torsdag 28 februari 2008

Den uppluckrade tiden

På fullaste allvar undrar jag hur jag en gång i tiden hade tid att ha ett riktigt jobb. Ni vet ett sånt där då man ska passa tider och sitta bakom ett skrivbord till dess att klockan är fem. Idag låg jag och läste Berättelsen om Pi fram till klockan var kring elva. Sen stack jag ut och surfade i två tre timmar. Efter det var jag så trött att jag somnade ett tag. När jag vaknade var klockan förmodligen sex och jag gick iväg för att kolla mailen och blogga. De saker jag inte hann med idag var att limma fotpadden på min surfbräda, samt köpa en ny kitesele och kiteväska. Hur skulle jag dessutom kunna klämma in ett riktigt jobb mitt i detta? Om någon nu skulle ha ett bra erbjudande kanske jag ändå skulle kunna vara intresserad ... förutsatt att det skulle passa med min relativa tid där alla exakta klockslag luckras upp med ord som omkring, ett tag, förmodligen och ungefär.

Andra bloggar om: , , , , , ,

HIV i Sydafrika

När jag skrev om de viktigaste politiska frågorna i Sydafrika just nu, tänkte jag inte på det. Men så läser jag att 25 % av landets befolkning är HIV-smittade. Det betyder också att det är minst 25 % av dem som kommer att rösta i nästa års val. Nu begriper jag mig inte på Sydafrikansk politik så pass väl att jag har en åsikt, men det känns onekligen konstigt att detta massiva folkhälsoproblem inte ens är med bland de topp fyra viktigaste politiska frågorna inför valet nästa år.

Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 27 februari 2008

Min nya förälskelse

Jag känner mig nästan nyförälskad. Magen pirrar och jag vill springa. Jag hoppar i våtdräkten, tar brädan under armen och springer ner till stranden. Där letar jag en plats där inte de allra bästa surfarna håller till, men vågorna ändå ser bra ut. Jag hoppar på brädan och börjar paddla. Väntar en stund och så kommer min våg. Paddla paddla paddla. Vågen tar tag i mig och så smack! Jag blir omkullsvept, runtsnurrad och kringkastad. Och så fortsätter det, hela resten av eftermiddagen. Det är nästan så att jag tror att min kärlek är obesvarad. Eller så har min nya förälskelse bara ett mycket busigt och lekfullt sätt att visa känslor på.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Om datorers andrahandsvärde

På vägen hem från Internetcaféet går jag till livsmedelsbutikens take awayavdelning. Jag köper med mig kyckling i sötsur sås för 7,90 Rand per hekto. När jag kommer hem och plockar upp datorn, finner jag den indränkt i sötsur sås, vilket skapar ett mysigt knaster i dess högtalare. Nu funderar jag på hur detta påverkar andrahandsvärdet på min fyra år gamla Apple PowerBook G4. Kan jag räkna med att värdet har ökat med 7,90 per hekto som datorns vikt har ökat? Eller ska jag lägga på ännu mer eftersom vätskan avdunstat och det nu bara är såskoncentrat kvar?

Andra bloggar om: , , , ,

måndag 25 februari 2008

Brandvlei dam

Det var ingen vind i Kapstaden så jag och Viktor började ta tag i lite småpyssel. Hängde ett tag i Cabrinhabutiken och pratade med Mr Cabrinha i Sydafrika. Han tipsade om Brandvleidammen och sa att den i princip alltid funkar när det är vindstilla i Table View. Jag och Fifí stack direkt iväg som en förpatrull. När vi kom fram till dammen visade det sig att Mr Cabrinha hade rätt. Vi landade på en liten sandstrand mitt i vackert bergslandskap. En lätt och småbyig vind låg på från nordväst över en platt och varm damm. Jag var förstås lite skeptisk till att kajta p.g.a min skadade fot, men kunde inte riktigt låta bli. Bara känslan av att slippa våtdräkt och öronproppar gjorde det väl värt att sticka ut. Jag fick någon timme i en ganska bra jämn vind och kunde träna på mitt paradnummer – att hoppa högt och sedan kasta av mig brädan för att inte göra illa foten i landningen. När vi gick in för att vila dök Viktor upp. Samtidigt vred vinden över till väst och blev löjligt byig. Då kunde jag sitta på en varm strand och titta på när de andra tappade sina kajtar. Ibland ska man ha lite tur också.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

söndag 24 februari 2008

¡Viva Richard Branson!

Richard Branson är banne mig en av mina favoritentreprenörer. Nu när torrbollarna på Brittish Airways har bannlyst surfbrädor på sina flighter, har Richard Branson och Virgin Antlantic gjort precis tvärtom. Numer behöver man inte ens betala extra för att ta med sig surfbrädor på deras flighter. Ett härligt spikrakt långfinger rakt åt Brittish Airways riktning. ¡Viva la revolución! ¡Viva Virgin Atlantic! ¡Viva Richard Branson!

Just det! Nämnde jag att Sir Richard är kajtare?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Om att läsa böcker

När jag började på universitetet överöstes jag med mängder av böcker, kompendier och papper – massor av nyttig textmassa. Eftersom det alltid var så mycket att läsa och jag skulle förmodligen inte hinna igenom alltihop, kändes det helt plötsligt väldigt okynnigt att läsa skönlitteratur. Likadant var det när jag senare började jobba som byråkrat. Då fanns det alltid en uppsjö av rapporter, branschtidningar och facklitteratur att ta sig igenom, att det fortfarande kändes okynnigt att läsa skönlitteratur. Nu är jag inte riktigt i den positionen längre, helt plötsligt känns det kul och avkopplande att läsa. Dessutom är jag glatt överraskad över att jag efter tolv år i skönlitterärt celibat, fortfarande förstår att läsa annat språk än akademiska och byråkratiska.

Andra bloggar om: , , , , , ,

lördag 23 februari 2008

Om att köpa sig ett liv

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag känt mig lite ledsen och desillusionerad det senaste. Jag har ju insett att jag ska låta bli att kajta tills det att foten är riktigt bra igen, men vad händer när man tar kitesurfingen från en kitesurfare? Svaret är att det blir någon slags identitetskris. Jag valde direkt att ta tjuren vid hornen. Alltså gick jag och shoppade mig en ny identitet. Det gick förstås inte riktigt så lätt som jag tänkte mig. Att köpa en surfbräda var kanske inte så svårt, men för att bli surfare bör man ju kunna hantera den också. Jag var ute och tragglade lite igår, men det var inte någon riktig kräm i vågorna, så jag tror faktiskt att jag får ta och ändra min plan genom att inte stanna i Table View utan att åka till Muizenberg redan på måndag. Nu känner jag mig inte så ledsen och dessillusionerad längre.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

fredag 22 februari 2008

Mästerplaneraren mästerplanerar

Jag är fortfarande aningen villrådig, men det börjar klarna en aning. För att få det ännu ljusare är tänker jag formera en plan. Då kör vi:

Jag stannar kvar här i Table View fram till nästa helg. Då är det Nobile Struisbaai Kitesurfing Festival i Struisbaai, precis vid Cape Agulhas, Afrikas sydligaste udde. Det verkar bli ett superskönt jippo, eftersom varenda enda en faktiskt verkar ta ledigt för att ta sig dit. Därifrån tar jag mig sedan till Swellendam och skaffar en biljett till Baz Bus, som kör backpackerbussar längs några av huvudvägarna. Jag fortsätter med den upp till Durban med all kiteutrustning och en surfbräda. Längs vägen hoppas jag att jag hittar ett gäng sköna spots med vind och/eller vågor. Har jag tur kan jag säkert hitta några elever längs vägen för att dryga ut kassan. Från Durban tar jag sen flyget till Mauritius och stannar där under april och mot slutet av april åker jag tillbaka till Kapstaden för att ta flyget tillbaka till Sverige.

Så där ja! Det var ju inte så svårt. Nu har jag i all fall en plan. Det kommer säkert att bli något helt annat, men det ju åtminstone inte så dumt att ha något att avvika från.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

torsdag 21 februari 2008

Så vad hittar jag på nu?

Det är onekligen lite knepigt att vara kajtare med en skadad fot. Det funkar bra att undervisa och det funkar bra att göra det mesta annat. Men så fort jag ger mig ut för att lattjolajbankajta så p.g.a. murphys lag, fastnar alltid min trasiga fot i fotstroppen, vrider till sig och min gamla skada går upp igen. Nu funderar jag helt enkelt lägga ner det här med kitesurfing (bara tillfälligt förvisso), skaffa en surfbräda och börja paddla istället. Men så var det här med resan hem. Jag köpte min flygbiljett med British Airways, vilka under tiden jag varit borta infört ett totalförbud på just surfbrädor. Jag kan förvisso anlita en shippingagent och få hem brädan med samma flyg, men det går på några hundra mer än vad själva brädan kostar. Surfbutiken hade ett annat alternativ för omkring 1500 Rand (1250 SEK), vilket är knappt halva priset för brädan. Allt känns onödigt dyrt och besvärligt, så vad hittar jag på nu? Förutom att aldrig mer boka en biljett med British Airwys … jävla skitbolag!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Popcornmannen goes Japan

Viktor är ju känd hos Svenska folket (nåja, i alla fall den svenska kitevärlden, eller åtminstonje en del av den svenska kitevärlden) som Made of Popcorn, killen som äter popcorn varje dag. Han har nu skaffat sig en ny vana, han har blivit besatt av sushi. Varenda kväll på Sand en See, Big Bay, Bloubergstrand, Table View, Kapstaden, Sydafrika. ser numer ut så här:


Gårdagens sushifrossa var nog den första då vi lyckades få till det hela ganska bra. Vi fick helt rätt konsistens på riset, nu är det bara till att trimma dess smak. Och helt otroligt men sant erkände Viktor, efter tre dagar i rad, att han faktiskt inte är så sugen på sushi längre.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Turism med bus


Prognosen för dagen såg tunn ut. För att inte i onödan sitta och vänta på vind, ställde jag in dagens lektion. I samma veva kom förslaget att gå upp på Table Mountain. Så jag, Fiffi och mina lägenhetskompisar Viktor, Timo och Maria körde upp två bilar till berget. Den ena ställde vi vid kabinbanan och så trängde vi ihop oss i en bil och åkte till Kirstenbosch, baksidan av berget. Där tog vi stigen genom den botaniska trädgården och upp genom Skeleton Gorges täta och regnskogsliknande lövskog, vidare över bergsplatån till högsta toppen Maclears Beacon, sen längs bordsskivan till kabinbanan och ner igen på framsidan. Ett vanligt konventionellt turistäventyr helt enkelt … eller?

Vi är alla kitesurfare och kunde förstås inte helt och fullt följa konventionen. Vi var helt enkelt tvungna att busa till det och addera lite mer surfkänsla till vår turistaktivitet. Istället för att köpa biljett och gå in den vanliga vägen till den botaniska trädgården, gick vi helt sonika till baksidan och hoppade över grinden. Därmed sparade vi 30 Rand (25 SEK) var.

Personerna på bilden har inget alls med den okynniga handlingen att göra. Och jag, Fiffi och mina lägenhetskompisar Viktor, Timo och Maria heter i verkligheten något helt annat.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

måndag 18 februari 2008

Ge mig en teckentolk!

Ibland börjar jag faktiskt fundera på om någon håller på att skicka mig en massa tecken som jag bara väljer att inte förstå. Först skulle jag ut och kajta i Big Bay för någon dag sedan. Jag hade riggat nästan allt klart och skulle bara rulla ut linorna, då jag inser att min bom är puts väck. Det var bara att packa ihop igen.

Med en lånad bom skulle jag försöka igen dagen därpå. Jag hade också lånat en ny drake eftersom jag ville testa en sjukvadrats Waroo av 2008 års modell. Jag riggade allt och sprang upp med pumpen till lägenheten. När jag kommer ner är draken alldeles mjuk. Jag lånade en pump, pumpade upp den igen och stack ut. Efter bara någon vända började draken att fladdra och tappa formen. Det var bara att packa ihop igen.

