Jag somnar inte längre på mitt jobb

Jag somnar aldrig på mitt jobb. Inte nu längre. Det går liksom inte. Jag måste ha full uppmärksamhet hela tiden, annars kan det gå illa för mina elever. Annat var det på min förra arbetsplats då jag var byråkrat. Jag kunde själv nicka till då och då i kontorsledan, och jag hade kollegor som somnade lite titt som tätt och lite varstans. Så när jag läser på svd.se att det enligt ett domslut var OK för en av nämdeledamöterna i skattenämden att somna på sin post, men att det var "anmärkningsvärt och klart otillfredsställande", så kan jag väl hålla med om att det var otillfredställande, men knappast anmärkningsvärt. I den situationen är det snarare förståeligt.

Andra bloggar om: samhälle

Inte mina ord, men ändå

När jag läste det här på Surfzone:
"haha e en artikel i nya morre (tidningen MOORE alltså) om olika sommarsporter, dels kitesurfing är med. står blandannat såhär: vem håller på med kitesurfing? Actionsportare som stirrar döden i vitögat, spottar honom i ansiktet och snor hans öl. Ligger med med hans syrra och filmare det och lägger ut filmen på internet."
kände jag inte riktigt att jag kunde relatera till det. Men idag var det en sån dag. Ibland händer det något här i El Médano - just rätt tryck och de där vågorna... Mmmm. Svårt att förklara, men se citatet saxat ur Moore.

Andra bloggar om: kitesurfing, moore

Äntligen en egen secret spot!

När vi kom hem igår stack Martin och John iväg på upptäcktsfärd. De skulle åka tillbaka till den nya vågspot vi hittade när vi gjorde vår downwind från Poris. Då var det inte så mycket swell, men såg potentialen för en jämn och fin vänstervåg. Igår såg vågorna bättre ut, men vi valde att stå över eftersom vi redan plockat ihop våra grejor. I natt kom rapporten om fantastiska vågor och en grym spot. Men som också krävde sitt - en knäckt bräda occh en sabbad kite. Fast det är det nog värt för att ha en egen secret spot. Nästa gång det är fina vågor ska vi upp och ta revansch ...

Andra bloggar om: kitesurfing, vågsurfing

Så gör en kiteprinsessa

Efter vår nyliga entré i bloggvärlden, har jag märkt att den är översvämmad av prinsessor. Det finns glamourprinsessor, schlagerprinsessor, feministprinsessor och prinsessor på vift. Fast även om det är 2007 verkar ingen veta något om kiteprinsessor. Eftersom jag känner en sådan tänkte jag passa på att berätta om hur kiteprinsessor lever sina liv.

1. Kiteprinsessor börjar alltid dagen med en väldoftande caffé latte och klä på sig de finaste surfkläderna från Roxy, Honey och Crocs.
2. Kiteprinsessor går till kitebilen, men bär inte sina surfsaker själva om de inte vill förstås.
3. Kiteprinsessor surfar bara i solsken, varmt vatten och skojjiga vindar.
   
4. När kiteprinsessor har varit duktiga på att surfa, får de pokal.
5. Kiteprinsessor ägnar mycket tid åt välgörenhet, som t.ex. att klappa små gulliga hundar.
6. Kiteprinsessor pratar inte alltid direkt med media. Ibland kan de nämligen kosta på sig att vara lite lata, eftersom de har en prinsesstalesman som gör det åt dem.

Andra bloggar om: kitesurfing, kiteprinsessor, prinsessor, evelin vastero, bloggar

Fördelen med en kitepimp

I morse ringde Werner och undrade om jag hade tid att undervisa några av hans elever. Absolut! Lite positivt cashflow sitter inte i vägen och jag gled ner till stranden för att se till att Justin och Sonja skulle kunna kajta innan de åker till Australien om en vecka. Vi åker till Las Tejitas för att köra i plattvatten. Det går bra, de är duktiga och vi börjar träna vattenstarter. Vi driver nedvind och får gå tillbaka längs stranden. På vägen upp hoppar en otrevlig fiskartyp på Justin. Eftersom Justin är elev så hoppar jag imellan. Fiskaren har riggat upp spön och blockerat hela stranden. Han slänger upp någon slags fiskekort och säger att det är förbjudet att kajta på stranden. Jag svarar honom att vi har alla tillstånd och om han har några problem så kan han prata med Werner, min kitepimp. Han vill inte prata och säger att om vi inte försvinner, ringer han polisen. Då förstod jag att han var infödd Teneriffan. Kanarier tycker nämligen inte om att lösa problemen själv. Istället ringer de polisen. Det spelar ingen roll om grannen har smutsat ner din tvätt, om någon startat en affärsverksamhet utan samtliga nödvändiga licenser, eller om någon undervisar/hjälper en kompis att lära sig kajta. Jag tycker att det är en riktigt osoft inställning och skickar ner Werner för att lösa det hela. Jag, Justin och Sonja kan glatt köra vidare. Ibland är det skönt att ha en kitepimp.

Andra bloggar om: kitesurfing, spanien

Ledigt=Fiesta

Det finns ett gäng saker som gör att Spanien lever upp till sitt rykte om playa och fiesta. Idag är det röd dag och här heter det helt enkelt "fiesta" (=fest, om någon nu missat det). Det påverkar inte oss nämnvärt, men det är rätt skönt att vakna på morgonen och veta att det är "fest" tills nästföljande dag.

Andra bloggar om: spanien

Medelmåttan i Europeisk trafikdödstatistik

Mina största adrenalinkickar i livet som kitesurfare på Teneriffa, handlar ganska lite om just kitesurfing. De kommer från bilåkandet. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att man måste våga liv och lem, för att under mötande trafik, fylla en lucka på max 20 m till framförvarande bil. Inte heller vad som gör att man måste behålla sin fart och fil på motorvägen, utan större intresse att släppa in nya trafikanter från påfarten. Jag tror att det har med någon slags medelhavsbuffelmachokultur att göra, och ser ganska tydligt sambandet mellan den attityden och att det stryker med ett 100-tal personer i spansk trafik efter en långhelg. Ännu har jag inte hört talas om någon som har fått minsta bot för att ha kört för fort eller legat för nära framförvarande bil. De flesta klarar sig t.o.m. när de kört aspackade. Däremot har väldigt många jag känner fått böter för att ha talat i mobiltelefon, eller inte haft säkerhetsbälte - speciellt innan jul och sommarens semestrar. Jag var helt övertygad om att det här var Europas värsta trafikkultur, och så läser jag i Svenskan att Grekland är värst. Spanien är bara en medelmåtta i Europeisk trafikdödstatistik.

Andra bloggar om: Samhälle, Trafik, Kultur

Världens tuffaste tjej

Idag vaknade jag upp lite stelare och lite ömmare än vanligt. Direkt började jag försöka gå igenom vad som egentligen hände igår. Just det ja, på vägen ner från piren började Evelin hetsa på att köra fort. Evelin har ju tränat speedkite med John, så hon brände på utan problem. Jag tänkte på vad hon berättat om hur man gör, föll av nedvind, och började jobba med draken tills jag bara kunde låta den dra. Det gick fort, ordentligt fort, och plötsligt får jag insikt att det här ska man ju göra på plattvatten. I samma ögonblick lättar jag på en våg och fladdrar okontrollerat iväg. Med vänsteraxel före, studsar jag någon gång på vattnet för att så småningom stanna upp och börja fundera om jag fortfarande var hel. Medan jag ligger och känner efter om axeln gått ur led, susar Evelin obehindrat förbi, betydligt snabbare än jag, och dessutom lipar hon åt mig. Jag är helt övertygad om att hon är världens tuffaste tjej.

Andra bloggar om: Kitesurfing, Evelin Vastero

Kom tillbaka och berätta!

Ända sedan jag utsatte mig för en kanarisk sockerchock under tentan förra veckan har jag haft ont i magen. Det har i sin tur lett till att jag sovit så lätt att jag har vaknat av minsta tutande från gatan (och det kan det bli en hel del här på helger - annars också förresten), därför har jag tagit det säkra före det osäkra och sovit med öronproppar. Detta har dock sina nackdelar. Härom natten dök ganska oväntat Filip Hammar upp i min dröm och skulle berätta "vad det hela handlar om" jag blev givetvis mycket nyfiken och bad honom vänta medan jag tog ut öronpropparna för att höra sanningen bättre. Nu blev det ju så illa att när jag tagit ut de gula små pluggarna var jag vaken, Filip borta och sanningen tillsammans med honom! Så rackarns retligt, jag kan inte riktigt släppa tanken på vad sjutton han skulle sagt. Visst fasen hade det varit ganska oväntat att få veta livets mening med en liten twist av Filip Hammar

Kite hjärta vindsurf

Vår eftermiddagssession bar av till vindsurfarnas territorium. Jag är alltid lite skraj för att hamna bland dem. Jag har hört om en och annan kajtare som fått smisk av någon gammal vindsurfräv som inte uppskattar nytillskotten. Givetvis har jag aldrig sett något likande själv, allt är hörsägen och förmodligen helt oproportionellt. Men dock. Med viss blygsel och försynthet smög jag mig upp i vågorna - till vindsurfarna... Och hepp! Alla vinka till mig. På närmre håll såg jag att det var grabbarna från OTC som var ut och bjöd på freestyle/vågåkning när det är som bäst. Och alla var glada och ingen slogs. Jag åker nog ut dit imorgon också, nu när jag inte är rädd för vindsurfarna längre. Hurra!

Flygfiskar och kitesurfing

Det går inte låta bli att bli glad när man är ute på vattnet, och så hoppar det upp flygfiskar runt omkring en. Idag dök några upp när jag och Evelin var på väg till piren, för lite vågkajtande i solnedgången. Flygfisken är mitt favoritdjur. Den ser ut som ett azurblått sagodjur, men blir ännu mer magisk ute på vattnet när den dessutom tar luft och flyger iväg.

Indexering och optimering

Då ska vi se om det går att placera vår kiteblogg från
Spanien på bloggkartan.se

Årets pappersstafett

Så var det igång igen. Senast var under 2005-2006 då vi försökte banka oss igenom kanariska pappersbarrikader för att etablera Chohoo som ett enskilt företag. Nu ska vi bara göra deklarationen för 2006. Det känns lättare än fjolårets pappersstafett - hämta ett papper hos en instans, gå med det till en annan och få en stämpel, visa detta hos en tredje instans för att få ett nytt papper ... Nu på morgonen har jag varit hos vår revisor och hämtat det första pappret, det ska kompletteras med bankpapper och papper från hyresvärden. Sen ska alla papper tillbaka till revisorn. Allt måste givetvis göras manuellt eftersom posten bara fungerar ibland. Det roligaste är jag inte riktigt förstår varför och vad jag håller på med. Jag bara gör - men det blir nog bäst så.

Val i Spanien

Det har varit val i Spanien. Det har främst märkts på en massa affischer med ett leende ansikte överst och under ett budskap i stil med: "Din framtid, ÄR viktig.", "Förtroende för framtiden" etc. Förra veckan toppades detta med megafonbilar som åkte runt och sprutade ut ovan nämda budskap samt "Rösta på oss!". Nationalisterna åkte runt i en raggarmerscha från -82 och berättade att de ville satsa på traditionella jordbruksmetoder och utbildning i blomplantering för de unga, samt att invandringen är ett stort problem. Lustigt att höra just detta från ättlingarna till de conquistadorer som tog över och kolonialiserade kanarieöarna för 500 år sedan. Det mest udda inslaget i valkampanjen var Partido Popular som åkte runt i en stor bilkaravan och tutade, ungefär på samma sätt som när Spanien vunnit en VM-match i fotboll. Klockan ett under natten som var blev jag väckt av samma tutkaravan och förstod attdet gått bra för Partido Popular. Själv kände jag mest att jag inte skulle rösta på ett parti som väcker mig klockan ett på natten.

Tips till blivande gifta kitesurfare

Så fort Martin och John får se en snygg tjej i en liten bikini eller utan överdel blir de alldeles till sig. Det kommenteras rumpor, bröst och allehanda kroppsdelar. Eftersom Evelin ofta är med, blir det lite konstigt. Igår berättade Evelin att hon faktiskt inte var en av grabbarna och det blev en mindre ändring. Nu låter det snarare så här:
- My God look at those nipples, but of course Evelin's got nice nipples too.
En förändring såklart, men ... till det bättre? Jag vet inte, det kanske bara blev ännu konstigare. Martin är ju singel och då får man ju ändå acceptera ett liknande beteende, men John ska ju alldeles strax gifta sig. Jag som äldre och redan gift, ser ju att jag borde ta mitt ansvar och skola in honom i hur man tar hand om en keeper. Min erfarenhet är att det är OK att sparsmakat titta, och om man eventuellt fäller en kommentar, måste den givetvis avslutas med:
- men älskling, inte lika snygg som du.

Många mil blir det

Jaha, så var pasadvinden tillbaka. Stack ut tidigt, Johan hade en elev. Men byigt och lite sådär var det, så efter ett par timmar bestämde jag mig för att gå hem. På vägen hem träffade jag Martin som strålade som en sol och sa att jag inte alls var på väg hem. Så det var ju bara att ge med sig. Martin, Johan & John stack ut och kom in lika snabbt igen. Vinden var ju som sagt inget vidare, John frågade vem som var med på en downwinder från Poris och det var ingen som kunde neka. Så det blev det. Vinden gick ner rätt mycket så det var hårt jobb att komma ner till el Médano på min lilla 7a-kajt. Vi har typ just kommit hem och hunnit med en pizza. Jag undrar hur långt jag har kajtat idag (en fråga jag inte ställer mig så ofta). Till Poris är det ju iallafall 2 mil.
Jag tror nog att jag är värd lite gudis nu också.

Vårt mörka förflutna

Vi har ett lik i garderoben som gör sig påminnt från sen höst till vår. Vi har spelrätter i golfklubb. Golf hörde liksom till hela det där med att vara innerstadsbo, akademiker och mitt i någon slags karriär. Nu känns det så oerhört avlägset, även om jag sett några äldre tyska vindsurfare stå och öva sandslagen på stranden (dagar utan vind förstås). Så om någon är eller vet någon som är intresserad av hyra, eller ännu hellre köpa, spelrätter i Huvudstadens GK så hör av er till johan@chohoo.com

Jag har lagt dem på REA nu!

Såklart att allt är annorlunda

Som Johan skrev i föregående inlägg, så har våra grundläggande värderingar ruskats om ordentligt under tiden som vi varit här. Det är nog lättare att lära in än att lära av, men det har ändå gått relativt fort och resultatet är dramatiskt. Det gillar jag och för får det mig att känna att jag är kapabel att klara vad jag vill, vilket är en bättre trygghet än vilken pensionsförsäkring som helst.
Fem snabba DÅ (i sthlm) och NU (i surfbyn)
DÅ Rädd för: att inte hinna
NU Rädd för: hajar (ja, jag vet att det inte finns några här just. Men det verkar inte rädslan ta hänsyn till)
DÅ Lön: hyfsad
NU Lön: nej, men solskyddssponsor bland annat
DÅ Vänner: Några goda, andra onda
NU Vänner: alla solbrända och easygoing
DÅ Paraply: ofta
NU Paraply: aldrig
DÅ Skor: ja och ofta med klackar
NU Skor: nej, flipflops

En kitesurfares dagbok

Då har det gått en vecka sedan jag la upp det första inlägget i En kitesurfares dagbok. Det var mycket roligare att blogga än vad jag tänkte mig. Vi gjorde ett tafatt försök när vi flyttade ner, men eftersom vi inte visste för vem vi skrev och varför, kändes det väldigt krystat. Nu känns det mer som att vi skapat en eget utrymme i mediasfären, eller åtminstone bloggsfären, där vi kan ge vårt perspektiv på världen. Klart man kan kalla det för surfar- eller slackerperspektiv. Men perspektivet blir ju också två föredetta Stockholmares, men med betydligt mycket mer tid för reflektion. Kan inte garantera att det ger ett bättre perspektiv, men kanske annorlunda. I vilket fall ser jag fram emot att fortsätta dela med mig av mitt/vårt liv och mina/våra reflektioner.

Hang loose!

Två saker samtidigt

Ingen vind och då kan vi lika gärna ägna oss åt annat. Evelin pluggar inför sin tenta i makroekonomi som hon har nästa vecka. Hon läser just nu spanska och nationalekonomi på distans på Dalarnas högskola. Distansstudier verkar väldigt smidigt, speciellt för Evelin som gärna sover samtidigt som hon pluggar.

