En kitesurfare gör karriär som stjärnsäljare

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli en bra säljare. Nu tränar jag mina säljaregenskaper varje dag och tycker det är roligt. Igår skulle jag hjälpa en kvinna att hitta en halvlång, varm vinterjacka, som absolut inte fick vara dun. "Det är ju så läskigt, med hur den industrin hanterar djuren. Jag vill absolut inte ha en jacka som riskerar att innehålla den minsta fjäder från en levande fågel." Berättade hon övertygat. När hon gick hem hade hon köpt en dunjacka från Patagonia.

Jag började med att berätta om hur Patatgonia enbart använde dun från livsmedelsindustrin och från döda fåglar. Sen berättade jag historien om hur dess grundare Yvon Chouinard skapade och byggde upp företaget, mycket för att kunna ge en stor del av vinsten till miljöorganisationer. Detta berättade jag framförallt för kvinnans mor. När jag gick undan fortsatte modern försäljningen utan min hjälp. När jag tillslut drog kvinnans VISA-kort kände jag mig oslagbar. En dunjacka till en dunvägrare kändes lika stort som att sälja kylskåp till eskimåer. Min säljarkarriär såg lysande ut.

Idag lämnade hon tillbaka jackan.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, jobb, försäljning, säljare, patagonia, dun, dunjacka

Det senaste från Johans jobbjakt

Jag har ju inte uppdaterat varenda liten statusförändring i min jobbjaktstävling på bloggen, men nu är det dags att berätta lite om hur det går. Avsikten från början var att sälja in nyheten om tävlingen till en tidning, men ingen nappade på idéen så mycket att de gjorde något av den. Därför blev tävlingen enbart en mindre tävling i mitt eget nätverk, men det har inte varit utan resultat för det.

Jag har haft omkring 350 besök på mitt CV, fått in massor med tips, varit på fyra intervjuer och har åtminstone en till i dagarna. Jag har fått ett jobb som säljare på Addnature och det kommer väl till pass. Det har ju inte direkt gått att fylla på A-kassedagarna när man jobbat utomlands sedan 2005. Än så länge har ingen vunnit någon kitekurs, men några lyckliga vinnare har vunnit boken Kiteboarders Handbook.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

När kitesurfing blev en familjesport

Nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Eller det kanske redan har börjat. Eller så börjar det när Signe kommer i mars. Oavsett så blir Signe inte ensam kitebaby i Stockholm. Efter lite minglande runt på stränder och kitepubar, kan jag bara konstatera att det är närmare tio av Stockholms kitefamiljer som väntar tillökning i januari till mars. Nu när kitesurfing kommer att kombineras med barnpassning, då är det väl dags att skrota myten om kitesurfing som extremsport. Sen kan man nog misstänka att det verkligen stämmer att det blåser mindre och mindre i Sverige. I vart fall ser det ut som om våren 2009 var extremt vindfattig i Stockholmstrakten.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, vind, stockholm, kitebaby, kitefamilj, extremsport

På Torö behöver man 100 procent

Nu var det ganska exakt en månad sen det var någon vind att tala om. Men igår blåste det. När jag plockade ihop mina saker insåg jag att jag inte tänkt på att ta hem mitt underställ med huva. Jens väntade med bilen utanför medan jag snabbt letade alternativ. På parkeringen bytte jag om till ett vanligt superunderställ från Craft, samt dräkt, handskar och skor i neopren. Till huvudet hade jag hittat en gammal balaclava i ullfrotté från min tid som officer, tror jag. Den var i vilket fall grön. Över detta tog jag en skaljacka och tajtade till huvan så att den satt åt ordentligt kring huvudet.


Stenstranden var kall och bister. Havet var kallt och gråsvart. Men vågorna såg stora och inbjudande ut. Det här skulle kunna bli min första riktiga vågsession på Torö. Jens gled ut före mig och när jag fått på mig brädan och var på väg ut genom vågorna var jag helt säker på att det var han som låg längre fram i min linje. Det var en likadan Waimandrake, men när den gippade var det inte Jens. Istället upptäckte jag honom på stranden. Han hade blivit spolad, tappat brädan, tappat draken, fastnat med en lina under en sten och dragit av en lina. Tråkigt.


De andra drakarna gick upp efter ett tag och sen var jag själv på vattnet. Normalt gillar jag den känslan, men när det är riktigt kallt är känslan av utsatthet så mycket mer påtaglig. Folk fryser ju ihjäl i kallt vatten. Men jag var varm i min modifierade våtdräkt. Lite för varm faktiskt. Det blev bättre när en våg bröt över mig och jag blev blöt. Vågorna bröt rakt i vindens riktning. Jag har aldrig åkt vågor i rak onshore tidigare så det tog en stund att fundera ut hur jag skulle bete mig. Men när en och annan större våg, helt rev bort allt vatten och blottlade havsbottens svarta stenar, fanns det inte mycket att fundera på. Det var bara att gå på instinkt och styra undan. Jag fick några fina vågor, men när jag började känna trötthet gick jag upp. På Torö behöver behöver man 100 procent mental skärpa ... samt några bistra bilder från Jens Iphone, för att bryta av mot all intilliggande skärpa.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, torö,