuktighetsbevarande lotion, samt en fetare kräm för händerna. Totalt har jag alltså fem olika krämer i min väska.

Jag har köpt ovanligt mycket kläder på sistone. Jag har t.o.m. köpt en märkeshandduk - från Quiksilver såklart. Mina två senaste T-shirtar har sirliga silvertryck som lyder Quiksilver och Rip Curl. Med hänsyn till deras glitterhalt tror jag att de borde definieras som Bling. Som grädden på moset har tjejer börjat fråga mig om deras klädsel ser ok ut.

Jag har funderat och funderat på vad alla krämer och allt bling betyder, men kan inte komma på något annat än jag förmodligen har blivit metrosexuell. Men kan vara metrosexuell och bo i en liten sjabbig lägenhet i en liten surfhåla? Ska jag berätta för mina föräldrar? Hur outade sig David Beckham, Robbie Williams och Jude Law som metrosexuella? Och så det jag undrar allra mest just nu: måste jag verkligen skaffa en diamant i örat?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Sydafrikanska pärlor

Mamma och Pappa ringde och berättade att de kommer ner. Även om vi inte träffas speciellt ofta har de fortsatt att vara den tryggaste punkten i mitt liv, långt efter det att jag flyttade hemifrån. Så jag ser verkligen fram emot att få hänga lite med dem i januari. Kanske ta med dem till Tulbagh och Saronsberg. Kanske upptäcka lite andra läckra vingårdar. Kanske åka den där Garden Route, vägen mellan Mossel Bay och Port Elizabeth som tillsammans med Krugerparken ska vara Sydafrikas två främsta turistattraktioner. Fast personligen tror jag att en lördagskväll på Flamingo Palace i Langebaan också borde upp på listan över Sydafrikas främsta turistattraktioner. Till dess får vi väl se detta nattklubbsfenomen som en oupptäckt folkloristisk pärla. Fast jag är inte helt säker på att Mamma och Pappa uppskattar den sortens etnografiska pärlor.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Utmaning för pundare

När man jobbar för ett kitecenter har man någon som bokar och administrerar ens egen tid. Det enda uppgiften man har som kiteinstruktör är att ledsaga ens elever, entusiastiskt men ändå tryggt och säkert, fram till dess att de är så när som på fulländade kajtare. När man har haschpundare som försöker administrera ens elever och schema, tillkommer några arbetsuppgifter. Man måste se till att deras bokningar går att genomföra. Jag längtar verkligen till dess att mina egna gäster börjar komma ner. Jag kanske har för höga tankar om mig själv, men jag lever i tron att jag är bättre på att administrera och planera min tid, och ge bättre service och undervisning, än precis vilken hashpundare som helst … Jäpp! Vi kan se det som en utmaning om någon stoner där ute skulle vara intresserad.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Strandens rockstjärna

Sen mina Quiksilverbrillor gick och försvann i samband med att jag förlorade min goda lycka, har jag känt mig naken. Stora frågor rörande min egen identitet har snurrat i mitt huvud: ”Kan man verkligen vara kajtare utan ett par riktigt läckra solglasögon?” Jag gör jämförelser i min omvärld: ”Skulle Magnus Uggla fortfarande vara Magnus Uggla utan sina solisar?” Med någon form av kanske inte helt glasklart eller ens logiskt resonemang, lyckades jag komma fram till att svaret på båda frågorna faktiskt är nej! Så jag tog hjälp av tjejerna i butiken att prova igenom det aktuella solglasögonutbudet. De börjar prata om ljusinsläpp och polariserade linser, men jag avfärdar deras snack och säger att det enda som verkligen är viktigt är de ser riktigt coola ut. De skrattar. Jag fortsätter att berätta att appearance is everything, en kitesurfare måste alltid tänka på sin image. De skrattar mer. Jag kommer att tänka på Magnus Uggla igen och säger att kitesurfaren är liksom strandens rockstjärna. Nu vet de inte om de ska skratta längre. De vet inte riktigt om jag skämtar eller inte. Fast det vet förstås inte jag heller.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,