På en gigantisk sandstrand hittade vi några locals, några vågor och framför allt vind. Jag kände mig ivrig som ett barn och kastade mig ut bland vågor som inte var så pjåkiga.
Det skulle ju blåsa ännu mer på lördagen. Vi ville inte köra på samma ställe igen. Sara ville gärna ha plattvatten, medan jag helst såg en eller annan våg på menyn. Därför planerade vi börja med lite vågor i Liepaja, där de lettiska kajtarna sa att vågorna ofta blev lite större, för att sedan fortsätta med plattvatten i Klaipeda eller ute på Neringa.
Vågorna var inte allt för upphetsande i Liepaja, så vi fortsatte ner till Neringa, det Kuriska näset, för att istället hitta bra plattvatten. Men när vi hade slingrat oss ner till Nida, längst ner på näset, hade vi fortfarade inte hittat något bra plattvatten. Värre var att vinden höll på att dö ut. Jag snabbriggade och stack ut på en löjligt underriggad tur, för att åtminstone få känna på platsen. Men de lokala kajtarna var trevliga och tipsade om några spotsen i lagunen, en gräsyta alldeles söder om Juodkranté, för ostliga vindar och vid Dreverna, vid västliga vindar. Men utan vindar satsade vi hellre på att runda Kaliningrad för att satsa på nya försök i Polen.
Vinden var lite för klen när vi kom till Hel, men stället hade nog fler kiteskolor, kitecamps och kitesurfare än Tarifa så det hade varit kul att vara på plats när det blåste. Istället för att vänta på vind körde vi vidare mot Swinoujscie. Där blåste det. Men det fanns ett litet problem. Det var svårt att hitta någonstans att rigga (en bild säger mer än bla bla).
Efter lite letande hittade vi till sist ett lite lugnare område där vi kunde rigga drakarna och få en tredje kajtdag under vår vecka. Det blev alltså tre dagar av sju möjliga. Inte helt tokigt. Det kändes som om hela vägen från Riga till Stralsund är en enda lång sandstrand. Det hade förstås inte skadat med mer vind. Då tror jag att länderna på andra sidan Östersjön har fantastiska möjligheter till bra segling.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar