Langebaan Downwind Dash 2009

Nästa års upplaga av Langebaan Down wind Dash, kommer att hållas den 17 jan i Langebaan, Sydafrika. Det är perfekt tillfälle att testa om man är redo för distanskajtning. Och oavsett om man klarar det eller inte får man ju vara med på festligheterna på kvällen.

Langebaan Downwind Dash är vad man skulle kunna kalla kitesurfingens Vasalopp eftersom det förmodligen är, till antalet deltagare räknat, världens största kite- och vindsurfevent. Till den tävling som gick under januari 2008, startade 216 deltagare. Av dem var 158 kitesurfare och 58 vindsurfare. I de 25-30 knop starka vindarna avslutade bara 151 seglare tävlingen.

Jag själv hade en helvetesupplevelse, men slutade ändå som bästa svensk på plats 69. Tvärtemot vad jag sa förra året, kommer jag att ställa upp i år igen.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, tävling, nyhet, langebaan, sydafrika, downwinddash

Langebaan Downwind Dash.

Det tog ett litet tag. Men nu fick jag tag på resultaten. Till sist. Jag pratar förstås om Langebaan Downwind Dash. Och jag kom tvåa. Av tjejerna. Jag seglade in tre sekunder innan Sjoukje, världens snabbaste tjej. Totalt sett kom jag på plats 53 efter att ha kört på 34 min och 2 sek. Det är 16 placeringar bättre än förra året, men i år blev jag inte bästa svensk. Det var istället Mårten Björnsson som var nio placeringar och 1 min och 10 sek snabbare än ego. Bästa kitesurfare blev Sydafrikas bäste kajtare, Greg Thijsse, som seglade in på 24 min och 10 sek.

Livets hårda skola

Det är roligt att lära sig nya saker. Idag har jag t.ex. lärt mig en viktig läxa. Inför förra årets Langebaan Downwind Dash var jag ute och festade tills klockan tre. Sen gick jag upp och undervisade. Sen körde jag tävlingen. Det var ingen behaglig upplevelse.

Inför detta årets Dash, gick jag och lade mig tidigt. Morgonen och förmiddagen ägnade jag åt att anmäla mig och få i ordning utrustningen. Och så kändes allt så himla mycket bättre. Idag har jag alltså lärt mig att det är bättre att vila och förbereda sig inför en tävling, än att vara ute och festa till tre.

Downwind Dash

Den allmäna rekommendation var att vara kraftigt överriggad vid starten. Jag tog min elva trots att det blåste upp så pass att jag redan kände att nian var stor. Fast när jag såg speedproffset Sebastian Cattelan på en 14 kvadratsdrake, kändes det som ett bra beslut. Jag är ju inte bara tidsoptimist utan jag är ju även vanlig generell optimist, så jag brände på allt vad jag orkade redan från början. Det höll i några minuter och sen började mjölksyran komma. Och att hantera en på tok för stor drake, med mjölksyrade ben i superchoppigt vatten, är inte helt lätt. Jag ramlade, trasslade ihop draken till en liten boll, men lyckades på något sätt få ut den igen och köra vidare. Sen fortsatte jag ungefär på samma sätt, ända ner till Saldahna i andra änden av lagunen. När jag kom i mål var jag spyfärdig av all mjölksyra, förbannade tävlingen och kom överens med mina medtävlare om att den borde heta Downwind Smash istället, för att slutligen gemensamt utbrista: ”Never again!”
Fast så här dagen efter har jag glömt bort plågorna och kommer mest ihåg ruschen av att sicksacka mellan choppet i en rasande fart. Jag är visst inte bara optimist. Jag verkar ha dåligt minne också.

Just det! Tävlingen då? Jo den vanns av världsrekordhållaren och världsmästaren i speed, Alex Caizergues. Mer resultat finns på GUSTs hemsida och en film på afrikaans finns här.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, tävling, sebastien cattelan, alex caizergues, drake, optimism, mjölksyra, plågor, rush, adrenalin, dåligt minne, aldrig mer

Bara slit

Tre dagar med vågor, vind och fest är slitsamt. Jag orkar faktiskt inte skriva just nu. Håll tillgodo med lite bilder istället ...





... och imorgon är det är den Langebaan Downwind Dash. Bara slit. Aldrig vila.

Hej, jag heter Johan och jag är tidsoptimist

OK, jag erkänner, jag är tidsoptimist. Tio minuter innan skippers meeting för lördagens downwindtävling, Downwind Dash, skickade jag ut min elev på en sista runda. Enligt Murphys lag är det förstås då hon ska åka för långt ut, ramla, krascha draken och tappa brädan. Starten går om 35 minuter och min kropp fylls av stresshormoner. När det är 30 minuter kvar har hon lyckats bodydragga sig in till stranden. När det är 25 minuter kvar har jag lyckats trassla ut linorna och launcha draken. När det är 20 minuter kvar upptäcker jag att jag har jagat en säl en bra bit ut i lagunen, men lyckas sen hitta brädan en bit ovanför mig. När det är 15 minuter kvar har jag lyckats ta med mig och brädan till stranden. När det är tio minuter kvar står vid starten, men utan min egen drake, endast den jag undervisat på. När det är fem minuter kvar får jag reda på att starten är framflyttad till kvart över. Se där! Det gick ju vägen. Helt plötsligt har jag gott om tid att rigga min egen kite och hitta en bra startposition. Det blev inte ett uns dötid. Det går ju bra att vara tidsoptimist … förutom just då den lilla petitessen att jag var helt sönderstressad redan innan start.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kitekurs, tävling, murphys lag, optimism, tidsoptimism, stress, dötid, bodydragging, adrenalin, stresshormoner, säljakt