En industriell approach till kitekursen

Nu har jag varit IKO-instruktör och jobbat för Cape Sports i drygt en månad. Under tiden har jag gått in för att använda IKO-metoden och Cape Sports rutiner, men summerat så gillar jag inte riktigt approachen. Det hela är en ganska industriell approach, där eleven är råvaran som på kortast möjliga tid ska förädlas till en kitesurfare. Den färdiga produkten ska därefter kompletteras med så många tillbehör som möjligt. Sen skickas den ut i världen för att klara sig på egen hand och aldrig mer återvända till fabriken. Det hela är noga uttänkt och förmodligen uträknat till bästa ekonomiska rationalitet. Men någonstans på vägen missar man en av de viktigaste komponenterna med kajtingen – den sociala. För egen del, som instruktör, är det den största behållningen med att lära ut kitesurfing, att lära känna någon, att hjälpa till att utveckla någon, att sprida glädje och att glädjas åt mina elevers framsteg. Fan, det låter ju nästan religiöst, men WTF, det är mycket roligare att skapa glada elever än duktiga elever. Och de gladaste eleverna brukar för eller senare också bli de duktigaste. Så även om detta år, när jag utvecklar Kite where it's best right now säkert kommer att bli en massa anpassning till andra industriella approacher, kommer jag nog att snart bara kunna jobba med mina egna elever, på mitt eget sätt och skapa glada kitesurfare.

Andra bloggar om: kitesurfing, kitekurs, företagande, lärande, industriell approach, glädje, kitesurfare