måndag 31 mars 2008

Och så kom det sig att jag blev kitesurfare

I nästan tre år har jag levt surfliv. Men det har inte alltid varit så. En gång i tiden var jag fast beslutsam om att bli officer. Efter gymnasiet började jag som kustjägare och blev så småningom antagen till officershögskolan. När jag skulle till att börja var jag aningen trött på det militära och frågade om det gick att byta till reservofficersprogrammet istället. Det gick inte. Jag började. Ganska direkt insåg jag att jag gillade stämningen och kamratskapet på skolan, vilket gjorde att jag fortsatte. Det blev ett par enormt roliga år. Och så kom det sig att jag blev officer.


Mot slutet av officersperioden upptäckte jag att jag hade lite svårt med den ganska hårdföra människosyn som rådde på Kustjägarkompaniet under min tid. När sedan min chef berättade hur min karriär skulle se ut de närmsta tio åren, började några kalla kårar sprida sig längs ryggraden. Det blev inte bättre av samme chef läxade upp mig för att jag åt banan som en prostituerad (som vilken människa som helst), när en officer bryter av bananen innan han för den till munnen. Så jag åkte till Åre för att söka jobb, begärde tjänstledigt, fick avslag och sa istället upp mig. Och så kom det sig att jag blev skidåkare.


Jag jobbade en säsong i Åre, åkte skidor varenda dag, åkte till Frankrike för att klättra och lära mig franska. När det sen var vinter igen hamnade jag i Verbier. Det var oerhört kul. Nerkitllande offpistturer. Glada fester. Storslagna randonnéturer. Galna fester. Puckeltävlingar runt om i alperna. Helgalna fester. Ibland kände jag att jag saknade intellektuell stimulans och i hemlighet önskade jag mig en karriär och en kostym. Men planen var att jobba under hösten för att sedan kunna fortsätta åka skidor. Under sommarens klätteräventyr, ramlade jag ner och bröt ryggen. Som tur var hade jag sökt till universitetet. Och så kom det sig att jag blev student.


Min passion för bergen gjorde att valet blev geovetenskap. Det var både roligt och spännande att läsa, men efter ett tag började jag undra vad jag skulle med utbildningen till. Efter mitt Erasmusår i Frankrike hittade jag block med kurser inom GIS (Geografiska InformationsSystem). Det kändes påtagligt. Jag hoppade på och efter det året åkte jag till Tanzania för fältarbetet till mitt examensarbete. Mot slutet av mitt examensarbete såg jag en annons om ett jobb med att skapa geografiska databaser till Försvaret. Det lät som om det skulle kunna passa. Jag sökte men var tydligen överkvalificerad och blev istället skickad till Försvarmaktens Högkvarter. Och så kom det sig att jag blev byråkrat.


Det tog ett tag att förstå vad jag egentligen skulle jobba med. En del var ett slags förvaltning av Försvarets geografiska IT-system. En annan del handlade om studier och framtidsforskning. Under denna tid hörde jag talas om kitesurfing för första gången och gjorde några tafatta försök att börja. När jag så småningom började förstå vad jag jobbade med började jag intressera mig för hur vi skulle kunna förbättra arbetet. För att få hjälp med system och metoder började jag leta en vidareutbildning. Och så kom det sig att jag hoppade på ett MBA-program.


När mitt MBA-program började lida mot sitt slut, kunde jag fortfarande inte kitesurfa ordentligt. Min rygg började känna att den inte klarade av mer skärmarbete. Samtidigt skulle Försvarsmakten omorganisera sig. Min nya befattning skulle bli mer teknisk. Eftersom jag hade riktat in mig på management kändes det helt fel. Dessutom hade jag länge drömt om att starta en egen verksamhet. Efter MBA:n hade jag självförtroendet. Genom att byta bort min fasta anställning fick jag möjligheten. Och så kom det sig att jag flyttade till Teneriffa för att starta Chohoo och bli kitesurfare.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ny gästskribent

Mina damer och herrar! Elin tyckte att det skulle vara rättvist. Jag har ju skrivit om henne. Nu vill hon skriva om mig. Eftersom som jag är godtyckligt god, kommer jag att göra henne till viljes. Så varsågod kära publik, här kommer Elin!

Andra bloggar om: , , ,

Om principer och att okynnesbada


Jag är ju vanligtvis en principfast motståndare till att bada utan anledning. Jag kan inte riktigt motivera mig att blöta ner mig, utan vare sig kite eller surfbräda, endast av den banala anledningen att det skulle vara skönt. La Source är ingen kitespot. Det är en småhemlig badplats i en flod. Här finns ett vattenfall, klippor och överhängande träd. Här kan man hoppa från vattenfallet, från klipporna och från träden. Så vad jag skulle där att göra kan man ju fråga sig. Men nu blåste det ju inte. Då är jag ganska lättövertygad om att hitta på andra saker … vad som helst faktiskt. Vi åkte dit med hela Blue Baygänget och det kändes som om det var sommarlov och alla cyklade till hoppklipporna vid Gåseborg.

… så nu är det bara att ändra mina priciper. Igen. Men det brukar sällan vara så svårt. Fastheten i mina principer är lite som en Mariannekaramell – hård och sval på ytan, men inuti är de mjuka och smälter i värme.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Secret Spot


Mauritius är lite underligt upplagt. Ön skulle kunna ha hur många bra kitespots som helst. Varenda strand är öppen för alla, problemet är bara att ta sig dit. Många stränder har stängt accessen med privata bungalows och hotell. Därför är de två bästa spotsen Le Morne och Posties. Men vinden höll inte fullt ut i Le Morne så det var bara att packa ihop. Med lite trixande lyckades vi hitta en spot bakom Le Morne där det blåste. Som av en händelse hade Elin med sig sin nya Nikon D80. Då kan det bli så här:





Andra bloggar om: , , , , , , ,

fredag 28 mars 2008

Utbildning i att ha ett hembiträde.

Jag: Du behöver inte plocka undan, vår städerska kommer imorgon.
Elin: Jo lite måste man ju plocka, så hon inte tror att det är två slöfockar som bor här.
Jag: Ånej, tänk om vi skulle bli avslöjade.
Elin: Precis.

Andra bloggar om: , , ,

Efter en cyklon

Morgonen efter cyklonen åkte vi för att hämta Chohoos första gäst till Mauritius. Vår taxichaufför berättade att fem personer dött, varav tre skolbarn, så nu är det massa ministrar på nedgång. I sann hinduisk anda så hänger all förstörelse ihop med skapande. Så efter gårdagens cyklonförintelse steg Elin fram. Hon är en gammal elev från Teneriffatiden som ska vara här en månad för att fortsätta utvecklas till en riktig kitesurfare. Vi packade upp, packade in och packade bilen full med kajtar för att åka över de översvämmade floderna till Le Morne. Det var första gången jag undervisade i Le Morne, men det var en helt otrolig spot för att både lära sig och att utbilda – varmt vatten, platt vatten, midjedjupt vatten, jämn tolvavind. Vi körde en snabb repetition och mot slutet var Elin uppe och åkte. Hurra hurra hurra!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Mitt i en cyklon


Det är verkligen inte meningen att mitt liv ska vara tråkigt. Just nu är det trots allt ganska trist. En ganska kraftfull tropisk cyklon dundrar på utanför. Regnet öser ner och vinden är helt galen. Det enda som går att göra är att kolla på film. Kelbys filmsmak är lite annorlunda från min och hans dvd-bibliotek består mest av surffilmer (kan vara kul), tecknat (kan vara kul), hårdkokta actionrullar (kan vara kul om man är bakis) och amerikanska collegefilmer (är sällan kul ens om man är bakis). Ja ja, det är inte så mycket annat att göra, men jag är ruskigt uttråkad. Till och med surffilmer blir långtråkiga efter ett tag.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

tisdag 25 mars 2008

Trafikkultur på Mauritius

Vägarna är smala, kurviga och ofta ser de ut att bara vara utlagda på marken. På dessa varierar trafikrytmen mellan 40 och 110 km/h. Jag sitter i passagerarsätet på väg hem från dagens session i Le Morne. Jag tittar på naturen, samhällen och allt annat som händer runt omkring, men jag uppfattar inte riktigt situationen förrän en vit bil kastar sig förbi oss. Kelby hivar upp ett finger. De slänger upp ett finger tillbaka, saktar in och lägger sig framför oss. Plötsligt sträcker han ut handen genom fönstret, i den håller han en yxa. De försöker blockera oss och stannar till, men med uppvevade rutor och låsta dörrar smiter vi förbi. De ser inte ett dugg glada ut och det ser ut som om de skriker något till oss. När vi på kvällens braai berättar om dagens anekdot för de andra, berättar Natasha att hennes pappa alltid har ett baseballträ liggandes i bilen. Jag som är uppväxt med ”Krama varandra i trafiken!” kan bara konstatera att trafikkulturen är ganska annorlunda här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

måndag 24 mars 2008

Drick mycket vatten!

Att dricka mycket vatten är nog generellt ett av de råd jag avskyr allra mest. Jag tror att min kropp är fullt kapabel att säga till när den behöver vätska. Jag ser inget hälsosamt i att ständigt ha en vattenflaska till hands och lika ständigt springa på toaletten. I Sydafrikas kalla vatten och tjocka våtdräkter gjorde jag till och med så att jag aldrig drack under dagen, endast lite på morgonen och ganska mycket på kvällen. På så sätt kunde jag också undvika att kissa i våtdräkten, något som tydligen alla gör men både förstör våtdräkten och kan locka till sig haj. Här på Mauritius är det dock annorlunda. Ett tropiskt klimat gör att man ständigt och jämt är lite småkladdig av svett. Det finns bara ett sätt att rädda sig från uttorkning och huvudvärk – drick mycket vatten!

Andra bloggar om: , , , , , ,

En färgglad nation

Allt är så löjligt färgglatt här på Mauritius. Blommorna är rosa, träden är gröna, himlen är blå, sanden är gulvit, människorna är bruna och dess kläder är rosa, gula och orangea. Landets flagga är röd, blå, gul och grön. Här är inte ens gråsparvarna gråa, de är alldeles brandgula.

Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag 21 mars 2008

The comeback

Två dagars mustigt kajtande känns i kroppen. Nu vet jag inte riktigt varför just mustigt kom upp som det rätta sättet att beskriva de två senaste dagarnas kajtande. Jag skulle kunna ha använt hardcore, men det känns ju onekligen lite fånigt att jämt och ständigt dra in engelska låneord. Jag skulle kunna ha använt stenhårt, men sten är ju oftast något man försöker undvika – förutom när Kelby försökte sig på Jesusstarten (spring ut i vattnet, loopa kajten, bli dragen med fötterna i vattnet ända tills den börjar gå uppåt igen, följ med upp, sätt på brädan i luften, dra ner draken och landa) och i bar överkropp blir släpad upp på stranden, men precis missar den fotbollsstora sten som mitt i vägen. Nä, mustigt känns rätt på något sätt. Det fångar den sprudlande, kraftfulla och färgstarka energiurladdningen. Hädanefter ska jag alltid kajta mustigt. Fast nu har jag tappat tråden helt och hållet, jag skulle ju skriva om min comeback. Vi sätter på en låt istället … här är The Comeback med Shout Out Louds …



Andra bloggar om: , , , , , ,

Posties


Med Rambos (jäpp, killen kallas så på fullt allvar) raggarpickis (har man bytt avgasröret för att få mer ljudeffekt tillkommer garanterat attributet ”raggar’ framför pickup) rullar vi in på stranden Posties på Mauritius nordöstra kust. Jag och Kelby har en massiv plattvattenspot bara för oss själva. På läktaren, i skogsbrynet, fanns högvis med färglada tygstycken fyllda med indiska damer.


Ja vad ska man säga? Ännu en dag med hopp, lek, tjo och tjim! Revet var lite för grunt för att leka bland vågorna. Fast å andra sidan, med dagens plattvatten behövdes inga vågor. Efter ett tag blev de indiska damerna så imponerade av vårt fristilande att några plockade fram trummor och tamburiner, andra började dansa medan resten sjöng och klappade händerna.


Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag 20 mars 2008

Kajtar och träd

”Can you please help me land?” Frågar jag Kelby.
”No way bro!” Svarar han.
För ett ögonblick tappar jag koncentration. I samma ögonblick kommer ett litet hål vinden och när jag tittar upp har den satt sig i en tall och är på väg in i en kiteloop. Kiteloopen kommer av sig och jag börjar skratta. Tänker att det nog är bättre att göra ordentligt intryck än att inte synas alls. Projektet att få ner draken gick bra, men jag är glad att det inte fanns en kamera i närheten. Nu finns det i alla fall inga bevis. Och om någon kommer och frågar mig, kommer jag förstås att blåneka. ”Va! Jag? Nä, nä, jag är en rutinerad, ansvarsfull och säkerhetstänkande IKO level 2-instruktör. Jag skulle aldrig klanta till det på det viset.”

Andra bloggar om: , , , , ,

Ute vid revet

En bit ut ligger revet. Dagen till ära, bröt där gigantiska vågor. Det var ungefär som att höra en hop förföriska sirener ropa: ”Kommm! Koooommm! Kommm!”
När jag lär ut kitesurfing till mina elever, lär jag dem alltid att börja lätt för att sedan öka svårighetsgraden. Tyvärr fungerar jag själv inte på samma sätt. Jag var tvungen att åka ut till dit där det bröt som värst. Mitt i en kokande häxkittel blir jag direkt omkullsvept. Börjar tumla runt. Försöker dra upp kajten till zenit. Lyckas. Kommer ur tvättmaskinen. Ser att jag lyckats rädda kajten. Hittar inte brädan … förrän efter en stund. Bodydraggar snabbt till brädan och lyckas precis få på den och sticka iväg, innan nästa monstervåg dundrar in. Nu har även jag lärt mig att börja lite lättare. Problemet är bara det här med minnet. Jag har garanterat glömt allt till nästa gång.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Le Morne


Le Morne är Mauritius mest kända kitespot. Här hittar man bland annat den brutala vågen One Eye, från vilken jag nog har sett bilder i varenda kitetidning det senaste. Idag var det min tur att kajta i Le Morne. Vi riggade på en gräsmatta och begav oss ut på en gigantisk plattvattenspot. Med en jämn och fin vind, perfekt för min elva och för första gången utan att känna någon smärta i den fot jag krossade i december, kändes det helt löjligt kul att kajta. Jag satsade till och med på lite freestyle, något som jag inte försökt mig på sen i november. Vattnet var så varmt att om man började frysa, var det bara att ta upp draken till zenit och lägga sig i vattnet ett tag … för att värma sig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Om knarksmuggling och sånt

Kelbys pappa Keith är pilot på Air Mauritius. Han förklarade min aningen burdusa välkomstkommitté med att jag reste på en av knarkvägarna till Mauritius, som förutom Sydafrika är Kenya och Indien. De har tydligen plockat precis hur många som helst på sistone, speciellt besättningar och … just det, surfare. Men även om jag stämmer in på mönstret Sydafrika och surfing, har knarksmuggling aldrig känts så lockande, trots att smugglingen borde ligga i generna. Under förbudstiden på i början av seklet var min farfar, liksom ganska många andra skärgårdsbor, högst involverade i att plocka in spritlaster från Baltikum. Men jag kände mig inte ens lockad när jag fick ett erbjudande på en bar i Stone Town på Zanzibar, om att ersätta Liam Norberg (ni vet han från filmen Sökarna), som då satt i fängelse, för att sköta diamantsmugglingen till Sverige. En kriminell karriär ligger helt enkelt inte för mig … om man undantar buskörning, smita från tv-licens och att smussla med övervikt på flyget … fast det där med övervikt tror jag inte ens är brottsligt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

tisdag 18 mars 2008

Vykort i verkligheten


Jag är glad att min garderob numer innehåller fyra par shorts och två par baggies. För här på Mauritius har inte kläder någon egentlig funktion, de är mest i vägen. Men på något sätt måste man ju skyla åtminstone kroppens mest intima detaljer när man går de omkring femtio metrarna ned till den vykortsvärdiga stranden. Jag bor i Blue Bay, precis invid en marinpark med, enligt uppgift, otroligt fin snorkling och dykning. En bit utanför ligger revet för vågsurfing. Kajtingen finns runt hela ön beroende på vindriktningen, men oftast lär vi åka till Le Morne, den mest kända kitespotten på ön. Annars har dagen ägnats åt att handla, växla pengar och skaffa ett mobilnummer som är +230 428 83 90. Här känns livet löjligt bekvämt, varenda dag vid tiosnåret kommer Vinduna förbi och bäddar min säng, städar, diskar och tvättar. Jag vet inte riktigt om jag verkligen behöver/förtjänar den här sortens lyx … fast å andra sidan gör värmen mig lite för loj för att orka reflektera mer över den saken

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Backpacking och Backpackers

Efter en kort men numer åtminstone tillfälligt avslutad karriär som backpacker, går det inte att låta bli att göra några smärre iakttagelser och generaliseringar över de människor man möter. För att vara backpacker handlar ju inte värst mycket om att lära känna det aktuella landet och dess människor, att vara backpacker handlar mer om att hänga med, och ha skoj med andra backpackers. Om du någon gång funderar på att backpacka i Sydafrika kommer här några typer av karaktärer du kan vänta dig att träffa på:

Susy & Lucy Spicegirl

Susy och Lucy är två tjejer som precis fyllt tjugo. De har jobbat ett tag för att göra sin livs resa tillsammans. Resan är planerad in i minsta detalj och så även alla nödvändiga accessoarer. De har således försett sig med likadana ryggsäckar, likadana flip-flops, likadana reskuddar och likadant knallrosa nagellack. De tycker att en bra sak med att resa är att man kan få prova MacDonalds i andra länder.

Johnnie Walker

Johnnie är engelsman och är till vardags en kostymklädd man fullt upptagen med något mycket viktigt. Det är dock ganska svårt att tro när man träffar på honom som backpacker iklädd en T-shirt med trycket ’I like beer’. Frukostölen knäppas upp någon gång vid tiosnåret, och sen fortsätter det i samma takt hela dagen. Mot slutet av sin resa kan Bradley stanna upp och reflektera: ”Shit! I haven’t really done anything on my holiday, apart from being shitfaced … but what the fuck, I like being shitfaced.”

Andy Amsterdam

Andy träffar man på alla backpackers, där han jobbar i baren eller något liknande. Han har varit ute och rest i fyra fem år, och stannar till här och var för att jobba ihop mer pengar för sitt fortsatta resande. Problemet är bara att han inte får betalt i pengar för att jobba, lönen är på traditionellt 1800-tals manér … i sprit.

Lisa Woodstock

Lisa har varit ute ett tag. Det kan man se på näsringen från Indien, tatueringarna från Samoa, handväskan från Guatemala, armbanden från Malawi, örhängena från Nya Zeeland och sarongen från Bali. Lisa högsta önskan under sin resa är få uppleva det genuina riktiga Afrika, som kanske att bo i en hydda med stampat jordgolv och kanske drabbas av någon tropisk sjukdom.

Johan Kajtare

Johan vill egentligen inte alls vara backpacker, han vill bara vara surfare. Men han låtsas vara en riktig backpacker för att få kompisar. Han känns igen på en överladdad packning på omkring femtio kilo som gör att han högst motvilligt förflyttar sig mellan de olika stoppen. Ett ytterligare udda karaktärsdrag för denna typ är att han faktiskt inte tar en endaste öl förrän efter dagens surfsession.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Välkommen till Mauritius

I morse lämnade jag Sydafrika efter fem och halv månad. Självklart fullt pimpad för en bekväm flygresa i en välbalanserad blandning av kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl. Förutom den numera hysteriska flygsäkerheten är Air Mauritius är smidigt. Det är inga extra kostnader för surfbrädor och liknande. Flygplatskillen var en aning osäker på om han skulle låta mina femtio kilo passera utan övervikt, men lät mig gå.

När jag däremot skulle ut genom tullen, fortfarande fullt pimpad i en välbalanserad blandning av kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl, får jag höra: ”Excuse me Sir, can you please follow me.”
Jag tycker det är spännande, jag har aldrig blivit tagen av tullen tidigare. Jag får svara på tusen frågor om vad jag ska göra på Mauritius, var jag ska bo och vad jag sysslar med egentligen. Jag får förklara att jag har örondroppar för att mina öron lätt blir inflammerade i vattnet, att varenda surfare behöver sexwax för att inte glida av brädan, att trots att jag är svensk inte har en gnutta alkohol med mig etc.

”Ok Sir, if your friend that is supposed to meet you, is outside waiting for you, everything’s fine.” Säger den ena tullkillen och vi börjar gå mot utgången. Jag vill egentligen fråga vad som händer om han inte är där, men vågar inte provocera och låter bli. När vi kommer ut ser jag inte till Kelby någonstans. Min sydafrikanska mobilabonnemang fungerar inte på Mauritius och jag börjar bli nervös. Tullkillarna säger att de väntar tills han dyker upp. Efter ett tag får jag tag på en kille med telefon. Han får i sin tur tag på Kelby, som står och väntar vid den vanliga utgången, tullkillarna tog ut mig vid sidan av. Kelby dyker upp och så är allt i sin ordning igen … men det är nästan så att jag funderar på att börja resa i skjorta och slips. Det är ju självklart coolt att se ut som fullt pimpad surferdude i en välbalanserad blandning av kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl. Men det kan också vara så att jag ser ut som en drug lord, och det kanske är kul men det är inte särskilt praktiskt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Till fots i Durban

Durban är en helt otrolig mix av olika kultur. Kvarteren runt Victoria Street Market är vibrerande legering av engelskt, zulu och indiskt. Jag hoppar från häxdoktorernas örter, ormskinn och uppsprättade råttkadaver, till musikförsäljarnas dans till knastrande toner, från en fylld fotbollsplan av beslöjade damer ledda av sjungande imam, till en palmbladsviftande jesuskaravan, från gatuförsäljare i slagsmål till säkerhetskillar med skyddsväst och baseballträ. Dagen till ära fanns det också ett riktigt exotiskt inslag i denna redan färgglada paljett: en kringvandrande svensk i blonda toner, fullt pimpad för en dag på stan i en välbalanserad blandning av kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

En sån fruktansvärd okunskap

Ibland kan jag tycka att ickesurfare är väldigt ignoranta. Som igår till exempel: jag dyker upp i baren på Happy Hippo, fullt pimpad för en kväll på stan i en välbalanserad blandning av kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl, noga uttänkt för att matcha min livsstil och samtidigt signalera mitt märkesoberoende. Och så får jag frågan: ”Are you sponsored by Quiksilver?”

Andra bloggar om: , , , , ,

Ur hand i mun

När man hänger med folk från andra kulturer får man lite perspektiv på tillvaron. Nej, jag menar inte norrmän, tyskar, engelsmän och australiensare … jag menar helt andra kulturer … som Xhosa och Zulu. När jag var yngre och pluggade en massa olika saker, kändes det som om jag väntade på att livet skulle börja. Det var alltid en massa planerande kring vad man skulle bli när man blev stor och vilken väg som var lämpligast dit. Jag har blivit mycket bättre på att leva i nuet. Det kanske har till viss del med kajtingen att göra. Då måste man ju ge sig hän när det blåser … för det kanske inte är vind imorgon. Men i jämförelse med Cas, en riktig Xhosaman och min townshipguide, är jag en hel byråkrati full av planer och struktur. När han hade fickorna fyllda av de pengar han tjänade på vår tur, hamnade på krogen och bjöd laget runt. Detta trots att han var utan el, för att han inte haft tillräckligt med pengar att köpa ny. Jag är inte ett dugg avundsjuk när han, utjagad av sin flickvän, dyker upp dagen efter vår tur, för att be om hjälp. Men jag kan ändå inte låta bli att bli imponerad över hur bekymmerslöst han lever sitt liv, till 100 % i nuet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

fredag 14 mars 2008

Sexualkunskap på amerikanska

På kvällen blir Buccaneers i Chintsa översvämmat av amerikanska collegetjejer. En av dem håller på att tramsa sig med att sträcka ut tungan och luftslicka i ett V-tecken. Jag frågar varför hon gör så varpå hon börjar berätta att det är ett mycket obscent tecken om killar gör det, men för tjejer är det bara kul. Jag låtsas inte alls förstå vad hon menar och hon vräker på ännu mer: ”Det handlar om sex, oralsex.”
Hon tycker det är mycket konstigt att jag fortfarande inte fattar vad hon pratar om och undrar varför. Jag fortsätter att hitta på att jag är 36 år och fortfarande oskuld. När hon frågar om vad det beror på, berättar jag att jag är från Sverige och där har man inte sex innan man gifter sig, oftast inte före man fyllt 40. Men eftersom jag nu börjar närma mig och hon verkar så erfaren frågar jag om hon inte kan lära mig hur man gör. Samtidigt börjar ett helt gäng av mina reskompisar (européer och australier) att flockas runt. De blir så fascinerade av denna 21-årige motsvarighet till Dr Ruth att även de låtsas att vara oskulder, för att få vara med och lyssna. För en allt större åhörarskara berättar hon allt om sex, jag får även lära mig hur jag ska onanera. Jag smiter iväg för att gå på toaletten och när jag kommer tillbaka berättar jag: ”jag gick på toaletten och gjorde exakt som du sa, men det enda som kom ut var kiss.”
Runt omkring mig ser jag hela hennes nya fanclub kämpa med att inte dö av skratt. Endast 21-årige Dr Ruth lägger pannan i djupa veck och går igenom tekniken en gång till. Helt plötsligt känns det glasklart hur Filip och Fredrik kunde göra TV-underhållning, genom att ta bara ta med lite filmprylar och åka till USA.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

In da township


Township kallas de kåkstäder där bara svarta bor. Lite här och var arrangeras turistturer till dessa områden. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle göra någon tur till något township, dels är de dyra och dels kan jag tycka att det är lite pinsamt att stövla in någonstans där jag inte hör hemma … och det är t.o.m. helt uppenbart att jag inte hör hemma in da township.

Men så träffar jag Cas på Island Vibe. Han berättar om sina townshipturer som känns lite mer underground. Dessutom kostar de bara 80 Rand. Helt plötsligt blir jag hans ”brother from another mother, with different color” och han ska visa mig sitt township. Jag lockar med mig min norske kompis Skjalg och dessutom dyker Vince och Nike upp, två svarta killar från East Londons mer välbärgade förorter.

Vi vandrar runt bland skjulen medan Cas berättar hur saker hänger ihop. I ett av skjulen bor en sangoma, den traditionella häxdoktorn. I ett annat skjul hittar vi det lokala bryggeriet och får in en kanna umqombothi (det är Xhosa, så glöm inte att klicka med tungan från gommen samtidigt som du säger q och från kinden för x), som är ofiltrerad färsköl som smakar och ser ut som jäst välling. I ett tredje skjul bor Cas syster där vi får mat och öl. Sen ska vi till kyrkan.

Kyrkan är ett stenhus en bit bort. När vi kommer in vi sexsnåret, spelas det hög musik ur en knastrande högtalaranläggning, folk dansar spontant lite här och var, runt borden dricks det öl och allting påminner ganska mycket om vilken bar som helst … runt midnatt. Nike och Vince visar sig vara grymma rappare som får vårt bord att lyfta. Rappandet fortsätter när vi går hem genom den nu kolsvarta kåkstaden. Plötsligt dyker några andra killar upp ur mörkret och börjar utmana våra förortsrappare. Själv känner jag ungefär som mitt i filmen 8 Miles.

Innan vi kommer ut ur kåkstaden helt och hållet, säger Cas att vi är på väg in i ett område där vi kan behöva springa. De flesta av oss tänker att det är bäst att besöka en buske innan och rappandet fortsätter. Ett par stenar kommer farande genom luften och en träffar mig på låret. Vi skyndar oss bort och när vi kommit till lite lugnare kvarter frågar jag om stenarna kom för att vi var vitingar. Cas svarar: ”I don’t see any white people around here. You’re my brother from another mother.”


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag 11 mars 2008

Mina storsta problem just nu

Eftersom jag befinner mig i det ar borjan pa Wild Coast, och det som tidigare var det homeland som kallades for Ciskei, ar det lite si och sa med internettillgangen. I ovrigt ar mina storsta problem just nu:

1. Eftersom kontinentkanten gar nara kusten kan det vara lite kallare i vattnet. Efter tva timmars surfing var jag for nedkyld for att ha lust att fortsatta utan vatdrakt.

2. Jag far en kraftig backlogg pa mitt bloggande som kommer ut som en ketchupklick nagon gang till helgen.

3. I taket pa min bungalow, med miljondollarutsikt, kryper det omkring sma geckoodlor. Dessa kan titt som tatt fa for sig att utan konsekvenstankande, bajsa rakt ner ... dar, ja just det ja ... dar min sang star placerad.

fredag 7 mars 2008

En perfekt dag

Direkt efter frukosten plockade jag fram surfbrädan, monterade fenorna, tog brädan under armen och gick trappan ner till stranden. Vågorna kanske inte var idealiska, men jag paddlade ut och försökte. Några av vågorna var på min sida, men det var så korta intervaller så för det mesta fick jag bara stryk. Men jag höll på tills jag var helt slut. Då tog jag trappan upp till Island Vibe igen för att kolla mailen och uppdatera dagboken. Framåt eftermiddagen började det att blåsa så jag plockade fram min elvameters kite, tog trappan ner till stranden och riggade. Med samma surfbräda under fötterna kastade jag mig ut bland vågorna. Några av vågorna var åter på min sida och jag fick några riktigt sköna åk … ända tills vinden dog.

Nu väntar jag bara på middagen och allt känns sådär perfekt. Surfingen hade säkert kunnat gå bättre om vågorna hade varit bättre. Kajtingen hade säkert kunnat gå bättre om vinden varit bättre. Men ändå känns allt helt perfekt. Perfekt kanske inte behöver vara fullständig perfektion. Det kanske räcker med en grad av harmoni och att det finns möjligheter till utveckling inom räckhåll. För vad ska man annars göra när man uppnått fullständig perfektion?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

torsdag 6 mars 2008

Island Vibe i Jeffrey’s Bay


Efter 13 timmar på en buss landade jag tillsist i på Island Vibe Backpackers i Jeffrey’s Bay. Vi blir runtvisade av en av personalen som faktiskt gör en konst av att visa på hur fantastiskt laid back det är att hänga på Island Vibe. I princip är allt tillåtet bara man betalar sina räkningar. Själv går mest och fascineras över att jag förmodligen befinner mig mitt i den tätaste populationen av dreads utanför Jamaica.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tips om du möter ett lejon

På bussen till Jeffreys Bay börjar jag prata med ett par som driver Nelspruit Backpackers i Mpumalanga alldeles intill Krugerparken. Killen är inte bara Backpackersföreståndare utan han är också guide, som brukar arrangera safari till fots i parken. ”Men du är väl förstås beväpnad?” Undrar jag och tänker på lejonen.
Han berättar att vapen ger en falsk känsla av trygghet. Lejonen har levt så länge med mäniskor i Afrika att de fått inpräntat i sina gener att vi är farliga. Men eftersom de inte är riktigt säkra kommer de att testa oss genom en låtsad attack. De rusar fram mot en, stannar några meter ifrån och ryter. Om man nu skulle välja att bete sig som ett byte och försöka fly, kommer lejonet att fortsätta attacken. Om man istället står kvar och visar sig orädd, inser lejonet att den har mött sin jämlike och man kan försiktigt gå därifrån. Det är också viktigt mot våra medmänniskor att inte låta sig ätas upp, eftersom lejonet kan inse hur lätta vi är att fånga och bli en Man Eater.

Mina största rädslor i livet har alltid var vilda djur, och nu äntligen vet jag hur jag ska hantera dem. Fast det vette katten, även om folk ibland kallar mig Adrenalin Junkie, känner jag att de så kallade extremsporter jag pysslar med, är små löjliga barnlekar i jämförelse med hans lejonpsykningar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Riktig utekväll på Long Street

Helt av en slump träffar jag på en kompis till Viktor på Blue Mountain. Laura är ute och reser med sin syster Linda, så vi ringer in Viktor för en riktig utekväll. Fram på småtimmarna börjar Linda bli trött och jag bestämmer mig för att försöka pigga upp henne med lite utmaningar. ”Du får 20 Rand om du går fram till han där borta och rycker honom i skägget.”
Av någon anledning lyckas Linda finta mig och plötsligt är det jag som ska gå fram och rycka honom i skägget för 20 rand. ”Hey, nice beard! Is it real?” Säger jag och rycker honom i skägget.
Nu vill jag ju låta Linda vinna tillbaka sin tjuga och hittar på en ny utmaning. ”Du vinner tillbaka dina tjugo Rand om du nyper en valfri kille i häcken.”
Av en helt outgrundlig anledning lyckas Linda finta mig igen. Nu är det jag som kan vinna en till tjuga om jag kysser en tjej på låret. Någon sekund senare går det förbi en tjej i hot pants. Jag rycker tag i henne och frågar: ”Can I kiss your thigh?”
”What?”
”Can I kiss your thigh, please?”
Yeah sure, for 20 Rand.”
Jag har ju fortfarande min tjuga handen så jag ger henne den, förvissad av att jag snart kommer att få en ny. Under tiden har Linda modifierat reglerna till att jag inte kan betala för att vinna mina utmaningar, så jag vinner ingen ny tjuga. Lätt fånget, lätt förgånget brukar man väl säga.

Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 4 mars 2008

124 000 rosor i böter

I dagens Sydafrikanska tidningar berättas om en iransk man som tilldömts att köpa sin fru 124 000 rosor, för att han varit för snål under deras tioåriga äkteskap. Jag vet att man inte ska skratta åt andras olycka, men det är ju onekligen aningen underhållande.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Fråga kitesurfinginstruktören IV

Som:
1. barnmorska,
2. distriktssköterska, och
3. "en av dina numera trogna bloggläsare"
undrar jag i mitt stilla sinne: skyddar du inte huvudet mot solen? Och, har du inte hjälm när du kit:ar? Bilderna är jättefina men som den fackidiot inom hälsa jag är, kan jag inte låta bli att undra???:-):-).


/Anna

Hej Anna!

Du behöver inte vara ett dugg orolig. Jag har inga planer på att se ut som en russingubbe med potentiella cancerhärdar här och var. Hela huvudet är insmort med spf 30 eller 40, läpparna med spf 40, armarna med spf 30. Fötterna är däremot helt oskyddade, men jag har aldrig lyckats bränna en endaste tå, så jag låter dem vara. När jag undervisar toppar jag dessutom solskyddet med keps och solglasögon.

Jag använder inte hjälm när jag kajtar eftersom jag inte använder leash till brädan. Eftersom vattnet är hyffsat mjukt, och så länge man håller sig borta från land, slår man aldrig huvudet tillräckligt hårt mot vattenytan. Däremot är det ganska vanligt med revbens-, knä- och fotskador. Knä och fotleder vet jag inte riktigt hur man borde skydda annat än att landa rätt, men revbenen kan man skydda genom en impact shield. Jag har ingen sådan för att resa lite lättare.

