Han ville bara hälsa

Då har det då hänt igen. I Sverige. Människans bästa vän, hunden, har chockartat visat sig vara ett rovdjur. Jag har vetat det ganska bra tag. Ofta tycker jag att hundar är rätt trevliga, alltså snälla hundar. Det är bara det att hundägare är som vilken förälder som helst, typ min hund och andras byrackor. "Nej, nej, han är snäll. Han vill bara hälsa." är en ganska vanlig kommentar, oavsett hund.

En höstmorgon 1994 vaknade jag lite tidigare än vanligt. Jag pluggade franska i Frankrike och de andra som jag delade lägenhet med sov fortfarande. För att inte störa dem snörde jag på mig springskorna och stack ut på en spontan runda. Det var mörkt ute och jag hittade inte riktigt i min nya stad. Plötsligt insåg jag att jag hade sprungit in i en återvändsgränd. Jag stannade till, vände mig om och stirrade rakt in i ett par lysande gula ögon vid början av gränden. Bäst att stå still, titta på schäfern och låtsas att inte vara rädd, tänkte jag. Schäfern började springa emot mig. Jag misstänkte att han skulle springa fram, stanna två meter framför och sedan börja skälla, så jag stod kvar. Men istället för att skälla, hoppade han utan ett ljud upp och satte tänderna i min överarm. Jag vred runt, fick lös honom, men så högg han mig i underarmen istället. Vi backade undan åt varsitt håll för att samla kraft till varsin ny attack. Jag tog sats för en riktig fotbollsspark, träffade hunden över huvudet så att fradgan sprutade, men min spark var okontrollerad och hans huvud var lätt, vilket gjorde att efter träffen flög foten vidare uppåt så att jag slog omkull mig själv. Ungefär samtidigt som jag sparkade hejvilt omkring mig, för att få utrymme att resa mig upp, fick ägarna kontroll på byrackan.

Ungefär en vecka senare hade mina sår läkt så pass att jag kunde duscha och börja springa igen. Längs floden i utkanten av Annecy fanns en skön parkväg. Där sprang jag och det var skönt att röra på sig igen. Jag noterade en mellanstor hund springa runt och leka med några människor, men tänkte att den var ofarlig. En sekund senare kommer samma hund springande mot mig med ondskefulla skall. Jag försöker bli av med den, men så fort jag vände mig om, gick den till ny attack mot mina hälar. "If you don't take care of your fuckin' dog, i'll fuckin' kill him!" Skrek jag full av skräck till ägarna.
"Lugn min herre, han är snäll, han ville bara hälsa." Sade ägarna på franska, samtidigt som de tog honom i halsbandet.
Jag sprang vidare längs vägen och under en bropelare. Den lilla hunden hade ju blivit frisläppt direkt och sprang runt pelaren för en ny attack. I en millisekund övervägde jag en egen attack, den här gången en mer kontrollerad fotbollsspark, men kom direkt på andra tankar. På håll hördes ett dovt skall och när jag tittade upp såg jag en stor schäfer komma springande emot mig. Två mot en tycker jag är lite fegt, så med det gamla ordspråket Bättre fly än att illa fäkta i huvudet tog jag tre snabba sidosteg och landade i floden.

Fast det kanske var dumt. De ville säkert bara hälsa. Men det är ju så här: jag har som princip att försöka anpassa mig till lokala seder och bruk, men också att undvika hälsa på dem som lämnar köttiga sår i utbyte.

Andra bloggar om: djur, hundar, hund, schäfer, bättre fly än att illa fäkta, annecy, frankrike, hundbett, hundbiten, rovdjur, löpning,