Idag hade jag alla förutsättningar rätt, hel drake, bom och vågbräda från Xelerator att testa. Jag tyckte det såg tunnt ut med vinden men valde att göra som alla sa: att rigga sjuan. Helt fruktansvärt underkrämad kastar jag mig ut bland vågorna. Vågorna är hårda här. Efter ett tag får jag förstås stryk, brädan vrider runt sig och kvar sitter förstås min redan trasiga fot. Den gör fruktansvärt ont så jag bestämmer mig för att kajta tillbaka. När jag är en bra bit utanför Big Bay ser jag något röra på sig … först hoppas jag att det är en säl … men det är en fena … jag hoppas då att det åtminstone är en delfin … men den ser inte ut som en delfin och jag saknar andningshålet på ryggen … jag bestämmer mig för att inte utforska saken vidare utan bestämmer mig helt enkelt för att bara fortsätta vidare ut. Ju längre ut jag kommer desto mer dör vinden. Jag försöker göra en ordentlig gipp och hålla kroppen ovan ytan, men eftersom det är så lite vind sjunker jag igenom. Medan jag nynnar på filmmusiken till Hajen vänder jag på brädan och börjar jobba draken upp och ner för att komma in till stranden, förstås flera hundra meter längre ner än där jag gick ut. Det var bara att packa ihop igen.

Det sista tecknet såg ut som den översta fenan …


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Sydafrika just nu

Ibland måste jag helt släppa min position som nochalant kitesurfare och ta reda på vad som händer runt omkring mig. Det är val i Sydafrika nästa år och fyra frågor är viktigare än något annat: strömförsörjningen, Scorpions, Zimbabve och brottsligheten. Under lördagskvällens braai fick kvällens värd Lanral a.k.a. Bob hjälpa mig att förstå vad de egentligen handlar om.

Strömförsörjningen: Elnätet är underdimensionerat, vilket gör att det tidvis behövs elransoneras. Under två timmar, ofta dagligen, stänger Eskom av strömmen i ett område, för att två timmar senare stänga av strömmen i ett annat. Enligt Bob beror detta på den hårda Sydafrikanska kvoteringspolitken, vilken gjort att de som visste att lösa problemet med det underdimensionerade elnätet, idag bor i Australien eller Nya Zeeland.

Scorpions: Detta är Sydafrikas fristående FBI-liknande polis som har avslöjat mycket ruttet i framförallt det politiska systemet. De var de som utredde turerna kring Jacob Zuma, ANCs ordförande och antagligen nästa president, då han våldtog en AIDS-sjuk flicka och påstod klara sig från HIV genom att ta en dusch efteråt. Nu vill makten slå ihop Scorpions med den vanliga korrupta polisen och kanske på så vis också undvika granskning.

Zimbabve: Att vara granne med Robert Mugabe skapar nog problem var man än skulle befinna sig i världen.

Brottsligheten: Det kanske inte framförallt gäller Kapstaden så mycket som Johannesburg och Durban. Men vi har även råkat ut för en del saker här nere. Jag har blivit av med en kitepump och Fiffi hade inbrott i sin bil och blev av med sin bilstereo. Det var mycket smärtsamma förluster för oss båda. Vi är förstås upprörda och kräver skärpning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

fredag 15 februari 2008

Hej Kapstaden!

Så vips bor jag numer i Kapstaden. Nedanför balkongen breder Big Bay ut sig och i horisonten ligger Nelson Mandelas gamla hem, fängelseön Robben Island. Min första kväll som boende på riktigt i Kapstaden inleddes förstås med torsdagstraditionen Happy Hour på Doodles. Eftersom det var S:t Valentines firades min ankomst med Table Views övriga left overs.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

torsdag 14 februari 2008

Visst katten!

Det är ju Alla hjärtans dag idag ... Happy S:t Valentines från mig, Chohoo och Sydafrika!

Andra bloggar om: ,

Packad och klar

Då så. Allt är packat. Onödiga grejor är slängda. Lånade prylar är återlämnade. Överblivna saker är bortskänkta. Alla (nåja, de flesta i alla fall) avsked är tagna. Hej då Langebaan! Hej Cape Town!

Fast det blev inte riktigt så enkelt. När allt nästan var klart ringde en gammal elev och ville ha privatlektion i Langebaans perfekta nybörjarspot, Shark Bay, nästa vecka …

Andra bloggar om: , , , , , ,

South Africanismens skiftande nu

Sydafrika påminner en hel del om mitt förra hemland Spanien. I Spanien var det morgondagen som alltid var imorgon. Här är det nuet som är lite mer flexibelt. Jag frågade Don på F.R.I.E.N.D.S vad egentligen skillnaden är på now, right now, now now och just now. Han svarade: ”Hey man, you really got a tricky one with the South Africanism? Now is now - right now, now now is within 15 minutes and just now is within 30 minutes.”
Don är förvisso sydafrikan och borde känna till sitt lands seder och bruk, men jag skulle ändå säga att han kraftigt underskattar nuets varians inom South Africanismen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

tisdag 12 februari 2008

Säsongsavslutning

Att komma tillbaka till Langebaan efter min roadtrip kändes lite snopet. De flesta har redan åkt vidare. De lektioner jag planerat för denna vecka blev jag tvungen att ställa in på grund av för lite vind. Alltså är det dags för mig att avveckla mig själv från Langebaan. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att klara ut saker och ting, så att Chohoo är välkommen tillbaka nästa år. Och så har jag förstås tagit min personliga säsongsavslutningssession. Det blev med min elva och Theos (Cape Sports vindsurfinginstruktör) 6’5” vågbräda. Riktigt smutt att tuta runt bland småvågorna utanför centret med en riktig vågbräda. Det blir nog en ungefär likadan för vågorna nere i Table View. Med en vågbräda jag något lattjo att göra också de vindstilla dagarna, som börjar bli allt vanligare. Jag fick ju onekligen mersmak för surfing i Plettenberg Bay.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Och så det där ödet

Det är ganska skönt att hänga med sina föräldrar emellanåt. Det ger någon form av förankring och återkoppling till ens ursprung. Fotfäste. Jag inser ju att jag hela livet varit rätt udda, även om jag gjort ett gäng försök att passa in. Även om jag inte förstod det när jag var tio så var kanske att bli kitesurfare och kitesurfingentreprenör redan mitt öde. För att hjälpa andra i samma situation kommer här några kännetecken på att mellanchef på Ericsson kanske inte är det lämpligaste karriärvalet. Om du i tioårsåldern:

- på syslöjden syr en gräsgrön jacka med matchande gubbkeps
- är den enda i klassen som har analog klocka när alla andra briljerade med att kunna spela Yellow Rose of Texas på sin digitalklocka
- envisas med treväxlad cykel när alla andra har minst tioväxlad med bockstyre
- väljer Graningekängan framför den populära Snowjoggern
- tänker bli sadelmakare istället för fotbollsproffs eller ishockeyproffs

Då bör du åtminstone börja fundera. Hör av dig om du vill prata.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

måndag 11 februari 2008

Lunch på Rooiberg


Chicken Almandite 42 SEK/tallrik
Rooiberg Pinotage 2006 25 SEK/flaska
Bonaqua 8 SEK/flaska

Ibland känns det nästan löjligt att laga mat själv.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Arabella, Robertson och Rooiberg


Det är inte så att jag är snål, det är bara så att jag inte tycker det är lika roligt att dricka vin om man ska spotta ut det efter lite gurglande. Alltså kände jag att jag borde begränsa mig – tre vingårdar och tre druvor. Vingårdarna blev Arabella, Robertson och Rooiberg, och druvorna blev Cabernet Sauvignon, min normala favorit Shiraz och den sydafrikanska druvan Pinotage. På bara en enda liten dag utökades min vinkunskap med följande:

- Det är inte alltid Shiraz är godast, men tillräckligt ofta för att få fortsätta vara min favorit
- Lagring på ekfat kan ibland göra vinet för strävt och bistert för min smak
- Robertson är det tredje största vindistriktet i Sydafrika, efter Stellenbosh och något annat som jag redan glömt
- Tre olika vingårdar, med tre olika druvsorter samt en halv flaska Rooiberg Pinotage 2006 till lunch, räcker inte som uppvärming för att gå på kitefest i Table View senare på kvällen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Route 62


Om man startar i Kapstaden och åker Garden Route till Port Elizabeth, passar det alldeles utmärkt att ta Route 62 hem igen. Vi körde igenom ett skiftande berglandskap. Hoppade över strutsfarmarna i strutshuvudstaden Oudtshoorn (jag lockas inte så himla mycket av att få mata, klappa och rida struts, eller att prova stå på ett strutsägg). Hamnade hos lite gröna vågen-människor i Barrydale. När vi andra dagen kom in i Robertsons vindistrikt höll vi emot en … två … tre … men vid den fjärde vingården gav vi efter. Jag vet ... det var precis efter frukost ... men klockan var i alla fall elva.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Garden Route etapp 2


Plettenberg bay: Här blev det mest bara surf på stranden som kallades The Wreck eller The Corner. Själva huvudstranden var en lite softare sol-och-bad-strand som passade utmärkt att ta en tupplur på om man är helt söndersurfad.

