När världen rasar samman

Solen skiner och vinden blåser, men jag sitter i bilen och kör Upton till sjukhuset i Vredenburg. Jag ser hur hans ansikte vrider sig i smärta och hör hur han ältar alla möjliga alternativ och skapar nya planer utifrån dem. Jag vet inte om det är ett naturligt överlevnadsmönster, men jag agerar likadant när min värld rasat samman.

När jag jag bröt ryggen efter en klätterolycka under sommaren för snart 13 år sedan, hamnade jag på lasarettet i Norrköping. Där låg jag blickstilla, alldeles morfinstinn och ältade mina alternativ, samtidigt som tårarna flödade av rädsla för vad som eventuellt kunde bli resultatet. Efter en tid utkristalliserade sig den bästa utvägen: att börja plugga. Med taxi till universitetet och med en baden badenstol i föreläsningssalen kunde jag ligga på rygg och titta på föreläsningarna i geovetenskap. Sen blev jag geovetare inriktad på geografiska informationssystem. Det hade jag inte alls räknat med några år tidigare. Men det blev inte så dumt trots allt.

När världen rasar samman kommer den förmodligen inte se likadan ut när den återuppstår igen, men den kommer att återuppstå. Vi får se hur det går för Upton. Jag hoppas att hans värld inte rasat samman helt, utan att det istället bara vara en litet jordskalv.

Andra bloggar om: surfliv, skador, sjukhus, href="http://bloggar.se/om/kitesurfing" rel="tag">kitesurfing, kompisar, överlevnad, överlevnadsmönster, jordskalv, klätterolycka, ryggfraktur, plugga, studera, baden baden, geovetenskap, geovetare, geografiska informationssystem, gis