Fredagsblogg från el Médano

Jag kom precis hem från att lämna min älsklingskite hos kajtdoktorn Mike. När jag kom ner i hans källare ser jag att han kör sin fredagsöl med gänget där. "Kolla, här kommer min favoritkund och idag är det allvarligt, men jag tror hon har haft det bra. Man kan se det på henne." Så säger Mike. Jag tror att jag ärligt talat skulle vilja vara vems som helsts favoritkund, bortsett från segelreparatören. *suck*

Jag skyller alla fyra revorna på makroteori. Jag läser det på distans och eftersom skola ligger efter kajta på prioriteringslistan så var det väl mer eller mindre idag som jag kände att det var dags att lära mig det hela. Dagen innan tentan alltså. Runt lunch hör jag Johan och John prata. De håller på att anmäla mig till PKRAspeed. Inget nytt, det är jag med på, men sen hör jag att det låter som att jag ska vara med på PKRAracing också. Hmmm. Och sen bryter samtalet ut i totalt trams. Vi ska hyra ett hus för 200000 Euro och åka i olika bilar, men brevid varandra och så ska vi byta bilar som mystiska maffiosos på film. Fråga mig inte vad de menade, jag förstod inte, men det var helt plötsligt omöjligt att sitta och räkna på multiplikatorer. Det var bara att ge upp och ge sig ut och kajta.

Snart befann sig John, jag och Johan utanför de där Förbjudna Klipporna. Vågorna är oemotståndliga, men bryter brutalt och alldeles för nära klipporna. Jag verkar helt glömt bort mitt konsekvenstänkande och kör där ändå. Hepp - Johan får smisk så det står härliga till. John hjälper honom och han klarar sig oskadd. En halvtimma senare är det min tur. Som vanligt är det "sista åket". Jag skriker till John att jag tänker åka in... Men på vägen kommer Den Där Vågen inrullandes. Den är så fin. Och alldelles för nära klipporna. Jag hinner tänka "Better safe than sorry" tänker släppa den. Men så hinner jag också tänka det fruktade "Va fan..." Jag satsar, kör ner och upp och det är underbart ända tills det blir fruktansvärt. Jag rullar runt under vattnet skyddar huvudet med vänstern och rycker säkerhetsleachen med högern och tänker att jag är glad att jag tog min långa våtdräkt. Jag har lär mig av surfLasse på K16 att när man fastnar under vattnet är det bra att räkna "Ettusenett, ettusentvå, ettusentre...etc." För då inser man att man inte är där under så länge som det känns. Jag kommer upp hel och John är på väg in till mig och ser riktigt skärrad ut. Sen följer ett kaotiskt spektakel, Johan som sedan länge varit på väg hem har sett allt och springer hela vägen tillbaka, John och jag försöker få koll på kajten. sedan bommen som försvunnit, linorna, brädan. Vi får så småningom koll på grejerna, jag grymtar missnöjt över revorna, de andra verkar glada att jag lever. Johan är alldeles kärleksfull och jag undrar om det beror på att han trodde han skulle bli änkling eller om att han tyckte det var bra inställning att riskera livet för en fin våg. John trodde på det förra.

De tyckte att vi skulle dricka öl sen, men jag måste nog börja plugga till min tenta nu.

Andra bloggar om: kitesurfing, studier