En kitesurfare gör karriär som stjärnsäljare

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli en bra säljare. Nu tränar jag mina säljaregenskaper varje dag och tycker det är roligt. Igår skulle jag hjälpa en kvinna att hitta en halvlång, varm vinterjacka, som absolut inte fick vara dun. "Det är ju så läskigt, med hur den industrin hanterar djuren. Jag vill absolut inte ha en jacka som riskerar att innehålla den minsta fjäder från en levande fågel." Berättade hon övertygat. När hon gick hem hade hon köpt en dunjacka från Patagonia.

Jag började med att berätta om hur Patatgonia enbart använde dun från livsmedelsindustrin och från döda fåglar. Sen berättade jag historien om hur dess grundare Yvon Chouinard skapade och byggde upp företaget, mycket för att kunna ge en stor del av vinsten till miljöorganisationer. Detta berättade jag framförallt för kvinnans mor. När jag gick undan fortsatte modern försäljningen utan min hjälp. När jag tillslut drog kvinnans VISA-kort kände jag mig oslagbar. En dunjacka till en dunvägrare kändes lika stort som att sälja kylskåp till eskimåer. Min säljarkarriär såg lysande ut.

Idag lämnade hon tillbaka jackan.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, jobb, försäljning, säljare, patagonia, dun, dunjacka

Det senaste från Johans jobbjakt

Jag har ju inte uppdaterat varenda liten statusförändring i min jobbjaktstävling på bloggen, men nu är det dags att berätta lite om hur det går. Avsikten från början var att sälja in nyheten om tävlingen till en tidning, men ingen nappade på idéen så mycket att de gjorde något av den. Därför blev tävlingen enbart en mindre tävling i mitt eget nätverk, men det har inte varit utan resultat för det.

Jag har haft omkring 350 besök på mitt CV, fått in massor med tips, varit på fyra intervjuer och har åtminstone en till i dagarna. Jag har fått ett jobb som säljare på Addnature och det kommer väl till pass. Det har ju inte direkt gått att fylla på A-kassedagarna när man jobbat utomlands sedan 2005. Än så länge har ingen vunnit någon kitekurs, men några lyckliga vinnare har vunnit boken Kiteboarders Handbook.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

När kitesurfing blev en familjesport

Nu börjar ett nytt kapitel i En kitesurfares dagbok. Eller det kanske redan har börjat. Eller så börjar det när Signe kommer i mars. Oavsett så blir Signe inte ensam kitebaby i Stockholm. Efter lite minglande runt på stränder och kitepubar, kan jag bara konstatera att det är närmare tio av Stockholms kitefamiljer som väntar tillökning i januari till mars. Nu när kitesurfing kommer att kombineras med barnpassning, då är det väl dags att skrota myten om kitesurfing som extremsport. Sen kan man nog misstänka att det verkligen stämmer att det blåser mindre och mindre i Sverige. I vart fall ser det ut som om våren 2009 var extremt vindfattig i Stockholmstrakten.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, vind, stockholm, kitebaby, kitefamilj, extremsport

På Torö behöver man 100 procent

Nu var det ganska exakt en månad sen det var någon vind att tala om. Men igår blåste det. När jag plockade ihop mina saker insåg jag att jag inte tänkt på att ta hem mitt underställ med huva. Jens väntade med bilen utanför medan jag snabbt letade alternativ. På parkeringen bytte jag om till ett vanligt superunderställ från Craft, samt dräkt, handskar och skor i neopren. Till huvudet hade jag hittat en gammal balaclava i ullfrotté från min tid som officer, tror jag. Den var i vilket fall grön. Över detta tog jag en skaljacka och tajtade till huvan så att den satt åt ordentligt kring huvudet.


Stenstranden var kall och bister. Havet var kallt och gråsvart. Men vågorna såg stora och inbjudande ut. Det här skulle kunna bli min första riktiga vågsession på Torö. Jens gled ut före mig och när jag fått på mig brädan och var på väg ut genom vågorna var jag helt säker på att det var han som låg längre fram i min linje. Det var en likadan Waimandrake, men när den gippade var det inte Jens. Istället upptäckte jag honom på stranden. Han hade blivit spolad, tappat brädan, tappat draken, fastnat med en lina under en sten och dragit av en lina. Tråkigt.


De andra drakarna gick upp efter ett tag och sen var jag själv på vattnet. Normalt gillar jag den känslan, men när det är riktigt kallt är känslan av utsatthet så mycket mer påtaglig. Folk fryser ju ihjäl i kallt vatten. Men jag var varm i min modifierade våtdräkt. Lite för varm faktiskt. Det blev bättre när en våg bröt över mig och jag blev blöt. Vågorna bröt rakt i vindens riktning. Jag har aldrig åkt vågor i rak onshore tidigare så det tog en stund att fundera ut hur jag skulle bete mig. Men när en och annan större våg, helt rev bort allt vatten och blottlade havsbottens svarta stenar, fanns det inte mycket att fundera på. Det var bara att gå på instinkt och styra undan. Jag fick några fina vågor, men när jag började känna trötthet gick jag upp. På Torö behöver behöver man 100 procent mental skärpa ... samt några bistra bilder från Jens Iphone, för att bryta av mot all intilliggande skärpa.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, torö,

Kiteforumen och Facebook leder

Det har gått några dagar sedan jag lanserade min jobbtävling och det har hänt lite saker. Några tips har rullat in och några konkreta erbjudanden. Mestadels erbjudanden som man kan definiera som kortare uppdrag, och ett uppdrag är ju helt åt rätt håll.

Tävlingen är ju inte bara en jobbjakt utan det är också mitt experiment på hur nätverk och sociala media fungerar i till exempel jobbsökande. Och det har ju gått helt okej. Sedan den startade i tisdag har jag fått 276 besök av 235 besökare. Intressantare är varifrån trafiken kommer. Det mesta kommer från Kitenation och Surfzone, som tillsammans levererat 134 besök. Näst mest kommer från Facebook som leverat 66 besök. Sämst i klassen är Twitter som gett 3 besök.

Resultatet tror jag har jag med nätverk att göra. I kitevärlden vet många vem jag är. På Facebook har man mest kompisar. Twitter däremot har en annan funktion. Där har man en publik. Visst kan man knyta kontakter och få hjälp, men oftast bara om någon vet man är. Därför är kitevärldens forum och Facebook bättre för mig.

- Men vad är det här? Din blogg brukade ju vara kul. Det här är ju astrist, sa Sara när hon fick läsa igenom inlägget.

Nu har jag läst igenom det en gång till. Jag erkänner. Sara har rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, media, jobb, sociala media, facebook, twitter, forum, kitenation, surfzone, nätverk, jobbsökande, johans jobbjakt

Johans jobbjakt

- Hjälp Johan till hans nästa jobb och vinn en kitesurfingkurs

Tävlingen:

Johan har levt drömmen och kitesurfat världen runt. Nu behöver han ett nytt jobb. Hans tjej Sara har en bulle i ugnen, så Johan måste kunna försörja baby Signe. Johan tror att han ska jobba med marknadsföring/PR men han kan ha fel, han kanske hellre borde bli allsångsledare eller upptäcktsresande. Kommer du på ett jobb som passar och ger honom en ledtråd, är du med i tävlingen. En ledtråd kan vara ett telefonnummer till, eller ett möte med, en potentiell arbetsgivare. Om Johan blir glad och tackar ja till det jobb du föreslagit, blir du den lyckliga vinnaren av Johans jobbjakt.

Johans CV och annan bra information finns på denna blogg och hans kiteskola på chohoo.com. När du får nys om ett lämpligt jobb tar du kontakt med honom och ger honom din ledtråd. Om din ledtråd leder till en intervju har du direkt vunnit boken Kiteboarders Handbook. Om din ledtråd ger ett jobb har du dessutom kammat in första priset. Om Johan har svårt att välja mellan flera bra jobberbjudanden, får den som inte vinner tröstpris.

Tävlingen pågår tills Johan har ett anställningskontrakt i sin hand. Vad väntar du på? Ut och ragga ledtrådar. Det finns bara en vinnare.

Priser:

1:a pris: En komplett kitesurfingkurs på Gärdet och Sandhamn, värd 3500:-

(Erhålles av vinnaren som föreslagit det jobb Johan slutligen tar)

2:a-50:e pris: Ett exemplar av boken Kiteboarders Handbook, värd 150:-

(Erhålles av dem som ger ett förslag som gör att Johan får gå på intervju)

Tröstpris: En grundkurs på land på Gärdet, värd 800:-

(Erhålles för ett förslag som skulle kunnat vinna, men inte gjorde det)

Priserna är ej personliga och kan därför skänkas eller säljas vidare. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

Här hittar du Johans CV

Skicka din ledtråd till johan@chohoo.com

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

Vinn en kitesurfingkurs

Imorgon klockan 14.00 börjar vi årets jobbigaste tävling på En kitesurfares dagbok. Du kan vinna en komplett kitesurfingkurs värd 3500 kr. Men det finns också andra fina priser. Du som är med och tävlar kommer att skapa omvälvande förändringar. Ingen har en aning om var det kommer att sluta. Men det börjar imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

En extremt jobbig tävling

På tisdag börjar en extremt jobbig tävling här på En kitesurfares dagbok. Den börjar klockan 14.00 och kommer sluta precis när och hur som helst, men saker och ting kommer inte att vara sig lika efteråt. På tisdag alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, bloggtävling, en kitesurfares dagbok, jobb,

När Danmark skaffade sig ett psykologiskt överläge

Vi är på väg hem från Portugal och blir stoppade i incheckningen.

- You need to pay for the boardbag, säger incheckaren.

- But we've already paid, försöker jag och blir ivägskickad till Air Frances flygplatskontor för att fortsätta diskussionen.

- You need to pay for the boardbag, säger Air Francemadammen.

- But we've already paid, försöker jag igen men blir lite osäker om verkligen är fallet.

- We've paid on the internet, fortsätter jag ännu mer bestämt för att dölja min osäkerhet.

Air Francemadammen sätter emot och både jag och Sara sätter tillbaka. Jag tror att hon tröttnar tillsist och hittar på en undantagsregel så att vi kan slippa undan utan att betala. Och hon kan slippa oss utan att tappa ansiktet. Upprymd går jag tillbaka och tänker att jag nog öppnade bra.

På planet får jag och Sara inte sitta bredvid varandra utan jag hamnar bredvid en man som ser mycket bister ut. Den airconditionifierade flygplansluften gör att jag nästan direkt börjar nysa. Jag böjer mig framåt och håller för. Varpå den bistre mannen tilltalar mig på danska.

- Du får hålle foer naer du nyser, säger den bistre.

- Det gjorde jag, men det var verkligen inte meningen om det kom på dig, svarar jag ursäktande.

- Du får hålle foer foer fan og så kan du slude ryssle.

- Ryssle?

- Ja, ryssle, säger han och snörvlar med näsan så att hans långa näshår nästan slår i stolen framför.

- Det aer meie meie ohygglig, du kan fagtisgt be flugevardinnan om naesdug, avslutar han argt.

Jag är verkligen inte van att bli utskälld på det viset. Jag stammade fram ett svar men han slog omkull det på stört. Med all min tidigare upprymdhet som bortblåst, lutade jag mig svarslös tillbaka och började undra vad som hänt. Jag tänkte på tusen repliker innehållades "Danskjävlar" men det kändes bara lågt.

Så landar vi på Charles de Gaulle och jag skiljs från min surdansk. Precis i gången mot terminalen kommer jag på vad jag borde sagt till honom. Om jag berättat att det också är ganska otrevligt att skälla på folk. Men att han däremot både hade varit trevlig och blivit av med snörvlandet om han, som satt närmast gången, hade gått efter en näsduk. Hade jag bara hunnit få fram den kommentaren innan vi landade hade det varit lika. Nu gick Danmark istället därifrån med 1-0. Danskjävlar.

Den vinner som är trägen

Först åt vi de godaste grillade Sardinerna jag någonsin ätit. Sen började jag se lite krusningar i vattnet. En kite åkte upp i luften utanför Troia. Då tyckte jag det var dags att ta mig till Guincho för att få både vind och vågor ... När vi kom dit rullade en tät dimma in över stranden och det gick knappt att upptäcka vattnet. Vågorna hörde vi, men vinden såg vi inte tillstymmelsen till.


Nästa försök var i Lagoa de Albufeira. Inte en tillstymmelse till vind men det var sol och vågor. Jag skulle bara leta upp en surfbräda att hyra så skulle allt bli bra ändå. Jag gick till ett center. Stängt och låst. Jag gick till en restaurang en bit bort. De skickade tillbaka mig. Fortfarande stängt. Jag gick tillbaka till standen igen. Då stack de två SUP-surfarna neråt lagunen. Jag jagade ifatt dem tills jag var där jag startade från början. Och så hade jag helt plötsligt fått hyra en bräda av Rui Meira. Men när jag kom ut rullade dimman in. Utan full sikt blev det extra knepigt med balansen och det blev inte riktigt lika kul. Utan att ha tagit en enda våg fick jag paddla tillbaka igen.



Tredje gången gillt heter det ju och vi tog oss upp till Guincho vid nästa lovande prognos. Och till råga på allt blåste det när vi kom upp. Jag riggade toksnabbt och stack ut. Kunde precis hålla höjd några repor, men sen dog det nästan helt. Under min korta session hade jag reggats på webbkammen och lockade dit tre till kajtare ... så vi kunde vänta på vind tillsammans.


Sista dagen skulle det både blåsa och regna. Men efter tidigare vindleveranser hade jag inte alltför stora förhoppningar och följde därför med marathontränade Pedro ut på en löptur. När löpturen var färdig och jag var jag likaså, började faktiskt vinden att blåsa. Bara att rigga draken och bege sig ut i Costa Caparica där vi också bodde. Vågor och vind, men inte helt tillräckligt med vind. Jag fick köra en downwinder längs stranden och sedan gå två kilometer tillbaka. Efter mitt marathonlöppass var jag så trött att jag inte orkade kajta mer. Men jag fick i alla fall till sist kitesurfa vågor i Portugal - trägen vinner.

