Säsongspremiär

Vi hade sagt klockan sju, men tio i sju ringde jag till Jens och sa att det nog snarare blir kvart över. Sen sågs vi vid halvåtta med varsin bil lastade med kiteprylar, bebisprylar och picknick. Det var dags för Signes första utflykt och magnituden för min tidsoptimism hade nu sträckt sig till en halvtimme. Med en nytankad bil och en nybryggd kaffelatte i mugghållaren gick vår karavan ner mot Torö.

Sara och Karin, med Signe och Astrid i varsin Babybjörn, pulsade upp i skogen och slog läger i en snödriva. Jag och Jens började rigga en varsin tolva. Vinden kändes klen, men nu är det dags att sluta vara så petig, jag kajtar faktiskt inte varje dag längre.

Det var två andra killar på plats. Den ena hade en JN 15 m2 och den andra en Ozone 11 m2. Ozonekillen gick ut först, tappade draken och hade problem att få upp den. Det såg inte lovande ut. Sen var det min tur att halka ner för det massiva isflaket, balansera ut och lägga upp brädan för start. Det var för lite vind för att hoppa upp på brädan och åka iväg. För att hinna starta innan man dunkade in bland strandens is och sten fick jag bodydragga ut en bit. Men det räckte inte till ändå. Jag kunde inte hålla höjd och fick åka två vändor innan det blev att vada upp genom issörjan. Det gick lika illa för Jens. Den enda som kom ut på riktigt var JN-killen med sin femtonkvadratare.

Jag och Jens gick upp till våra tjejer och hade picknick i snön. Det var kul att komma i vattnet, men familjepicknick är betydligt roligare än kitesurfing i för lite vind .