Jag och min blattespanska

Även om jag tar mig fram med min spanska i de flesta situationer är den långt ifrån perfekt. Den är t.o.m. riktigt usel. Ibland förstår folk vad jag menar. Som t.ex. när jag berättar för vår spanske vindsurfkompis Guillermo om en klättertur jag gjorde:
- Det var bra, men du kom inte upp.
Det är förbaskat knepigt att hålla reda på vilken verbform man ska använda i vilken situation. Men de flesta är så vana vid blattar och vår blattespanska att de förstår ändå. Värre blir det som natten på hostalet i Puerto del Rosario. Vi fick rummet precis bakom receptionen och eftersom spanska hus är byggda med lövtunna väggar hörde hans mullrande baryton varenda gång det kom en ny gäst att småprata med. När klockan var ett på natten tyckte jag att det räckte. Jag klädde på mig, gick ut och sa:
- Ursäkta, kan du tala lite långsammare.
- Va?
- Skulle du kunna tala långsammare?
- Va???
- När det kommer gäster, vänligen tala långsamt, väggar tunna.
Han såg fortfarande frågande ut när jag gick och la mig igen, men vi fick sova ända fram till det började borras.

Andra bloggar om: surfliv, spanska, språk, hotell, resor