Hitta vind och plats att kitesurfa på

För att ta sig ut och kitesurfa krävs en hel del planering, framför allt om man bor i Stockholm. Här är det knappast någonsin lönt att bara åka till stranden och vänta på vind. Innan man kan ge sig ut och segla, bör man alltså kunna förstå väderprognoserna. Det finns en uppsjö av olika prognosverktyg att använda, men efter snart en säsong med kurser i Stockholm har jag tyckt mig märka att det är Windguru som fungerar klart bäst, förutsatt att man använder PRO-versionen. Men likaväl som alla andra meteorologitjänster är detta ingen exakt vetenskap. Det är enbart matematiska modeller som gjorts begripliga. Ofta är en prognos som ligger längre bort än fem dagar fram i tiden lika värdefull som en prognos gjord i kaffesump, därefter börjar de bli intressanta. Två dagar fram i tiden är ofta prognosen tillförlitlig, men det är fortfarande bara en prognos.

När man öppnar Windguru kommer man till prognossidan. Det är denna sida man använder mest. Visst är prognoskartan bra. Där kan man se hur vinden beter sig i geografin, men den finns bara i PRO-versionen (i.o.f.s. gratis på Windfinder)


I den översta rutan väljer man sin plats. Har man inte några favoriter inlagda, söker man i platsmenyn. Sen får man upp GFS-prognosen överst. Den är inte superdetaljerad men täcker hela världen. Jag brukar börja med att titta på den. Överst står dag, datum och klockslag. Man får inte ta allt för allvarligt på klockslaget utan se det mest som en ledtråd. Sedan kommer vindstyrkan. Jag brukar alltid ha den i knop eftersom det är den enhet man använder i resten av världen. Om man tycker det är svårt med vindar i knop räcker det att dela knopvinden med två för att få styrkan i m/s. Pilen pekar ut vindriktningen, om den pekar snett upp till höger betyder det att det blåser sydväst (och att det blåser sydväst betyder att det blåser från sydväst mot nordost). Nästa punkt handlar om temperatur och den spelar inte så stor roll. Molntäcke spelar däremot en viss roll, vinden är alltid jämnast och finast när det inte är moln. Nu ser man ju inte på Windguru om det är Cumulonimbusmoln, men i så fall ska man passa sig. Regnet spelar ju inte heller så stor roll förutom att efter en regnfront brukar vinden mojna en stund. Stjärnan är Windgurus betyg på prognosen. Betyget är baserat på windsurfare så det är inte så mycket att bry sig om. Det räcker med att veta att tolvan är bra från sju till ungefär tio m/s, nian är bra från tio till femton m/s och sjuan är bra från fjorton till kanske tjugo m/s (om man är i 75-kilosklassen). Nedanför GFS hittar man prognoser från WRF-modellen.

WRF har en mer detaljerad prognos än GFS, men är å andra sidan inte världstäckande. Den sträcker sig kortare fram i tiden och ger möjlighet att följa vinden bättre under dagen. Dessutom finns också med en post om vindbyarnas hastighet. Vill man få en mer exakt uppfattning om vindstyrkan, har jag upplevt att WRF är bättre.

Skulle det vara så att prognosen inte passar för ens lokala spot, kan man ta en titt på spotguiden. Den har filter för region och vindriktning, vilket gör att den är ett bra verktyg för att hitta den närmsta lämpliga spot för aktuell vind. Sen är det bara att ta sig till platsen. Har man ingen egen bil kan man hitta någon att samåka med på Kitenations stockholmsforum, annars finns ju alltid SL.

Bortskämd eller fast?

För att klara livhanken som Stockholmare har jag ju varit tvungen att ta ett riktigt jobb också. Ett jobb som man jobbar på mellan nio och fem. Ett jobb där man sitter bakom en dator och pratar i telefon. Ett jobb där man gör powerpointpresentationer och går på kundmöte. Det känns konstigt. Jag är ju van att rätta mitt liv efter vinden, inte efter kalendern.

Men så idag började det blåsa. Jag kände hur jag var på väg att kasta loss och ge mig hän. Jag inväntade en signal som kunde få mig att strukturera om dagen. Så kom ett sms: "Blåser 8-9 m/s och är lite småvågor. Ok men inte episkt."

Jag satt kvar. Jag vet inte om det är ett gott tecken. Betyder det att jag har kommit in ordentligt i niotillfemhjulet, eller är det bara ett tecken på att jag är alldeles för bortskämd på löjligt bra kiteupplevelser?

I vilket fall ser det ut att blåsa ordentligt i helgen, så jag hoppas på att kunna jobba av lite kitekurser.

En autonom downwinder i skärgården

Tisdagens fiasko hade gjort både mig och Jens fyllda av revanschlusta. Gurun sa sydsydväst omkring 10 m/s. Det borde gå. Hem och packa. Tunnelbana från Odenplan. Pendeltåg från Centralen. Ut på bryggan där vi startat i tisdags ... och nu blåste det verkligen.

Vi lät drakarna driva ut från bryggan och vattenstartade. Klockan var 16.20. Jens var redan ute. Jag la ned brädan i vattnet, klev på den och sen bar det iväg. En stund senare hade vi lyckats ta oss förbi den höga Inre gården, som blockerade vinden i sundets utlopp. Nu var vi ute på Mysingen och det var bara att stå på. Stora svall rullade in från söder och ibland kunde man få en gnutta surfkänsla. Annars var det mest att stå på. Jag började med båda fötterna i stropparna. Efter ett tag tog jag ur den bakre. Då fick jag en mer upprätt och bekväm position. Det var bra drag i tolvan, men jag kände mig aldrig överriggad. Men så stannade jag till vid en fyr, mitt i Mysingen, för att kolla var vi var och var vi skulle. Så fort jag stannade kände jag draget i draken. Jag kunde inte stå stilla. Än mindre kunde kolla positionen. Det vara bara att köra vidare.

Snart såg vi Dalarö skans längre bort. Skärgården blev trängre. Roligare att titta på, men de höga öarna skapade nya problem, hål i vinden. Vi försökte hålla långt ifrån läsidorna och inte heller gå för nära lovartsidorna. Precis bakom skansen stannade vi till, sneglade på kajtarna nere i Schweizerdalen, men vi ville fortsätta.

Dalarö passerade förbi vid sidan av mina kiteloopar. I de smala sunden var den ganska skönt att bara sätta draken i loop och sätta kursen rakt igenom sunden. Det gick bättre för mig med vågbräda. Jens körde twintip och var tvungen att ständigt köra på en kant. Vi hade nästan varit ute i tre timmar. Jag började känna mig trött och fortsatte kitelooparna. Gled in över en liten söt sandstrand på Pannkaksgrundet. När jag kom ut såg jag Jens strax bakom mig. Men några dussin kiteloopar senare var han borta. Efter en stund såg jag honom, flera hundra meter längre upp, alldeles utanför pannkaksgrundet. Det såg ut som om han hade problem. Jag försökte kajta tillbaka. Men innan jag hade hunnit komma till hjälp hade han lyckats lösa problemet. Han hade tappat brädan och eftersom vinden var så stark och ryggsäcken i vägen, lyckades han inte ta höjd. Då fick han lämna ryggsäcken i vattnet, bodydragga upp till brädan, kajta tillbaka till ryggsäcken för att slutligen fortsätta neråt.

Några vindsurfare i horisonten indikerade vårt mål - Björkvik på Ingarö. Ungefär tre timmars kajtande på undanvindar, hade tagit oss fem mil upp genom skärgården. Klockan hade hunnit bli 18.20 och det enda som återstod på denna, vår första lyckade autonoma downwinder i Stockholms skärgård, var buss 428 till Slussen, en Hawaii med räkor och en Trocadero.

Tack till SL för ett fantastiskt transportnät, Google för ständig access till kartor och Cordland Marine för säkerheten.

Chohoo i Outside

Senaste numret av outdoortidningen Outside innehåller en artikel av mig och en artikel om mig. Bara framsidan som saknas för en full pott alltså. Artikeln av mig handlar om de kitesurfing i skärgården och de offpistäventyr som jag försöker förverkliga just nu. Artikeln om mig handlar om när Magnus skulle försöka lära sig kitesurfa, men dessvärre la vindprognosen ner helt och fullt. Jag hoppas jag får fler tillfällen att lära honom att kajta, för det var en skön prick med en massa historier att berätta.

Det blev kanske inte så mycket kajtande

Precis framför biljettluckorna till Gotlandsfärjan fanns en öppen yta. Den passade perfekt för att starta drakarna ... om det bara funnits vind just där. Istället gick vi längst ut på bryggan och ... visst blåste det. Prognosen sa att det förvisso redan skulle vara tillräckligt med vind och att det dessutom skulle öka. Startplatsen var tajt. Längs bryggan stod elstolpar uppradade, men det borde gå att få upp draken mellan dem.

Först slängde vi upp min drake. En lina fastnade runt en stolpe. Både jag och Jens reagerade blixtsnabbt. Jag sprang rakt emot stolpen, Jens sprang rakt emot stolpen, och på något sätt fick vi loss linorna. Draken flög. Det var inte mycket tryck, men den flög. Det borde räcka för att ta sig ut till vinden. För med dagens prognos kunde det ju bara inte inte blåsa ... vi måste ha befunnit oss i ett lokalt lä. Trodde vi. Jens drivstartade sin drake och vi satte av, ut mot Mysingen, med drakarna i kontinuerliga åttor. Det räckte för att ta oss ut från sundet mellan Nynäshamn och Inre gården. Sen dog vinden helt. Det var inte ens en bråkdel av de 9-10 m/s som både Windguru och Foreca lovat.


Två timmar senare hade vi flutit iland vid Kattudd på Yxlö. Det var inte riktigt i närheten av varken Dalarö eller en tunnelbana. Det var bara att ringa världens snällaste flickvän och börja traska. Eller snarare klättra, huka, hoppa och snubbla ... över sju stycken feta kantareller. Plötsligt fick vår misslyckade offpisttur mellan Nynäshamn och Dalarö en helt ny innebörd. Vi hade helt enkelt gjort en svamputflykt. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nynäshamn, äventyr, offpist, yxlö, svamp

Visst blir det en offpisttur trots allt

När jag hade gett upp hoppet och börjat planera in andra aktiviteter för morgondagen, kollade jag in min Twitter. Där hittade jag detta:

jensutbult@ekroth Va fan? Trodde du kommit på bättre tankar än att kita runt i skärgården utan följebåt. Låter stört. Behöver du sällskap?
11:56 PM Aug 28th from Tweetie in reply to ekroth

Jens och jag tog ett snack på telefon. Jag försökte luska ut vad han hade för erfarenheter. Allt lät bra. För att vara på den säkra sidan, gjorde jag vad man alltid bör göra innan man beger sig iväg på en kitesurfingblinddate ... jag googlade honom. Nu känns det klockrent. En kille som seglat över Atlanten i en jolle, borde man kunna lita på för lite kitesegling mellan Nynäshamn och Dalarö.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, offpist, tur, blinddate

Ingen offpisttur imorgon

Kalle fick förhinder för morgondagen. Eftersom jag lovat att göra min första offpisttur med sällskap, får jag bara titta på en prognos som såg helt perfekt ut för ändamålet. Eller va fan, så jävla perfekt var den ju inte. Den ska bli riktigt stark alldeles för sent, vilket skulle ha betytt sen start och sen ankomst till Sandhamn, vilken i sin tur skulle ha betytt små marginaler. Nä, det är nog bättre att invänta en bättre dag, vänta på bättre vind.

Eventuellt kan man kanske bränna ner till Torö på eftermiddagen ... och kajta lite vågor.

Kitesurfing offpist

Sedan en tid tillbaka har jag velat testa att göra långturer med draken i Stockholms skärgård, att verkligen kitesurfa offpist. Det borde egentligen vara lätt som plätt. Tanken är att vänta in en dag med stabil vind och ta pendeltåget till Nynäshamn. Där riggas och launchas draken. Sedan handlar det om att på lämpligast möjliga sätt, ta sig uppåt i skärgården och nedåt med vinden. Med lite tur kommer vi ända till Sandhamn. Funkar inte det, finns det ju ångbåtsbryggor lite här och var. Det borde gå vägen. Håller vindprognosen kommer jag och Kalle att göra ett försök på tisdag.

Jag har utrustat mig med vattentäta säckar för att kunna ta med torra kläder, men det viktigaste av allt är faktiskt en nödsändare. Jag skaffade mig en McMurdo PLB från Cordland Marine. Det är världens minsta nödsändare och innehåller dessutom en GPS. Går det totalt åt pipan är det bara att trycka på knappen. Då vet sjöräddningen att det är jag som är i knipa och de har dessutom min position.

Så nu har jag bara en förberedelse kvar. En som jag behärskar mycket väl ... att vänta på rätt vind.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, prylar, kitesurfing offpist, mc murdo, plb, nödsändare, sjöräddningen

Kitesafari Sandhamn – Grönskär uppe

Just ja! Nu har vi lagt upp info om kitesafarin från Sandhamn till Grönskär. Titta in på Chohoosidan vettja.

Kitesurfing runt Östersjön

Klockan 11 på fredagen steg vi iland i Riga. Med en vindprognos som enbart lovade vind under fredagen och lördagen, gick det inte att på allvar köra sightseeing i Riga. Det blev snabbprogrammet. Snabb biltur runt stan med små smakprov av Rigas berömda byggnader i jugendstil, lite Stalinbarock och marknaden, som jag gärna skulle vilja beskriva med något annat Stalinprefix. Sen kunde vi inte hålla oss längre. Vinden fanns i Ventspils. Och när klockan hunnit bli 18 skulle man också hitta oss där.

På en gigantisk sandstrand hittade vi några locals, några vågor och framför allt vind. Jag kände mig ivrig som ett barn och kastade mig ut bland vågor som inte var så pjåkiga.


Det skulle ju blåsa ännu mer på lördagen. Vi ville inte köra på samma ställe igen. Sara ville gärna ha plattvatten, medan jag helst såg en eller annan våg på menyn. Därför planerade vi börja med lite vågor i Liepaja, där de lettiska kajtarna sa att vågorna ofta blev lite större, för att sedan fortsätta med plattvatten i Klaipeda eller ute på Neringa.

Vågorna var inte allt för upphetsande i Liepaja, så vi fortsatte ner till Neringa, det Kuriska näset, för att istället hitta bra plattvatten. Men när vi hade slingrat oss ner till Nida, längst ner på näset, hade vi fortfarade inte hittat något bra plattvatten. Värre var att vinden höll på att dö ut. Jag snabbriggade och stack ut på en löjligt underriggad tur, för att åtminstone få känna på platsen. Men de lokala kajtarna var trevliga och tipsade om några spotsen i lagunen, en gräsyta alldeles söder om Juodkranté, för ostliga vindar och vid Dreverna, vid västliga vindar. Men utan vindar satsade vi hellre på att runda Kaliningrad för att satsa på nya försök i Polen.

Vinden var lite för klen när vi kom till Hel, men stället hade nog fler kiteskolor, kitecamps och kitesurfare än Tarifa så det hade varit kul att vara på plats när det blåste. Istället för att vänta på vind körde vi vidare mot Swinoujscie. Där blåste det. Men det fanns ett litet problem. Det var svårt att hitta någonstans att rigga (en bild säger mer än bla bla).


Efter lite letande hittade vi till sist ett lite lugnare område där vi kunde rigga drakarna och få en tredje kajtdag under vår vecka. Det blev alltså tre dagar av sju möjliga. Inte helt tokigt. Det kändes som om hela vägen från Riga till Stralsund är en enda lång sandstrand. Det hade förstås inte skadat med mer vind. Då tror jag att länderna på andra sidan Östersjön har fantastiska möjligheter till bra segling.

Sommarfläng

Det har flängts en hel del denna sommar. En dag flängde vi över till Köpenhamn och spanade in kabelparken. En mycket trevlig sak.


En annan dag flängde vi till Lagans mynning för lite kitesurf. Det var en mycket fin kitespot, med lite vibrationer av afrikansk flodmynning.


Sen har det flängts fram och tillbaka mellan flyttande i stan och kitelektioner i skärgården.


Imorgon ska det flängas till Baltikum och Polen för att kolla vindar och stränder på den sidan Österjön.

En sedelärande historia

Under helgens kitekurs kastade jag på mig utrustningen i all hast. Jag bemödade mig icke att kontrollera att fötter eller våtdräktsskor voro rena. Under dagens lektion, där jag mången gång vandrade upp och ned för stranden vi Oxudden, fann jag min fot allt mer värkande. Jag trodde enbart att jag stött i tårna i allt för många stenar, men ...

När jag jag mot dagens slut tog av mig skorna, granskade jag mina fötter. Ständig väta och sand i skorna, hade gjort att huden mjukats upp så att sandorn kunnat tränga in vid sidan av stortånageln och orsaka nageltrång. Mitt slarv med renligheten kostade mig och jag haltar fortfarande. Sedan den dagen upprepade jag ofta för mina elever denna lärdom:

Vårdslöshet i ting, som synas ringa,
kan dig snarlikt stora skador bringa.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, sandhamn, hygien,

Kitesurfing i Man

Resultatet av en majdag ute på Sandhamn blev tre sidor i julinumret av Man Magazine. En artikel som avlsutas med att: "det gäller tydligen att ha tålamod ... i alla fall med det här upplägget."
Jag kan inte låta bli att fundera på vad de menar med det. Man skulle kunna uppfatta det som en smygande kritik mot Chohoo, IKO och hela utbildningssystemet för kitesurfing. Eller så förstod de aldrig hur viktigt det är med säkerheten för att vi ska slippa allvarliga olyckor i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, sandhamn, man magazine

Tidning upphittad

Idag hittade jag en tidning på marken utanför Ica. Jag plockade upp den och såg att någon visst hade tappat en tidning med den här fina artikeln. Om du som tappat din tidning vill ha tillbaka den, är det bara att höra av dig. Annars har du artikeln här ...


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, media, city, tidning

Kitefestival i Landskrona

Nästa vecka, mellan den 9 och den 12 juli, är det kitefestival i Landskrona. Är det för lite vind i Stockholms skärgård kommer jag garanterat att vara på plats, för hänga med Andre Phillip, Mike Blomvall och förhoppningsvis en stor bunt svenska kajtare. För anmälan och mer info, gå in på Mike Blomvalls kiteskola.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, tävling, kitefestival, landskrona

Inga djur skadades under produktionen av detta blogginlägg

Klockan två vred vinden över till NO och det som var kvar, var endast en byig fläkt som toppade fem m/s. Klarblå himmel och spegelblankt hav ... jävla skitväder! Bara att packa ihop och åka hem igen. Jag åkte i ganska hög hastighet in i vår vik, som för övrigt kallas Älgkilen. Plötsligt ser jag att den inte bara fungerar för älgar, på kollisionskurs ligger en simmande råget. Jag kastade mig över gasen. När jag försökte mig på ett krashstop, att i full fart slå i backen, samma teknik som man använde när man körde stridsbåt, ville inte vår söndagsseglarmercury vara med längre. Den tvärdog. Våra blickar möttes och jag såg paniken i getens ögon. Turligt nog fick mitt kraschförsök ner farten så pass att hon kunde slinka förbi. Och jag fick en extra injektion av signalsubstanser, trots att fjärden låg blank som ett nybonat golv.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, djur, rådjur, viltolycka

Så skulle aldrig Mitch Buchanan ha gjort

En kitesurfingkurs går lite för långsamt för TV. Eller rättare sagt för ett stressat TV-team. Eller snarare ett överbokat team som skulle följa oss på Alskär och två kajaktjejer i stan, under en och samma dag. Bobbo Krull och hans kamera- och ljudkillar tog rygg på oss och tyckte att det att det skulle bli en bra scen när vi går över ön med alla prylarna … men bara i trettio sekunder. Påhejad av Bobbo talade jag i dubbel hastighet och rörde mig så snabbt att det karateswishade. När de fått tillräckligt med material från genomgångar och bodydragging, kommer Bobbo fram till mig. ”Vi måste hitta på något bus”, säger han. ”Kan du låta någon flyga iväg eller nåt?"

Jag funderade på vilken oförutsedd händelse man skulle kunna skapa, som ändå skulle vara tillräckligt säker. Klassikern bland mina elever är att så fort de börjat åka, får de lite hybris och åker så långt det går. När de är som allra längst ut, kraschar de draken och en räddningsaktion startar. Detta kanske skulle kunna gå att iscensätta … på ett inte alltför krystat sätt.

Jag gör i ordning Mackan och peppar honom med att ”nu ska han få testa på djupt vatten”. Bobbo ger mig direktiv att gå upp till Sara och be henne vara beredd att ringa vår säkerhetsbåt. Som en korthårig och gummerad Mitch Buchanan stövlar jag upp ur vattnet och säger: ”Marcus har utvecklats mycket bra under dagen. Jag tror bestämt att han ska få en extra utmaning. Han ska få prova kajta till ön och tillbaka. Var beredd att ringa Mike om det skulle bli problem.”
”Så tar du det en gång till, men denna gången som om du skulle prata med Sara på riktigt”, säger Bobbo.

Jag vänder om och tar åter mina Baywatchsteg fram till Sara: ”Mackan har fått en utmaning, var beredd med kameran om det skulle gå snett.”

Det är nu jag inser jag genetiskt står närmare japaner än riktiga skådespelare.

Läs även andra bloggares åsikter om kitekurs, sandhamn, surfliv, stockholms skärgård, mitch buchanan, baywatch, film, tv

Dagen då jag lyckades förolämpa Olle Palmlöf

Jag var ute på Sandhamn, TV-teamet var ute på Sandhamn, varför jag ringde Lina som jag haft kontakt med och frågade om det inte vore lämpligt att stråla samman. Det var det. Redaktören skulle komma förbi Oxudden medsamma. När jag kommer upp från vattnet, stod Olle Palmlöf och Bobbo Krull och väntade på mig, de sjukt roliga killarna från det gamla favoritradioprogrammet Pippirull. Jag mindes deras elakheter i radion och tänkte att dem vill jag helst vara kompis med.

Jag kände att vårt samtal gick bra. Vi pratade om kitesurfing. Vi pratade om min skola. Vi pratade om hur de jobbar. Till sist var det dags att prata om något så oskyldigt som vädret, det var ju ändå det som var avgörande för när vi skulle kunna köra. Olle frågade om vi kollar vinden på smhi.se, varpå jag tappade kontrollen och brast ut i ett gapskratt. När jag tittade upp i Olles svartnande ögon, insåg jag att han tog det som ett hånskratt. Ett hånskratt riktat mot honom.

Det kanske berodde på en viss nervositet, men det spelade ingen roll, jag hade just förolämpat Olle Palmlöf. Fan. Rädda det som räddas kunde. Jag började svamla om kitesurfares ständiga diskussioner om vindar och prognoser. Kunde det vara så att det svarta i hans ögon hade blekts en gnutta? Jag svamlar vidare om hur även andra utomhussportare hellre använder norska och danska vädertjänster. Till sist säger han:

"Fast det kan ju bli bra TV om vi har en diskussion om väder och prognoser. Och när vi nämner SMHI kan du dra ett likadant hånskratt."

Jag hoppades att det betydde att jag räddat situationen. Åtminstone tillfälligt.

Vi spolformade håller brandtal

Halva grejen med att starta en kitesurfskola är att köpa en väldans massa prylar. Eftersom jag ibland fått ont i ryggen av kajtandet har min egen personliga sele tillhört det absolut viktigaste att testa och utvärdera. Kaj lånade ut en Mystic Firestarter till mig så att jag verkligen kunde prova den under en lång tid. En klockren passform tillsammans med en smidig utformning, verkar göra att jag slipper en värkande ländrygg. Det blev till att beställa en av Kent på On Top Sports. Röd tyckte jag skulle bli bra, i storlek large. Kent kontrar med att han har en tumregel som säger att större killar sällan vill ha flashiga färger, och att han alltså förmodligen inte hade röd hemma. Då blir det dags för ett brandtal:

Även om jag är en 171 cm stor kille ställer jag mig upp på stolen så att ni ser mig. Tillsammans med Ola Skinnarmo, Lasse Flinckman och Barbapappa är vi några spolformade killar som vet att glada färger gör sig så himla mycket bättre på bild. Om nu den gamla dragshowartisten Lasse Flinckman skulle börja kitesurfa, skulle han säkert vilja ha sin sele med paljetter på, Ola skulle säkert vilja ha sin i Goretex, men för mig räcker det att den är röd.

... fast svart går väl bra det också.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, prylar, ola skinnarmo, lasse flinckman, barbapappa

Bring it on din lilla räka

Ibland kan jag få för mig att bläddra tillbaka i bloggen och läsa inlägg från två år tillbaka i tiden. Då var det mycket flipfloppande i surfshorts. Idag flipfloppas det mycket sällan. Eventuellt beror det på en juni som snarare känns som november. En sådan junidag består min på-väg-att-kajta-utstyrsel av Försvarsmaktens gummistövlar, sjöbyxor från Henri Lloyd, seglarjacka från Helly Hansen och dubbla indianmössor. Idag tog resan hem från Sandhamn drygt tre gånger så lång tid, beroende på att regnet som slog emot ansiktet i 12 m/s (vindhastigheten) + 10 m/s (båtens hastighet) = 22 m/s (den upplevda hastigheten, vilken är likvärdig med stormstyrka) gjorde att det inte gick att se. Eftersom jag redan bytt ut flipflops mot gummistövlar och surfshorts mot galonbyxor, känns nästa steg inte svårt att ta - att byta ut mina surfiga solglasögon mot skidglasögon eller cyklop. Då kan den svenska sommaren få fortsätta visa sig från sin allra kärvaste sida. Jag är beredd. Bring it on din lilla räka.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholms skärgård, kläder, väder, fliflops, sommar, svensk sommar

Sommarens kitecamp i Marocko inställt

Nu slår finanskrisen till mot kitesurfingen också. Så eftersom det har varit alldeles för klent intresse på sommmarens kitecamp i Essaouira, måste jag tyvärr ställa in. Jag som tyckte att jag fixat ett kalasupplägg till ett kalaspris.

Sommaren får ägnas åt att satsa fullt ut på kiteskolan på Sandhamn istället. Campverksamheten kommer att ta nya tag alldeles strax. Har lite nya kul saker som jag kommer att berätta om när allt är klart.

För er som är besvikna och nu letar något annat kitecamp under sommaren. Titta på Kahuna Travel, Xtravel, UCPA eller Lapoint för att se om du hittar något annat kul.

S.O.S på Rödkobbsfjärden

Pingstnordan var egentligen över. Vi skulle bara ut och myssegla, Sara, mina föräldrar och jag. Ute på Rödkobbsfjärden flockades de vita gässen. Som av en händelse låg både en drake och en bräda i båten. Det var perfekt för att testa en annan idé - att köra kitekurs med segelbåten som bas. Vi la till på baksidan av Stångskär och pumpade upp den lilla gummibåten. Med den åkte jag och Sara till en grynna mitt på Rödkobben för att starta. Jag fick chansen att testa om vår lilla gummijolle med en 1,5 hk Yamaha fungerade att undervisa med. Det gick förvånansvärt bra. Ända tills Sara seglade in i sundet öster om S:t Kargrundet. Där dog vinden helt. Med enbart en 4/3 våtdräkt tröttnade Sara ganska snart på att bada.

Jag tömde draken på luft och packade in den i båten. In sköljde en hel del vatten. Sen drog jag upp Sara ur vattnet. In följde en hel del vatten. Sen åkte vi väldigt tungt lastade upp mot vinden. In stänkte en hel del vatten. Mitt ute på Rödkobbsfjärden satt jag och Sara i en till bredden full gummibåt. Det kändes inte så bra. Något måste göras. Jag signalerade S.O.S. till mina föräldrar i båten. När vi kom fram var bordet i sittbrunnen dukat med Sill Och Snaps. De hade fått mitt meddelande. Kitesurfing, skärgård, sill och snaps ... det är då man ser fördelarna med Sverige. Så ska nationaldagen firas.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, nationaldagen, mat,

Om att kajta till landet

Tittade man på prognosen såg det ut som om fredagen var den sista dagen på Pingstnordan. Tittade man på prognosen såg det också ut som om den skulle hålla på långt in på natten. Med en i övrigt vindfri helg, fanns ingen tid att förlora. När vi ändå skulle ut till Västerö fanns dessutom ett klockrent upplägg i form av en följebåt. Äntligen skulle jag få prova på att kajta till landet.

Iförd våtdräkt och med en drake under ena armen och med en bräda under den andra, klev jag av båten på en kobbe vid Kanholmsfjärden. Det riggades, driftstartades och sen stack jag iväg. En märkbar dos mjölksyra indikerade att fjärdarna var större än jag först räknat med. Mot slutet av Möja söderfjärd behövde jag göra ett vägval. Nordanvinden gjorde att jag försökte gå så långt söderut som det bara gick, men alldeles norr om Horsholmen tog vinden slut. Inte mycket att göra annat än att ta båten sista biten. Kitesurfing i innerskärgården är kul att testa på, men jag tror inte att det kommer bli någon stor fluga.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård,

Vill du lära dig kitesurfa i TV?

Just nu letar jag tre killar som vill lära sig kitesurfa och samtidigt medverka i en TV-produktion. Gärna ett grabbgäng. De killar jag söker ska passa perfekt i kitesurfarmallen, alltså hyffsat vältränade och karismatiska adrenalinjunkies med blont rufsigt hår. Smärre avsteg från mallen kan gå vägen. Det viktiga är att du aldrig har provat kitesurfing tidigare. Men vaffan ... hur svårt kan det vara egentligen? Om du har lust att spendera en blåsig vardag innan midsommar i Stockholms skärgård, mejlar bara en kort presentation med foto till johan@chohoo.com.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, kitesurfare, surfkille, surfer dude, grabbgäng

Kompletterande kiteutrustning

Efter nästan fyra år som kiteinstruktör tycker jag mig vara rutinerad. Jag har hållt kurser över stora delar av världen och är förberedd på det mesta ... trodde jag. När kitebeach inte längre består av en vit sandstrand med svajande palmer, utan istället av en svensk sommaräng med knähögt gräs, då måste man tänka till. Då räcker det inte bara med att ta med drakar, selar och säkerhetsutrustning till "stranden". Då måste kitesurfingutrustningen kompletteras med ett paket Clarityn.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, kitekurs, stockholm, allergi, pollen, hösnuva

Kitesafari mellan Sandhamn och Grönskär

Väderprognoserna kontrollerades en sista gång. De var nedskruvade ytterligare ett snäpp, men Windguru, Windfinder, Foreca lovade fortfarande vindar kring 7-8 m/s. Norska Yr.no:s prognos på 4-6 m/s var lite oroande, de har ju ändå koll, men SMHI:s prognos på 8-11 m/s kunde man ju lika gärna nonchalera, de har ingen som helst trovärdighet när det gäller vindar. Jag trodde att det borde gå. Det hade nog behövts en sämre prognos innan man ställer in en samlad grupp bestående av reporter, fotograf, båtförare, beachboy och testteam. Men jag var nervös.


Just när vi anlände till Sandhamn rullade dimman in. Vi avvaktade med en lunch på värdshuset. Alldeles lagom efter kaffet släppte dimman. Vi riggade på en stenig udde mellan lilla och stora Trovill. Efter att alla kommit iväg gjorde jag ett specialåk i en lite tajt klippskreva, och sen började jag jaga ifatt de andra för att ta ledningen ut mot Grönskär.


Den utlovade sydliga vinden vred mot sydost. Långt bort såg jag hur Eva och Frida inte skulle ha en chans att ta sig förbi Korsö. Det här fanns inte med i mina beräkningar. För att inte de skulle behöva landa helt ensamma bland elaka skärgårdsklippor, satte jag fart. Vi gick iland på Prickgrundet, nästan precis utanför hamnen, och tog båten till Grönskär istället.


Peder från Sandhamnsguiderna, dukade upp en fika i Fyrmästarbostaden och sen väntade något som jag drömt om i trettio år - att gå upp i Grönskärs fyr. Vi gjorde ett till försök att kajta från Grönskärs sydvästra udde. Det blev lite åka och mycket räddning. Men även om det inte blev så mycket kajtande som planerat, hade vi en kalasdag. Jag har nog aldrig sett så många glada miner under en dag med så lite vind. Tack Anders, Andreas, Eva, Frida, Mikael, Peder och Sandhamnsguiderna för att ni var med och testade. Jag vågar knappt tänka på hur bra det kommer att bli om man lägger till vinden.


Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, kitesafari, stockholms skärgård, smhi, windfinder, windguru, yr.no, grönskär, sandhamn, sandhamnsguiderna

Jag drar på safari

Det är mycket första... och premiär... just nu. Imorgon drar jag och kajtar. Som vanligt är det första... Imorgon är det nämligen första gången vi ska testa kitesafari i skärgårdsmiljö. Vi har samlat ihop fem hugade kajtare, varav en reporter, som ska träffas på Strandvägen imorgonbitti. Efter en Cinderellatur kommer vi att landa på Sandhamn. Där väntar lunch på Värdshuset och sen iväg och rigga. Planen är sedan att kajta från Sandhamn till Grönskär, gå iland och fika i fyren och sen kajta tillbaka. Vi ska bara testa och dokumentera turen, när vi sen gör det till ett färdigt upplevelsepaket kommer det att spetsas med bastu och delikata middagar. Om det går bra imorgon förstås ...

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, sandhamn, stockholms skärgård, kitesafari

Zoolander i Sandhamn

Kommer ni ihåg den gamla Ben Stillerkomedin Zoolander? I den halvroliga filmen undrar Derek Zoolander "Have you ever wondered if there was more to life, other than being really, really, ridiculously good looking?" När magasinet Mans redaktion insåg att man inte lär sig att kitesurfa på några timmar, valde de att fokusera på att få bra bilder. Det blåste inte ens tillräckligt för att kunna hålla höjd med nian, men med två fotografer på plats ger man ändå allt. Om Derek Zoolanders hade ställt samma fråga till mig i torsdags ... hade jag förmodligen svarat nej.

Fast sen fick jag veta att om jag nu skulle vara really, really, ridiculously good looking på bilderna i reportaget ... beror det förmodligen på Photoshop ...

Min comeback i etern

" ... och det var Funky ... Cold ... Medina, med Tone ... Loc. Jag heter Johan och ni lyssnar på Radiooo Mufff.", lät det för ungefär 20 år sedan. Det kanske inte var just den frasen som var den sista, men sedan någon gång på vårkanten 1990 har min röst varit helt frånvarande i etern. Ända tills idag. Idag blev jag intervjuad av Skärgårdsradion (90,2) och fick berätta om kitesurfing, kitesurfing i Stockholm och den nya kiteskolan på Sandhamn. Även om du kanske inte är lika nyfiken som jag på att höra hur det lät, kommer resultatet på lördag klockan 10.20 ... förhoppningsvis låter det aningen mindre funky, än Radio Muf för 20 år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kiteskola, stockholms skärgård, sandhamn,

Offpistplanering

När jag pratade med Kaj om mina planer på solokitesurfing offpist i Stockholms skärgård, hade jag tre saker som kändes oklara. Hur ska jag lösa säkerheten? Hur ska jag lösa navigationen? Och hur ska jag få med mig prylarna? Kaj har ju koll på lite av varje och direkt kom han upp med några bra tips.

Säkerheten borde lösas på bästa sätt genom en McMurdo PLB (Personal Locator Beacon). Med en liten Fastfind 210 PLB GPS aktiverar jag den om jag är i knipa. Sen är det bara att vänta på räddningsoperationen.

Navigationen borde lösas med en handburen plotter. Just nu står Garmin Oregon, med sjökort över Stockholms skärgård, väldigt högt upp på önskelistan.

Sen har vi packningen. Den löste vi inte igår. Jag tror på en ryggsäck med vattentät innerpåse och plats för extra drake, bom, kläder, vatten, energi m.m. Men det får ju inte bli för tungt. Får fundera lite mer på den.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, stockholms skärgård, äventyr, kiteäventyr, mc murdo plb, garmin oregon

Första kursen på Gärdet.

Idag kör jag igång Chohoos första kurs på Gärdet. Det blir jag och tidningen Man som kommer att träffas på Surfspot, för att sedan köra igång den landbaserade kursen. Och inte nog med det. På torsdag ser vi till att köra Sandhamnspremiären. Det ska bli precis hur kul som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om kiteskola, kitekurs, gärdet, sandhamn, surfspot

Ja, fröken ordförande!

I onsdags var det kitepub och årsmöte för Stockholm kiteboard. Jag anmälde mitt intresse som ledamot till styrelsen och Sara anmälde sitt intresse som ordförande. Det slutade förstås med att hon blev ordförande och jag blev ledamot. För er innebär detta att man kan komma till oss med förslag på frågor som föreningen ska driva. Det är bara att höra av sig. För mig personligen innebär detta att jag har fått byta ut "Javisst älskling!" mot "Ja, fröken ordförande!" eller "Ja, fru ordförande!"

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, stockholm, stockholm kiteboardklubb, årsmöte, kitepub

Walk of shame i skärgårdsmiljö

Walk of shame brukar man kalla det när nybörjare, som inte kan ta höjd, får gå tillbaka längs stranden. Egentligen kan det hända vem som helst. Det räcker med att man har för lite kraft i draken. Då kan det sluta med att man får gå tillbaka till startpunkten. Men i Stockholms yttre skärgård finns ingen strand att gå tillbaka på.


Vi var ett fem personer stort gäng på Stora Alskär. Jag och Ingo skulle segla, Rasmus skulle fota, Anna och Sara var ansvariga för säkerhetsstyrkan. Jag ville runda Grönskär och det är ju roligare (och säkrare) att göra om man har sällskap. Det var precis tillräckligt för att ta höjd med min tia och vi stack iväg mot Grönskär. Jag blir alltid lycklig när jag seglar i ytterskärgård. Det finns ju inget sätt man kan röra sig i denna miljö som ens påminner om kitesurfing. Med kajakens framkomlighet och motorbåtens hastighet kan man åka precis som man vill. Vi åkte i trånga sund, mellan okända grynnor och ute på Grönskär hittade vi lite brytande vågor. Vi fortsatte runt ön och sen seglade vi tillbaka.


Ingo hade en nia som jag ville testa. Den var ju en storlek mindre och jag kände direkt att jag inte kunde hålla höjd. Jag åkte längre bort för att leta efter vind och när jag kom tillbaka, såg jag att jag var ungefär 200 m längre ner. Jag ville varken väcka den solande säkerhetsstyrkan eller simma, men mitt framför mig låg ett litet skär. På det kunde jag gå 50 meter upp i vind. På andra sidan skäret låg en ö som sträckte sig högre upp. Jag kajtade över och gick ytterligare 50 meter. Efter att ha provat att ta mig tillbaka, försökte jag med de starkare vindarna ut mot Grönskär. Det första försöket gjorde att jag kom tillbaka till samma position. Jag koncentereade mig, åkte halvägs till Grönskär och lyckades ta mig upp till nästa ö. Denna ö var lite högre och det fanns inget naturligt ställe att ta sig upp på, men jag hittade en spricka att klättra i. Genom att klättra över ön kunde jag ta mig ytterligare 150 meter längre upp. Den sista biten ner till vattnet fick jag balansera över en häll med grönslick som mötte ett vågbryt. Med lite extra kräm i draken tog jag mig ut och kunde sen köra en enkel downwinder tillbaka till Alskär.


Ganska nöjd över att ha lyckats klura ut ett sätt att ta sig tillbaka på, att göra en walk of shame genom att använda parallella öar för öhoppning, väckte jag räddningsstyrkan och berättade vad jag varit med om.
- Vi undrade lite vad du höll på med, men trodde bara att du ville vara för dig själv en stund, svarade Sara och Anna.

Läs även andra bloggares åsikter om kitesurfing, surfliv, stockholms skärgård, säkerhet, sandhamn, grönskär, äventyr

Premiär på kiteskolan i Stockholm

Eller snarare smygpremiär. Jag har ju inte fått den nya utrustningen ännu, men å andra sidan spelar det mindre roll vilken utrustning man lär sig på. Oavsett ...

På måndag den 11 maj sparkar vi igång med den första landbaserade kursen på gärdet. Vi startar klockan 18.00 och kör till 20.30-21.00. Ring mig på 073-788 74 82 om du vill hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kiteskola, kitekurs, gärdet, stockholm

Följ min blogg med bloglovin

Kitepub med skärgårdstips

Nästa onsdag är det årsmöte i Stockholm Kiteboard, förenat med kitepub på Thaiboat. Kom till båten vid sexsnåret. Någon gång under kvällen kommer jag att berätta om kitesurfing i skärgården. Det blir lite bilder, säkerhetstips och praktiska tekniktips för att fler ska få upp ögonen för att det faktiskt går att segla drake skärgårdsmiljö.

Kanske kommer jag också att nämna något om kiteskolan på Sandhamn och kitecampet i Essaouira. Hoppas vi ses där!

Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitepub, stockhom kiteboardklubb, thai boat,

Sommarens Villa Chohoo i Essaouira

När Essaouira skapades på 1700-talet av Sultan Sidi Mohamed Ben Abdallah gavs mycket utrymme åt stadens handelsmän. Sommarens Villa Chohoo är familjen Tobys gamla handelshus. De var en av stadens förnämsta judiska handelsfamiljer, när huset byggdes samtidigt med stadens grundande.


Rummen har fem meters takhöjd och är designade för att svalka under heta sommardagar. Rummen utgår från ett atrium med en liten fontän, och de stora ytorna inbjuder både till umgänge och tid för sig själv, för den som önskar. Utanför fönster och takterrass ligger souk och stadsliv på behagligt avstånd.


Jag har reserverat Villa Chohoo mellan 11 juli och den 25 juli. Det finns tio platser och det kommer att kosta 245 Euro för en vecka med boende och frukost. Och vi kommer att ha en hushållerska som fixar middag för dem som är intresserade.


Läs även andra bloggares åsikter om surfliv, kitesurfing, kitecamp, marocko, essaouira, villa chohoo, medina, souk