Kite-mañana

När jag började kajta var jag som besatt. Jag tänkte på det jämt och ständigt. Jag hade ju sett hur det såg ut och ville göra likadant, men jag förstod inte vilka vindar och vilka ställen som var bra. Det ledde till en riktigt dum sak innan jag ens fattade vad det handlade om. Det ledde till en förlorad bräda. Det ledde till ett otal gånger av pumpa kajten och när jag väl försökte flyga den, blåste det inte tillräckligt.

Nu är jag oerhört avslappnad till hela grejen. Det spelar liksom ingen roll om det inte blåser tillräckligt en dag, det kommer ju att blåsa imorgon igen. Jag riggar väldigt sällan i onödan och nu kan jag hantera starka och byiga vindar. Samtidigt som det är ett rätt skönt förhållningssätt, lite kite-mañana liksom, saknar jag ibland den passion och glöd jag hade när jag började. Det är en härlig känsla - ungefär som att vara förälskad. Då och då återkommer fortfarande den känslan, t.ex. när jag kommer till nya fantastiska platser, eller när jag ser riktigt fina vågor.

Andra bloggar om: surfliv, kitesurfing, passion, förälskelse, mañana, kite-mañana