Om det blåser ostligt, eller t.o.m. sydost, och vinden inte riktigt bär i Porto Pollo, åker man ner till Olbia. Där skapar de omkringliggande bergen en schysst venturieffekt som gör att det brallar på ordentligt. När vi kom dit var alla och kajtade i havet, men den intilliggande lagunen, med ett förföriskt plattvatten, låg helt orörd. Här var tidigare en kicker och en slajder uppställd och med en glupande aptit launchade jag draken, satte på mig brädan och stack ut på ett perfekt plattvatten. Jag har inte lekt på så platt yta sen Mauritius och Sydafrika så det var en grym känsla. Men efter ett par vändor hör jag en vissling. En lokal instruktör viftar avvisande. Jag frågar vad det handlar om och han mumlar något om naturreservat. Ibland önskar jag att jag bara var turist och bara kunde skita i sådana tillsägelser. Nu är jag här för att reka en ny spot och för att undervisa. Då vill jag inte skapa några ovänner. Det brukar inte bli så bra för verksamheten. Men när jag senare på kvällen berättar för den lokala kiteprofilen Simone, att jag blev utkastad från lagunen, skakar han bara på huvudet och muttrar ”localism”. Ibland önskar jag att jag bara var turist.
Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, respekt, locals, sardinien, olbia, plattvatten, lokalism, locals only
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar