Det har blivit mycket plattvattenkajtande det senaste. Det har känts som om det behövts för att komma tillbaka efter min skada. Men Mauritius är ju inte framförallt kännt som en plattvattenspot. Det är vågbryten som gett Mauritius ett namn på kitevärldskartan. Jag har inte vågat mig ut till One Eye, det mest kända vågbrytet, när det har varit stora vågor tidigare. Men med några av de lokala vågrävarna på plats, var det dags att ge mig ut och ta stora vågor. På vägen ut ser jag en av rävarna ta en våg. Den är mer än dubbelt så hög som han själv och vågen skapar ett vitt forsande inferno bakom honom, precis som på film. Nervositeten börjar krypa sig på mig. Jag missar några vågor, eftersom svallet rör sig med en så hög hastighet att om det passerar, har jag ingen chans att åka ifatt till där vågen börjar bryta. Vågrävarna vänder en bit innan de ser ett svall komma, sen håller de sig på det fram tills att det bryter. Jag tittar, lär, och kopierar. Plötsligt har jag rätt position. Vågen växer under mig. En avgrund byggs upp under mig. Ett stup reser sig över mig. Mitt i står jag och pressas framåt av en massiv kraft. Jag skriker av lycka, eller kanske av rädsla. Innan vågen helt bryts sönder mot det grunda revet kör jag ur vågen. Hela kroppen skakar av adrenalin medan jag kajtar upp för nästa våg. Även om jag borde bli bättre på plattvatten och freestyle, är mitt förhållande till den typen av kitesurfing inte lika passionerat. När det gäller vågor tror jag faktiskt att man kan prata om kärlek.
Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, mauritius, surfing, vågor, lycka, kärlek, rädsla, one eye, le morne,
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar