fredag 4 september 2009

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

4 kommentarer:

Kaj sa...

Härligt! Nästa år ska jag tamejfan hänga med på lite fler downwinders.

Johan Ekroth sa...

Det får vi hoppas! Grattis på födelsedagen mannen!

fripp sa...

Tungt mission! Så loopa är tricket, alltså?

Johan Ekroth sa...

Det var mitt trick för att köra läns. Testade både poweråttor och loopar, men poweråttor tog för mycket kraft.