Jeffrey's Bay: Surffilmsklassikern The Endless Summer avslutas med ”We’ve found the perfect wave”, vilket syftande på just Jeffrey’s Bay’s pointbreak (se bilden). Idag är det en av världens mest kända vänstervågor. Filmen tog surfingen till Sydafrika på sextiotalet och kan nog till och med tillskrivas äran till grundandet av själva byn. När vi kom det regnade det och var rejält trist väder, vilket passade utmärkt för att fynda löjligt billiga kläder från Billabong, Quiksilver och Rip Curl på stans factory outlets.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

fredag 8 februari 2008

Hajar och andra stora fiskar

Donna gör tecknet för Get-the-hell-out-of-the-water-as-quick-as-you-can och jag tar första bästa våg in. ”I just saw some big fish in the water, so we take a break for a while.” Säger hon medan hela det engelska surfcamp de kör samtidigt som de undervisar mig, hoppar upp ur vattnet. John och Vian, den tredje surfinstruktören, ligger kvar i vattnet. Jag förstår inte riktigt vad de håller på med, men sätter mig på stranden och väntar.

För drygt tio år sedan var jag på Pulau Weh utanför Sumatra och snorklade. Jag började följa efter en jättesköldpadda och efter ett tag var jag ute på djupt vatten. Då såg jag plötsligt en mörk skugga komma emot mig. Jag försökte meddela min dåvarande flickvän att vi hade en haj framför oss, men såg bara mitt skräckslagna ansikte och krampade sig fast runt mig. Som en stor heffaklump simmade vi baklänges mot stranden, samtidigt som hajen simmade ut igen. Jag slutade inte simma förrän jag var väl uppe på land. Sedan dess har jag tyckt att det var ganska olusigt med vatten, eller rättare sagt vatten som innehåller hajar.

Det verkar som om drygt tio år, statistik och ganska frekvent vattenplaskande har botat min hajfobi. Jag kände inte den minsta förnimmelse av olust när Donna skickade ner min i vattnet igen, trots att jag var först av alla. Jag kände mig inte ens lättad när John kommer fram och säger att han såg en delfin och att det var den som Donna också såg. Jag tror jag är botad från min hajfobi. Han berättade också att man brukar se att det är en haj på att de brukar ligga i framkant på de brytande vågorna. Det känns ändå som ganska bra information eftersom trots min avslutade fobi, gillar jag alla mina kroppsdelar väldigt väldigt mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Vågsurfing i Plettenberg Bay

För att inte bara ligga en dag och paddla, paddla och paddla utan att någonsin fatta grejen, hängde jag på Donna och John från International Surf School. De flyttade upp till varmvattnet i Plettenberg Bay för nio år sen och har drivit surfskolan tillsammans i åtta år. Donna tog tag i mig på direkten och började exercisen i ett chopp chopptempo. Ner i vattnet och plaska. Upp en kort stund för solkräm och dricka. När jag precis hämtat andan säger Donna: ”Ready for another round?”
Det var bara att kasta sig i spat igen. Efter ett tag började jag gå från att bada med bräda till att faktiskt komma upp. Donna fortsatte att jaga mig och korrigera min position, så väl att jag började komma upp på nästan varje försök. Mot slutet var jag så slut i kroppen att jag knappt orka pressa mig upp. ”Put everything together and make one last perfect go!” Ropade Donna från stranden och det var bara att paddla ut igen och göra som hon sa. Jag red vågen hela vägen in till stranden. Jag orkade le, men var för trött för att verkligen njuta av känslan.

Efter att ha ätit, druckit och sovit en stund på stranden, började jag känna en euforisk känsla sprida sig i kroppen … förstås tillsammans med känslan från värkande muskler. Jag har gått fler surfkurser och haft fler surfinstruktörer, men inga så drivna och resultatorienterade som Donna och John. Ta kontakt med dem om du verkligen vill lära dig vågsurfa i Sydafrika. Du hittar dem på:

Tel: +27 (0) 44 533 15 92
Donna: +27 (0) 826 36 84 31
John: +27 (0) 731 81 86 39
Mail: fun@surfschool.za.net

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Here we go again

Första gången var i Bidart utanför Biarritz. Det gick sådär. Sen försökte jag något år senare på Nias, utanför Sumatra. Det gick inte så bra det heller. Så dåligt att det hela fick ligga i träda i drygt tio år. För ungefär ett år sedan hjälpte vi redaktion till tidningen Edge att få ihop ett schysst reportage om Teneriffa och då var det dags igen. Det gick bättre än tidigare, men fortfarande var det en lång bit kvar … men så befann jag mig helt plötsligt på historisk mark. När Bruce Brown spelade in The Endless Summer cruisade de upp längs Garden Route. Och nu är jag här. Det är dags att ta tag i våsurfandet igen.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Vid Waterfront i Knysna


Mamma: Sluta le sådär snett
Jag: Jag har en sned mun, jag ler såhär.
Mamma: Vad har du gjort för att få det då?
Jag: Det ända jag gjort åt det här ansiktet är tandställningen när jag var 14, och så har jag klippt håret. Resten är er förtjänst.
Mamma: Jaha, okej då.

Andra bloggar om: , ,

Garden Route etapp 1


Mossel Bay: Hann precis till Point vid solnedgången. Kollade in de naturliga bassängerna som var dolda av klipporna bakom det maffiga vågbrytet. Det fanns också vandringleder och ett stort sjöfartsmuseum som vi hoppade över.

George: Missade förstås vägen till George, Garden Routes urbana centrum, och hamnade uppe i bergen. Vi vände när vi kom till Klein Karoo (en annan känd väg uppe i bergen) för att snurra runt i Georges industriområde. Industriområdet var ganska ordinärt.

Wilderness: Brutala vågor, brutala vågor och sjukt med brutala vågor. Bakom de brutala vågorna låg en massa sjöar och grönskande kullar.

Knysna: En schysst stad med flådiga hus längs de höga och grönskande flodvallarna (se bilden). Men det är nog längst ner i dalen vid estuariet till Knysna River som jag gillar stan som bäst. Där hittar man hus och restauranger, kanaler med båtar och ett stilla spegelblankt vatten, samt någon form av känsla som man också hittar en stillsam kväll på Sandhamn (i Stockholms skärgård).

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

tisdag 5 februari 2008

TIA, This Is Africa

Det är energibrist just nu. Det innebär att omkring två timmar någon gång under dagen stängs strömmen av. Upton brukar alldeles amerikanskt säga TIA [Tee Ajj Eyy], This Is Africa. Själv tycker jag mest det är pittoreskt. Det skapar framför allt lite extra trevnad om man skulle sitta på en restaurang när strömmen kommer tillbaka … alla börjar nämligen att applådera. Det känns som att åka på charterresa.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Havsutsikt

Från rummet har vi havsutsikt över själva viken Mossel Bay. Det låter himla läckert, men jag vet inte riktigt vad man ska göra med havsutsikt. Normala människor vill väl leka i havet, inte titta på det?

Andra bloggar om: , , , , ,

På gång på Garden Route

Igår kom mina föräldrar och hämtade mig i Langebaan och idag började vi roadtrippa Garden Route. De var länge sen jag bilade med mina föräldrar. Eftersom jag inte ens hade en lillebror att bråka med i baksätet, somnade jag (får väl helt enkelt inse att jag inte kan skylla på någon påhittad narkoleptisk sjukdom, jag har helt enkelt väldigt lätt att somna). Mellan mina powernappar flimrade ett vackert landskap förbi. Plötsligt kvicknade jag till och vi var i Mossel Bay, som är typ början på Garden Route. Nu har vi checkat in på ett charmigt guesthouse i viktoriansk stil. Nu är det dags att checka ut om den franske naturalistduden François le Valliant hade rätt i att Naturen har skapat en förtrollad boning på den här underbara platsen. (Oroa er inte, jag har heller ingen aning om vem Françyboy är, men det står om honom i guideboken,) Eller är det bara ännu ett trist ställe utan vind?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Imponera med Alkonarkolepsi

Det är kul att imponera på folk. Fiffi är t.ex. väldigt imponerad över min förmåga att kunna somna. I lördags skjutsade hon hem mig, men innan jag klev ur satt vi kvar ett tag i bilen och pratade. Fiffi pratar lite. Jag pratar lite. Fiffi pratar lite till. Jag börjar med att följa en röd tråd, tappar helt konceptet, men fortsätter förstås ändå att prata, fast nu helt osammanhängande. Till slut blir jag helt tyst och sover. Antingen är det så att jag fantastiskt lätt för att somna, eller så har jag så otroligt ointressanta saker att berätta, att jag själv somnar av ren leda. Det kan också vara så att det är ett sjukdomstillstånd – Alkonarkolepsi.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Är jag en dålig människa?

Klockan var sju och jag var ensam kvar på centret. Jag hade precis plockat ihop alla grejor och skulle just stänga, när en kille kommer springande. ”Do you have a boat? Can you do a rescue?” Frågade han med en stressad tysk brytning.
Jag skulle precis gå hem och var inte direkt laddad för att dra ut båten, pumpa, sjösätta, rädda, dra upp, tvätta av och dra in igen, och på så sätt stanna ytterligare två timmar. Jag svarade lite undfallande med att fråga vad som hänt. Det visade sig att en herre på något sätt hade tappat sin drake, vilken numer tumlade neråt i lagunen. En kanotist hade satt efter den och hade precis fått grepp om situationen när jag gick ut för att kolla. Jag har räddat alldeles för många knasbollars prylar där jag med lite tur har fått ett tack som belöning. Alltså är jag inte längre så värst motiverad att alltid vara Bussige Bosse. Nu räddar jag bara prylar jag ser, mina elevers och kompisars grejor, och självklart folk i livsfara. Alltså sa jag att jag inte hade nyckeln till båten, vilket jag inte ens vet om det var en lögn, eftersom jag bara har gjort båträddningar när den redan har legat körklar i vattnet. Men gör detta mig till en dålig människa?

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 3 februari 2008

Partymålning


För att inte fredagskvällen skulle bli långtråkig kom Upton på den helt briljanta idén att vi skulle göra lite kosmetiska förbättringar på varandra. Ur fickan drar han upp en svart penna och börjar rita en tvinnad mustasch, bockskägg och små horn på mig. Fiffi gjorde vi till en katt med ihopväxta ögonbryn. Upton själv fick min egen Salvador Daliinspirerade kreation, samt löjligt buskiga ögonbryn. Vi hann bara posera lite lätt med vår nya look andra gäng tog efter och började måla vansinniga mustascher, polisonger och lustiga ögonbryn. Det var riktigt kul igår, men inte lika kul idag när jag vaknade upp och undrade vad det var för otäckt som hamnat i min säng. Det kändes inte ens bättre när jag insåg att det var jag själv.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Not so pretty in pink

Det är kul att sälja kajtutrustning. Det är ungefär som att undervisa – allt handlar om att hjälpa till att skapa de bästa förutsättningarna för att fortsätta kajta, och utvecklas på det mest gynnsamma sättet. Jag hade plockat ihop den optimala utrustningen för min elev, men när vi tog ut draken blev allt fel. Det var bara att börja om från början igen och plocka ihop ett nytt paket med en något mer avancerad och lite dyrare drake. Man kan tydligen inte sälja en rosa drake, till en 62-årig, nybliven gentlemannakitesurfare

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 1 februari 2008

Skillnad mellan 20 och 50

Jovisst märks det att skollovet är över. Zizis är allt som oftast tomt på kvällstid, så att istället för att kvällstid hänga med dem omkring tjugo på Zizis, så hängde vi igår istället med dem omkring femtio på Pearlys bar. För dem som inte riktigt vet skillnaden mellan sydafrikanskt barhäng med tjugoåringar och med femtioåringar, kan jag berätta att det inte är så stor skillnad. Det berättas ungefär samma fyllehistorier, det är ungefär samma sprithets, men om en ögonbedövande tjej skuttar in på baren med det lite äldre barhänget, fortsätter konversationen som vanligt.

Andra bloggar om: , , , , ,

Plötsligt så händer det …

… att jag får lite mer skrivarambition, plitar ihop en liten artikel om kitesurfing i Sydafrika, samlar in lite bilder och lägger allt samman på www.xtrm.se. Det är inte ofta, så passa på, check it out, my bruh!

Andra bloggar om: , , ,