Tantgulligheter

Uppe i San Isidro finns en bondemarknad där vi brukar köpa de flesta av våra grönsaker. Det är roligt att gå dit och handla. Det är liksom en enda stor orgie i tantgullighet. Man kan inte köpa ens en liten morot utan att bli kallad min älskling, mitt hjärta eller min pojke. Det går inte att gå därifrån utan att vara på bra humör.

Surfstress

Efter att vinden snurrat omkring lite den senaste veckan, verkar det som att den årliga passadvinden kommer imorgon och då kommer för att stanna tills hösten! Med andra ord gäller det att vara effektiv idag så att man inte behöver göra något annat än att kajta fram till oktober. Tänk vilken rackarns stor kundvagn för vår sommarförbrukning av pizza som kommer att behövas.

Alltid i plånboken

Kitekompisar kan man aldrig ha för många av i världen, så när vi kan försöker vi knyta ihop våra kitekompisar med varandra. Senast var det Nina, som är utbytesstudent i Helsingfors, som vi knöt ihop med vår finske teamrider Petter. Eftersom Nina har sin utrustning i Sverige har det inte blivit något kajtande ännu för hennes del. Petter har lite svårt att förstå hur man kan flytta utomlands utan att ta med sig prylarna. Jag skulle vilja dra det hela ett snäpp till. Jag skulle överhuvudtaget inte gå utanför lägenheten utan min lappade tiokvadratare, min lappade Radicalbräda, min sladdriga Takoonsele och mina Mamboshorts.

Heja skådisarna!

Läste just på Afonbladet om att Örjan Ramberg lackade ur på någon i publiken som satt och tokhostade och skrek lite och lämnade scenen. Jag var med om lite "same same but diffrent" några år sedan på Flincks föreställning "Flinck goes Wild" (passande namn btw). Den gången var det några vinfnissiga damer längst bak som fick stå till svars för sitt fniss. Frågan var väl något i stil med "Vad är det som är så roligt? Va? Va? " jag hade fan aldrig vågat garva när Torsten håller en monolog med en yxa som rekvisita. Tanterna såg lite kissignödiga ut sen också. Förövrigt måste jag säga att jag också tycker att det är sjukt irriterande med folk på teater som: tokhostar, snorar, viskar, fnissar hämningslöst, prasslar med godispåsar, har för mycket chanel no 5 eller har för höga friyrer (fast det händer bara på Dramaten och operan). Helst skulle jag nog inte vilja att någon som satt framför mig var över 1.50 heller, fast det kanske är lite mycket att begära. Inte för att det här är stort problem för mig just nu, men nu har jag sagt det ändå...

Härligt!

Skönt att hemsidan är upp igen. Och fina bilder!( Jag är helt skamlös, jag vet...) Jag har en burk svensk senapssill i kylen, så vad sägs om lite svensk silllunch?

Livets besvikelser för kajtare

Igår fattade vi ett dåligt beslut. Vi avblåste vår downwinder i LA för att det blåste sydligt på nybörjarstranden och det fanns möjlighet att ge en trånade elev lektion. Så långt allt väl. Men eleven dök inte upp och efter två och en halv timmas väntande på eleven hade den riktiga vinden ersatts av en svag bris. Resultatet var alltså en förlorad fabulous downwinder för att vänta. Att vara självuppoffrande är inte bra. Vi måste sluta med det.

HTML-dyslexi

Så fantastiskt irriterande, men i och för sig inte helt oväntat. Skulle försöka ordna till och fräscha upp bildmaterialet på Chohoosidan och så självklart lyckas jag ändra någon inställning som jag inte får. Nu kan jag inte längre använda den mall som jag har jobbat med hittills. Jag känner att jag saknar någon form av barnsäkerhetsspärr för HTML-dyslektiker. Tills den kommer får jag väl bara sitta snällt och vänta på kundservice. Det här Bloggerinterfacet känns som lite mer min stil, det tog bara några timmar att få ett grepp om hela verktyget.

En kitereparation och en rövarhistoria tack!

Mike är vår segelreparatör. Honom var vi och hälsade på i morse igen. Han är lynnig, men snäll när man lärt känna honom. Nu tar det alltid minst en timme att hämta eller lämna något hos honom. Hans affärsidé är ett paketpris på kitereparation och några rövarhistorier. Men när vi träffade honom första gången var det en skrämmande upplevelse. Vi klev ner i Mikes källare ackompanjerade av tysk death metal (jäpp, Mike är tysk vindsurfare), en karaktär som såg ut som någon av de elaka surfarna i Point Break tittade upp, vi började förklara och frågade om han kunde laga vår. Som svar röt han:
- Outside! Clean it!
Jag har nog aldrig borstat en drake så noggrant tidigare (inte senare heller för den delen), och gick ner igen. Mike spände ögonen i mig och mullrade:
- Who killed this kite?
Jag stod närmst, så av blotta förskräckelsen och ren överlevnadsinstinkt, pekade jag på Evelin och sa:
- She did!
Även om det förmodligen var mest mitt fel som lyssnat på El Locos råd om att "pump it extremely hard" (med fransk accent). Idag handlade rövarhistorierna om att ingen köper North i Sydafrika för att om man inte får upp kajten när den landat i vattnet, blir man hajmat.

Tenta!

Jag har under våren läst en 5 poängskurs i latinamerikansk litteraturhistoria på distans för att lära mig lite bättre spanska än min taffliga - eh leche y leche y tal-spanska. Om 30 minuter börjar sluttentan. Bra sätt att plugga på om man är kajtare och hellre vill anpassa sig efter vinden än skolshema. Jag har laddat upp med äkta kanarisk choklad - 70% kakao och 30% socker.

Lite vit i ögonrödorna

Fick ganska mycket sol och saltvatten i ögonen igår och idag ser ögonen ut som om de var ute på galej hela natten. Eftersom att jag har haft ögonrödor tidigare vet jag att idag kommer bli en dag då jag måste ta kommentarer av typen "är du lessen?", "gråter du?", "party?", "fest igår eller?" och "vad drack du till frukost?" *suck* Solisar hela dagen, även inomhus. Kanske börjar jag kajta i cyklop. Då kan ni kalla mig "cyklopsurfarn". En hyfsad avatar, eller bara geeky?

Produktutveckling av Keanu Reeves

Evelin satte precis på Six Feet under, eller Dos metros abajo som den heter på spansk TV. Skonlöst dubbat till spanska. Det är en helt fantastisk företeelse det där med dubbade produktioner. De flesta kvinnliga roller låter som om de vore tagna hur en porrfilm och de manliga som om de voice over i en trailer för en ny amerikansk actionrulle. Barnen, som ofta görs av vuxna kvinnor i ett utpräglat falsettläge ska vi inte ens prata om. Den enda gången vi sett en film där den dubbade versionen faktiskt var bättre än V.O. var den gången vi råkade hyra en film med Keanu Reeves.

Dagens krash

Även om det blåste lite mindre idag, blev dagens downwind bättre. Det var bättre vågor i LA helt enkelt. På vägen ner krashade jag kajten så vände sig ut och in och låg kvar på vattnet som en blöt trasa. John kom för att hjälpa till och då plötsligt reste sig kajten och drog helt okontrollerat in i honom. Han lyckades trassla ut sig men brädan hade fastnat i draken och samtidigt dragit upp en reva i tyget. Efter ett tag fick jag upp en trasig drake, med ett hejdlöst lintrassel. För att reda ut linorna gick jag iland på en liten strand precis ovanför Spanish left. Direkt kom Martin och sa att han inte hade tillräckligt med kräm och undrade om jag ville ta hans drake istället. Perfekt! Det blev några riktigt sköna vågåk tillsist.

Dagen avslutades med ett besök hos vår segelreparatör Mike. Jag är inte alltför nöjd med min Northkite, både för den femte linan som blir ett jäkla problem när draken inverterar, men också för deras svar till Mike när han kom med förstärkningsförslag. North svarade: If they don't break, we don't sell.

Repris!

Svalde just sista pizzaslizen när John ringer och säger att det blåser som i går i LA och frågar om vi är på för en repris på gårdagens downvind. Klart vi är! På med speedos, vi drar! (men vi skippar Mc otjänlig föda idag.) Hepp!

