Blodad tand för wake

Jag har aldrig tänkt på wakeboarding som riktigt min grej. Och inom kitesurfingen har jag definitivt aldrig lockats av wakestyle. Det är mer kitesurfingens lilla suffix surfing som får mig att gå i gång. Men under mina tio dagar i Thailand blev det ju aldrig någon vind. Inte heller blev det några vågor. Däremot rullade vajern i cable parken på, outtröttligt varje dag. Trots att det varken är kite eller surf, blev jag bara mer och mer taggad. Konceptet cable park är ju rent av genialt. Dessutom var anläggningen i Phuket riktigt bra. En helt artificiell rundbana, gjorde att det blev minimalt med vågskvalp. En soft cafeteriadel skapade ett bra häng. Lite kickers, rails och ramper gjorde att det ständigt fanns nya utmaningar. Tänk er en precis likadan bana … i Stockholm … inomhus … kanske t.o.m. med att tak som går att rulla av under sköna sommardagar …

Born to be wild

Jag behövde bara gränsla vespan för att signaturmelodin från ”Easy Rider” skulle börja ringa i öronen. Så med min virtuella stereo på full volym, cruisades det längs Phukets västkust, ända till vi hittade cable parken. Där kunde jag stänga av musiken, kitta upp mig i en kiteliknande outfit, för att sedan ramla runt i ständiga försök att bemästra parkens kickers och slajders.

På surffronten intet nytt

Ingen vind. Inga vågor. Mina vattenlevande surfkompisar, delfinerna, verkar ha gett upp och ägnar sig bara åt freestyle och wakesurfing. Själv fick jag snorkla/fridyka med en leopardhaj. Det var ett bra kitesurfingsurrogat.

Klättring i Railey Beach, Thailand

När Chohoo körde klättring på Teneriffa var den största konkurrenten Railey Beach i Thailand. I rent studiesyfte var jag förstås tvungen att testa på klättringen där. Nu förstår jag varför det var svårt att få igång klättercamps på Teneriffa. Okej att Thailand ligger långt borta. Okej Railey ligger ännu längre bort. Men när man väl kommer fram till en skön hippieby, där det inte finns bilar eller ens vägar, där man gör anmarschen barfota, där man kan käka billig thaimat till lunch, då är det svårt att inte fatta varför Railey är ett grymt skönt klätterplejs.

Fredagen den trettonde

”För dig spelar väl det ingen roll att flyga fredagen den 13:e” frågade Sara mig precis innan hon bokade min Thailandsresa.
”Närå, ingen fara.” svarade den rationellt tänkande Johan.
Men så kommer jag till incheckningen för SAS och Star Alliance med mitt lätta bagage – en golfbag på 27 kilo. Jag får förklarat för mig att en väska max får väga 15 kilo. Jag får gå bort och dela upp bagaget i två väskor. Jag får kånka runt på två väskor och slutligen betala 1228 kr för att få med mig drakarna till Thailand. Jag vet inte om det beror på att jag tidigare var kaxig över att aldrig ha betalat övervikt, eller om det beror på fredagen den 13:e, eller om det helt enkelt är ännu ett ondskefullt flygbolag som jag ska önska i konkurs … fast vad det gäller SAS är det väl inte så långt borta.

Äntligen semester!

Det är nog fyra och ett halvt år sedan jag hade riktig semester senast. Alltså jag pratar riktig semester. Jag pratar sol. Jag pratar sandstrand. Jag pratar palmer. Jag pratar riktig svennesemester. Jag pratar förstås om Thailand. Och som av en händelse har jag en resa bokad till Phuket, med avfärd imorgon bitti. Jag ser det som ett viktigt steg i min inskolning, både till att bli svenne och till det nya jobbet. Jag tar förstås med mig kajtprylar, men jag har inga större förhoppningar. Lite instruktörskollegor som jobbat som instruktörer i Thailand brukar säga: "Thailand's great, but there's no wind and there's no waves."

Läs även andra bloggares åsikter om semester, thailand

Tack Brittish Airways!

Det var verkligen ett nöje att få betala 1 800 kr extra för att få hem min surfbräda till Sverige. Jag tyckte det var väldigt kul att se hur transportföretaget kunde få brädan till att väga sju kilo, när jag har själv aldrig lyckats väga in den till mer än 2 kilo. Det var också mycket spännande att en eftermiddag få ta sig en extra tur till Arlanda. Jag uppskattade mycket att först få hälsa på hos SAS Cargo, för att sedan åka till tullen, för att sedan åka tillbaka till SAS Cargos lager och hämta min älskade bräda. Kunde inte tänka mig ett trevligare sätt att spendera en eftermiddag. Tack för en utmärkt service.

Läs även andra bloggares åsikter om resa, flygbolag, brittish airways

Delade hushållssysslor

När man ska bo i Sverige som en vanlig man, utan tjänstefolk, gäller det att man anpassar sig. En viktig anpassning är att dela på hushållssysslorna. Vi gjorde som så att Sara fick på sin lott att ta hand om städning, matlagning och disk. Jag fick på min lott att ta hand om alla kontakter med Telias support. Det känns som om jag drog det kortaste strået.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, städning, internet, hushållssysslor, disk, support, kundtjänst, telia

Februarioskuld

Om man lever utan vinter på fyra år tror jag att man blir vinteroskuld på nytt. Därför frågade jag en betydligt mer erfaren Sara, hur man ska hantera kylan. "Om du tar en T-shirt, din WCT-jacka och din bruna* så borde du klara dig."
Först tog jag inte henne på allvar. När jag insåg att hon faktiskt var allvarlig, berättade jag att så brukar jag klä mig för en s o m m a r k v ä l l i Sydafrika. Sen klädde jag på mig en T-shirt, en collegetröja, en WCT-jacka och en halvtjock höst-vinter-vårrock, toppad med mössa, handskar och halsduk. Jag frös bara lite grann, men det var uthärdligt.

*En tunn vår-sommar-höstjacka

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholm, kyla, vinter, februari, kläder

Hemma igen ...

Klockan 08.00 i morse kammade jag in lite extra pomada så att min sidobena låg alldeles perfekt. Jag putsade upp mina sångochdansskor alldeles högblanka, rättade till slipsknuten och åkte till kontoret ... eller ... äh ... riktigt så var det kanske inte ... Det var i en cityanpassad surfstil jag tog mig till mitt första möte på mitt nya jobb, måndagsmöte på en skönt anpassad surfig tidpunkt - klockan 11.00. Från och med nu ska jag alltså kombinera att arrangera kitesurfcamps med Chohoo, med ett till jobb, som Affärsutvecklingschef på PR-byrån Goodybag. Nu ska jag alltså hjälpa de tvåfaldiga pristagarna i PR-branschens egen effekttävling Spinn, att skapa ännu mer affärer. Så om ni känner att ni vill ha hjälp att skapa ännu mer PR med silvermedaljören i 2008 års B2B-kampanj och guldmedaljören i 2007 års B2C-kampanj ... just det ja, ring eller mejla mig!

Det blir alltså inget vårcamp med Chohoo, men däremot kommer en hel del annat spännande att ske. Håll ögonen öppna helt enkelt.

Världens mest ondskefulla flygbolag

Killarna på Best Africa i Blouberg hjälpte mig att packa min surfbräda till ett snyggt och smäckert paket. Det var min sista kontakt med godhet. Morgonen därpå stod jag och mitt paket vid Brittish Airways incheckningsdisk. "Vi tar inte emot surfbrädor" sa den buttra Brittish Airways damen.
"Det är ingen surfbräda, det är ett bord." Sa jag trött och sönderstressad efter att ha stått och blivit tillbakahållen i skatteåterbäringskön.
"I vilket fall är brädan, hrmppf, bordet för stort. Du får ta den med cargo." sa samma dam hånfullt.
"Men!"
"Inga men! Cargo!"
Och så fick jag svansa bort till något skumraskföretag som var partners med Brittish Airways. De blåste mig på ungefär lika mycket som brädan kostade i inköp. Jag vet att jag sagt det förr, men nu menar jag det verkligen: Jag ska aldrig mer flyga med Brittish Airways. Jag hoppas vidare att alla med ett surfarhjärta hänger med i min bojkott. Slutligen önskar jag att de går i konkurs.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, resa, flygbolag, brittish airways, ondska, ba

Miguel Willis

Häromdagen träffade jag Miguel Willis på stranden. Det är en skön mate från Oz som åker runt i världen i en gammal Mitsubishijeep. Nu är han mitt i en runda från Kenya över till Namibia för att sen åka från SA tillbaka till Kenya, längs östkusten. I princip följer han bara vindprognosen runt kusten. Han inspirerar mig.

Det bästa med Doodles

”Och det bästa med Doodles,” förklarar jag för Frida och Sara, inför torsdagens Happy Hour ”är att man bara packar ihop kajten och går dit. Om man duschar innan känner man sig överklädd.”
Under kvällen kommer Frida och Sara och beklagar sig över att alla andra tjejer var så piffiga, att det bara var de som inte duschat. ”Just det ja!” kommer jag på. ”Det var nog om man är kille som man inte ska duscha.”

Världens bästa säsongsavslutning

Vågprognosen lovade väldigt gott, fyra och en halv meters svall med 14 sekunders intervall. Utfallet blev inte riktigt så bra, men väl tillräckligt bra. Tillräckligt för att få tre dagars skön vågridning i Blouberg. Tror det är svårt att få till en bättre säsongsavslutning.