Hej, jag heter Johan och jag är tidsoptimist

OK, jag erkänner, jag är tidsoptimist. Tio minuter innan skippers meeting för lördagens downwindtävling, Downwind Dash, skickade jag ut min elev på en sista runda. Enligt Murphys lag är det förstås då hon ska åka för långt ut, ramla, krascha draken och tappa brädan. Starten går om 35 minuter och min kropp fylls av stresshormoner. När det är 30 minuter kvar har hon lyckats bodydragga sig in till stranden. När det är 25 minuter kvar har jag lyckats trassla ut linorna och launcha draken. När det är 20 minuter kvar upptäcker jag att jag har jagat en säl en bra bit ut i lagunen, men lyckas sen hitta brädan en bit ovanför mig. När det är 15 minuter kvar har jag lyckats ta med mig och brädan till stranden. När det är tio minuter kvar står vid starten, men utan min egen drake, endast den jag undervisat på. När det är fem minuter kvar får jag reda på att starten är framflyttad till kvart över. Se där! Det gick ju vägen. Helt plötsligt har jag gott om tid att rigga min egen kite och hitta en bra startposition. Det blev inte ett uns dötid. Det går ju bra att vara tidsoptimist … förutom just då den lilla petitessen att jag var helt sönderstressad redan innan start.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, kitekurs, tävling, murphys lag, optimism, tidsoptimism, stress, dötid, bodydragging, adrenalin, stresshormoner, säljakt