Världens sämsta restaurang

Vrålhungriga efter gårdagens tre timmar långa session, lyckades vi hamna på McDonalds för andra gången i år. Som vanligt blev jag besviken. Det är dyrt, dåligt, och helt oflexibelt. Finns det någon värre kombination? Vad jag framför allt undrar är varför jag ändå hamnar där. Kan det vara så att det i alla fall finns en trygghet att gå dit - jag vet om att jag blir lurad.

idag är imorgon

När vi kom hem igår efter vår fantastiska downwinder var jag så där skönt avslappnad och slö. Du vet, sådär när man är nöjd och inte orkar mer. Jag la mig på soffan, dikterade något mejl för Johan och lyckades förhandla mig till en halv chipspåse med soffleverans. Sen slökollade jag på Terminator på spansk TV - dubbad givetvis - tills jag kände att det var dags att sova. Hela tiden fanns det dock ett litet uns av misstänksamhet mot mig själv. Jag hade ju en del tråkigt småfix att ta tag i, som jag alltså valde att unna mig att inte göra igår, utan spara till idag. Och mycket riktigt. De trista småfixprylarna finns kvar idag. Det som förvånar mig är mitt resonemang. Jag tror att det låter typ så här: När man har haft en så sjukt skön dag på vattnet så förtjänar man lite ledigt. Hmmm. Mystiskt.

Downwind in LA

När som mest funderade över vad vi skulle göra med dagen, ringde John och sa:
- It's blowin like shit in Las Americas, do you wanna go for downwinder?
Alternativen stod mellan lättvindskajtande i El Médano eller rock'n'roll i LA. Vi behövde inte ens göra en pro-contralista utan ringde in skånekajtaren Jocke som också nappade. Vi körde fram en bil till surfstranden i LA och fortsatte i en gemensam bil uppåt längs kusten. Vi hittade inget bar launchställe högre upp så vi fick åka ner till Bahia del Duque. El Médanos wakestyleliga hade redan hittat dit så EH-åkaren Luga, frisören Nico och "El Loco" Romain, var redan på plats. Det gjorde det trångt på det lilla plattvattnet så jag, Evelin och Jocke åkte direkt ut på öppet vatten. John valde den lite mer okonventionella vägen genom att hoppa över hamnpiren. Och han har mage att påstå att han blivit rädd och mer försiktig sen han bröt benet och spräckte bröstkorgen ...

Efter lite skoj vid El Duque började vi köra nedåt. Det var kul att se LA från vattnet och det var en skön känsla att defilera i ett team om fyra kajtar ner längs kusten. Roligast blev det när vi kom fram till vågsurfspoten. Eftersom vi kom ner när det var högvatten och det var vind så var vågsurfarna inte på plats. Perfekt att ha den berömda vågen "Spanish left" för sig själv. Vågorna var iofs lite svårfångade men jag fick fyra fem riktigt bra åk.

John har ju en förmåga att dra till sig poliser. Eftersom det inte är så populärt att kajta på LA-sidan, var vi förvånade att vi inte fick minsta tillsägelse. Det hela ordnade upp sig när vi kom tillbaka till El Médano och han skulle släppa av oss. Det spanska sättet att släppa av folk är att stanna mitt i en korsning, då kan man spärra två vägar samtidigt. John valde den lite mer diskreta varianten att parkera mot trafikriktningen på den enkelriktade gatan utanför oss. Det dröjde 30 sekunder innan de kom och han fick ägna fem minuter åt att snacka sig ur situationen.

Morgonrutiner

Vaknar någon gång mellan åtta och nio. Det går oftast i kedja. Först börjar en spansk pensionär att tjoa. Han har ett sound som påminner om en indianshaman. Ibland ackompanjeras han av lite falsettoner från en tantmaffia på konferens i trapphuset. När det här har pågått ett tag får Evelin nog, puttar lite på mig och säger att det är dags för kaffe. Jag hasar mig upp, går till datorn, kollar vinden och sätter på Norah Jones "Sunrise". Sen masar jag bort till kylen, plockar ut mjölk och kaffe och sätter igång caffe latteproduktionen. Medan jag väntar på att kaffet ska bli klart går jag tillbaka till datorn, kollar vinden lite nogrannare och börjar sedan titta över mailen.

När kaffet är klart går jag in till Evelin med hennes kopp. Vi sätter oss i soffan och dricker kaffe. Normalt har vi också någon intressant diskussion, må vara någon reflektion om Spanien eller Sverige, eller någon form av verksamhetsutveckling av Chohoo. Idag blev det ingen speciellt intressant diskussion, Evelin var fortfarande sur efter att ha blivit dissad av kungen. Snart är det dags att kolla om prognosen har ändrat sig, samt gå upp på taket för att se hur den ser ut på riktigt. Först nu bestäms planen för dagen. Kanske låter det en aning maniskt med det ständiga vindcheckarna - och det är det förmodligen.

Allt blir bra med Choklad

Nu har Evelin fått choklad och allt är bra igen. För egen del känns det också helt rätt att fira mitt första tandläkarbesök på tre år - utan vare sig karies eller tandsen - med en chokladkaka.

Dagens kajtande var måttligt imponerande. Vi var nästan först ut på vattnet vid tolvsnåret, efter ett tag kom några till, men ganska omgående gick de flesta in. Vinden var lite för knasig för att det skulle vara riktigt kul. Betydligt roligare då att undervisa indiepopkörstjärnan Frida och se hennes framsteg.

Fast kanske ännu roligare ändå var att se vår lokala tävlingsarrangör och provindsurfare Luca, göra sin entré på kitesurfing scenen. Inte för att han gjorde ett så fantastiskt intryck med draken, utan snarare för att jag inte kan låta bli att tänka på hans nystartade alternativa karriär ... eller vad det nu är. Men Evelin, Detta är din historia!

Kunglig miss

Vad kan vara mer ”för Sverige i tiden” än att sponsra svenskt deltagande i speedkiting?

Fick just ett stort NICHT-NICHT från kungliga slottet på min ansökan av finansieringsbidrag till mitt deltagande på Fuerte. Jag undrar vad som kan vara viktigare att finansiera.

Dessutom fick jag en otäck déja vù från när jag var sex år och i god svensk medborgaranda skickade mina allra finaste bokmärken till kronprinsessan tillsammans med ett brev om något om att vi var lika gamla och kanske kunde vi vara kompisar? Jag fick raskt svar då också, även då från någon glamourtant som skickade hälsning från prinsessan och bilder på henne och hennes familj. Lite konstigt tyckte jag och undrade om jag skulle skicka något foto på min familj. Fast jag hade ju inget sådär fint…

Aja, jag åker till Fuerte ändå och betalar helt själv. Och är fortfarande bitter som fan över mina förlorade bästa bokmärken. Så lurad man är.

Ledtråd: Fågel

I tisdags skulle vi ta bilder för Evelins artikel till Edge Magazine. Det blåste sjukt och vi lånade Johns superkamera. John Grimm är teamåkare för Best och just nu El Médanos grymmaste åkare (Jäpp, vassare än Mark Shinn). Hans stil är klart influerad av Ruben Lenten, med mycket höjd och kraft. Evelin syns tydligt i bilden, men var är John? Och var är hans bräda?

Film och snurrande vindar

Det har börjat fläkta lite. Trots usla prognoser kanske det kan bli lite kajtande framåt eftermiddagen. För våra gäster Frida och Jocke blir det vågsurfing i Las Americas. Jag får skicka ett sms om vinden drar igång på allvar.

Igår blev det mycket dvd. En riktig usel film, Diary of a Mad Black Woman, och en bättre, en amerikansk nyproduktion av Hong Kongrullen Infernal Affairs. Jack Nicholssons gangster och hans filosofi fick mig att tänka på Vargen i Bamse. Det enda jag egentligen kommer ihåg av Vargen var hans: det man inte har, och det man inte kan få - det tar man. Som liten fick man ju klart för sig att det var fel. Och det är klart, pratar man om att stjäla så, men det är en ganska viktig attityd för entreprenörskap. Oavsett om man är Richard Branson, en gangster spelad av Jack Nicholsson, eller om man utvecklar ett surfingföretag på Teneriffa.

Startskott

En dag utan vind och lite lätt bakis. Tillfället kan nog inte bli bättre för att sätta igång med detta. Ska bli spännande att se vad det blir av det hela.

Gårdagen ägnade jag och Evelin åt en stillsam krogrunda på byn. På Manfreds stötte vi på vår nye svenske kompis Martin. Han drog upp tempot och vi hamnade så småningom i Las Americas och fick ett studiebesök i engelsk naf-kultur. Det räckte med mindre än en timme för att vi skulle få hemlängtan till El Médanos sköna surflunk.

Hoppas på vind imorgon så att det kan bli lite kitelektioner ...