Men jag undrar, varför du undrar över mitt skydd i rollen som barnmorska? Jag vet att jag inte är som alla andra 36 åringar, men jag har i alla fall anlagt någon slags skäggväxt för att åtminstone verka mindre barnslig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Utekväll på Long Street


Mitt i Long Streets myller av barer, klubbar och butiker ligger Blue Mountain Backpackers, mitt hem för några dagar. Long Street känns ett lite mer intensivt Södermalm … varenda dag. Om man tror att man ska kunna sova i lugn och ro, eller ens vara i lugn och ro, är Long Street inte riktigt rätt plats. Måndagskvällen ska förvisso vara ganska stillsam, men jag ser ändå fram emot att testa barlivet i Kapstaden.

Utanför dörren till mitt backpackers står alltid ett gäng filurer och lurpassar. Så fort jag går utanför dörren hoppar de fram för att sälja droger, tigga eller bara följa efter och försöka bli kompis … för att sedan tigga. När jag gick ut fick jag två stalkers som försökte manipulera ut varandra, genom att berätta vilken dålig människa den andra var. Den ena försvann efter en stund, medan den andra följde mig in på restaurangen och satte sig ner vid mitt bord. Jag blev aningen spänd, tappade aptiten och gav honom halva min pizza. Han berättade att han var från Tanzania och försökte få en tillfällig legitimation för att kunna få ett jobb. Han berättade hur trött han var på att leva på gatan och efter ett tag började det komma fram vad han ville ha: 250 Rand till en legitimation.

Jag förstår hans dilemma och känner medlidande, men kan inte ge pengar till varenda människa som ber om det. Istället, med honom hack häl, skyndar jag mig tillbaka till mitt backpackers. Så istället för min planerade utekväll på Long Street, fick jag full valuta för de 90 Rand som en säng på mitt backpackers kostade. Men av någon anledning känns det ända en aning snopet.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

måndag 3 mars 2008

Backpacker!

Så där ja! Nu är jag inte en Capetonian Kitesurfer längre. Nu är jag backpacker. En backpacker på väg till Durban, via Jeffreys Bay, Port Elizabeth, East London … tror jag. Det gick förstås inte så enkelt som jag räknat med eftersom jag inte lyckades få en biljett till bussen förrän på onsdag morgon. Och som av en händelse kommer jag på att jag faktiskt inte gjort Kapstaden ännu. Dagen blev vigd åt sightseeingbuss samt lite shopping av afrikanskt bling bling på torget. Jag hittade en rastaman som sålde olika typer av talismaner och investerade i en som ska ge långt liv och rikedom. Det var den mest kreativa aktivitet för Chohoos affärsutveckling jag gjort på länge. Och eftersom jag inte har någon bra olycksfallsförsäkring längre, borde ju min talisman åtminstone ge ett litet extra skydd. Om inte annat så ser jag ut som en riktig backpacker.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Sydligast!


När vi nu var vid Cape Agulhas, Afrikas sydligaste punkt, var vi bara tvungna att klämma in lite störst-minst-längst-kortast-högst-lägst-nordligast-sydligast-turism. Jag är ju inte mannen som frivilligt okynnesbadar, i synnerhet inte i närheten av en hajmatningsstation. Så eftersom jag också såg en hammarhaj dagen innan, valde jag att hoppa (istället för att simma) från Atlanten till Indiska Oceanen på det obligatoriska störst-minst-längst-kortast-högst-lägst-nordligast-sydligast-fotot.

Andra bloggar om: , , , , ,

Struisbaai

Struisbaai Geelstert festival är egentligen ett slags fiskefestival, men så har man klämt in lite kitetävlingar för att blanda in lite pittoreska inslag med laxkonsumtionen och afrikaansmusiken. Allt äger rum nästan så långt söderut det går att komma om man är i Afrika, på uppenbarligen något som är Sydafrikas längsta sandstrand (25 km).


Vinden låg inte riktigt rätt under lördagen så vi åkte till Arniston, där det arrangerades en jeepkaravan ner till en helt öde och folktom strand. Vinden låg på från höger, vilket är mina ovana riktning så det kändes superknasigt att sticka ut och köra. Vinden bara ökade och ökade, samtidigt som vågorna bröt helt oregelbundet så tävlingsledningen uteslöt racing, vågor och freestajlande, och kvar blev endast en hangtimetävling. Jag hade ju bara tänkt att delta i racingen och vågorna eftersom jag verkligen inte vill skada min fot, men som vanligt tänkte jag äh vaffan och stack ut för att under två minuter hoppa så högt och länge som möjligt. Helt plötsligt hade jag vant mig vid riktningen och hade en av mina roligaste sessioner på länge. Jag fortsatte t.o.m. ett bra tag efter mina två minuter med att leka i vågorna och skrämma livet ur en hammarhaj.


Trots mitt tjatande blev det inget pris för bästa svensk (då hade jag ju åtminstone kommit tvåa). Istället fick jag nöja mig med att försöka vinna festen. När jag tittade mig runt omkring vid halvsextiden såg jag inte till en enda vaken kitesurfare. Därmed korar jag mig själv till vinnare av själva festen … och jag vet att jag borde ha medalj, men jag nöjer mig med äran …


Och för alla er som undrar om jag är den rakade skallen med brun t-shirt mitt i festbilden och den rakade skallen i ganska vit outfit i åskådarbilden, så har ni helt rätt.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,